Har försökt lära mig förstå hur äkta hungerkänslor upplevs. I fredags kom jag på mig själv med att tröstäta. Sa till mig själv: är du verkligen hungrig? Och svaret blev, nej!

Har insett att jag får ett starkt behov av att käka något när jag blir uttråkad eller rastlös. Inte för att jag är hungrig eller behöver mat, utan snarare och helt enkelt bara för att ha något att göra när tiden går långsamt. 

Detta kan också vara förklaringen till att den enda gången i livet då jag varit i riktigt fin form tränade jag så mycket och så ofta att jag inte hann bli uttråkad eller rastlös. Därmed hann jag inte heller stoppa i mig mer mat eller godis än nödvändigt. Denna hårda träning ledde förvisso även till överbelastningsskador och är en del i att jag nu inte kunnat träna på typ 10 år….så kanske inte var värt det. Men just det här att kunna förstå skillnaden är guld värd. Och jag tror man måste pränta in den i huvudet, så att hjärnan instinktivt reagerar med en varningssignal så fort man blir sugen på något. Är det verkligen hunger? 

Hunger svider eller suger i magen. Tröstätarkänslorna gör inte det. Där kan man känna efter och inse att man faktiskt klarar sig utan mat ett tag till. Men är man hungrig på riktigt, då bara måste man äta något, då skriker kroppen efter mat. Tröstätning är lite mer som att man käkat halva godispåsen, börjat bli lätt illamående och ändå tar 2 bitar till efter några minuter…bara för att det finns kvar i påsen och för att man inte har något bättre för sig.

Ska försöka bli ännu bättre på att hålla koll på detta….och när suget sätter in gäller det att vara benhård och övervinna sig själv, vilket är tungt och svårt, men möjligt om man då i stunden kan visualisera sina mål – kanske helst ha dem nedskrivna på en lapp – och klarar man inte att övervinna suget så är steg två att bara ta lite och lagom. Alltså inte vräka i sig en hel förpackning, eller en hel påse eller vad det nu kan vara. Utan nöja sig med en liten bit eller två. Den normala vägen alltså. Sen gäller det även att ständigt tänka på vad godsaken motsvarar i fysisk aktivitet. Är det tex värt att betala 19 kronor för en 100 grams chokladkaka och sen bli tvungen att jogga minst 10 km för att bli av med överskottet av kalorier? Eller är det värt att dra ner kraftigt på maten resten av dagen för dessa 19 kronor chokladkaka? Tänker man så…insinkttivt så blir det lättare att skippa skiten. Och dagen efter har suget ofta gått över och det har då gjort varken från eller till om du käkat chokladen…psykiskt alltså..du märker ingen skillnad så tillvida, men däremot så kommer du märka skillnad på vågen och inom kroppen på längre sikt. 

Så jag tror att lära sig urskilja äkta hungerkänslor är av ganska stor betydelse för att hålla sig på en sund nivå viktmässigt utan allt för omfattande och hård träning.

Ska bli gott att komma in i stugvärmen!

Ingen folkbrist!

På plats i ett svalt men vackert Rättvik.

13 år sedan sist. Att vara tillbaka på regementet efter så många år kändes i själen. Det var nästan som att ha lämnat grindarna igår. Golven var desamma, sängarna var de samma, väggarna var de samma och ja allt var detsamma. Tiden har stått still. Saker i ens undermedvetna som förträngts genom åren poppade upp till ytan igen. Knarret i sängarna, lukten i matsalen, ljudet från gummit i korridorerna, skåpen osv.

Schemat var tight men vi försökte ändå att pressa in ett löppass. Min önskan var att prova milspåret igen. Ett legendariskt milspår i kraftigt kuperad terräng. Minns att jag sprang milen hemma på asfalt på runt 42-43 minuter innan mönstringen. Och på plats i Arvidsjaur tog jag mig runt första gången på ca 54 minuter. Och då pressade jag allt vad jag hade. Förvisso var man inte utvilad då, men backarna var hemska och jag var ovan. Det är alltså ett rejält tungt spår.

Nu satt vi där på logementet. Jag och min kamrat. Vi hade cirka 80 minuter ledig tid över tills kamratmiddagen i Sporthallen skulle börja klockan 18. Vi var båda rejält trötta efter att ha åkt bil 100 mil samt sovit bara några få timmar samt varit ute i naturen och promenerat samt druckit dåligt med vatten under dagen. Kände lätta överbelastningssymptom i knäna och var även stel i ryggen.

Ville verkligen provspringa milen…men med tanke på tiden kvar till middag samt ansträngningen i knäna avstod vi detta. Det sved i hjärtat. Men i efterhand tror jag det var ett klokt beslut. Istället sprang vi 5 kilometersbanan. 

En soldat som jag mötte på vägen dit rekommenderade just 5 km som den lätta rundan. ”Det är ju mest utför” som han sa. Milen rekommenderade han oss att hålla oss borta från om vi hade problem med knän. ”Den är ju väldigt kuperad”.

Så vi joggade bort mot spåret och började rundan. Fick rejäla flashbacks från tiden då det begav sig. Backarna var hemska. Sög verkligen musten ur kroppen. Hade faktiskt glömt bort att de var så här tunga! Började känna av leder på utsidan i vänstra knät. En överbelastning från förra joggingturen som gjorde sig påmind igen. I övrigt så var det inga problem med de gamla skadorna.

Hann i mål och tillbaka till regementet precis i lagom tid till middagen igen. Kändes väldigt härligt att få ha varit där igen och sprungit i dessa spår. Nu måste jag dock försöka ta mig tillbaka en gång till i framtiden för att springa även milspåret. Det är en önskan som finns kvar. Kanske nästa år.

Skönt att vakna upp till sol och grönska. Nästan som att tiden vridits tillbaka några månader. Rejäl kontrast mot hösten i Arvidsjaur. Och imorse var det tydligen även vitt på backen i Sälenfjällen.

Stockholmsälg (utplacerad i en rondell vid Midsommarkransen)

Dessvärre får man inte göra varma mackor i brödrosten!

Idag bestämde jag mig för att prioritera bort allt utom träningen. Till varje pris. Visst, det fanns saker som blev lidande. Men de fixar jag tillrätta nu ikväll och inatt. Hellre det än att ta rullskidrundan i kolmörker längs Sälenvägen. Liv och träning måste gå i första hand. Resonerar som så att är man i form och tränar samt äter bra, då orkar man prestera hårdare och bättre och det i sin tur kompenserar mångfaldigt för den tid du missar vid själva träningstillfället. Det svåra är dock att övertyga dig själv om detta i stundens hetta. Och givetvis även de andra som kan tänkas bli berörda av dina beslut. Men, men…träning först, så måste det bara få vara! Så hoppade även över lunchen och slängde istället i mig en halv ostkaka (liten) i farten samt lite vatten, ett par skivor skinka samt två skivor knäckebröd med ost. Länge sen frukost så lite extra bränsle inför långrundan är nog bara klokt.

Pressade på hyfsat och fick upp pulsen i 160 slag per minut vilket är lite över 80% av maxpuls. Blåste rejält både i sidled och motvind men vid mellantiden noterade jag till min stora glädje en tidsförbättring medhela 30 sekunder mot personbästa. När jag satte förra tiden hade jag tagit det hyfsat lugnt inledningsvis, och hade då rejält med krafter kvar för sista biten. Men nu höll jag ett högre tempo från början och det märktes nu. Inte riktigt samma energinivå, men tiden gick fort och jag glömde helt bort långtråkigheten, istället fokuserade jag totalt på varje stavtag och att hålla uppe tempot. Fick stundtals känslor av att det vore skönt att sänka farten, alltså ge upp rekordförsöket, men pressade på ändå.

Det var irriterande när handskarna började glida av, och när stavbanden åkte ner, elle när jag behövde dricka vatten..allt detta sinkade fart. Dessutom var det nu ganska kraftig motvind och stavarna var jobbiga att lyfta upp och ner, eftersom vinden pressade dem åt olika håll hela tiden.

När det var 4 km kvar räknade jag ut att jag skulle med lite flax kunna hinna in på precis samma tid som personbästa. Hoppades dock att vinden inte skulle vara lika jobbig sista kilometrarna vilket stämde ganska bra. Måltiden stannade på 55 sekunder snabbare än personbästa. Gött!

Firade lite snabbt med en dusch + bastu och en kyckling a la Jacob från Dafgårds. Nu blir det jobb resten av kvällen. Mestadels fysiskt sådan, så idag räknar jag med att bränna mer kalorier än vanligt. Perfekt. Skulle inte skada att vara ett kilo lättare till milförsöket i helgen.