Blev ingen träning idag. Det suger verkligen. Tänkte ju köra rullskidor. Men vaknade upp till ett riktigt ruskväder. Spöregn och kraftig blåst. Övertygade mig själv att det vore bättre att vänta en dag till i hopp om torra vägar och sol. Dels vill jag inte slita onödigt mycket på hjullagren, dels tycker jag det är jobbigt när pjäxorna blir genomblöta och dels är det verkligen inte kul att köra 2 timmar i storm och regn.

Sen drog arbetsdagen igång på riktigt. Fullt upp varenda minut. Och plötsligt tittade även solen fram och efter några timmar torkade vägarna upp och vinden avtog. Perfekt för ett träningspass…vill ju inte vänta till mörkret eftersom jag inte har någon rejäl pannlampa tillhands. Men precis som jag tänkte tanken att sticka ut dök kunder upp, och därefter mail som krävde omedelbara åtgärder samt telefonsamtal och paket som var tvungen att fixas före en viss tid. När det äntligen började att lugna ner sig hade det gått fem timmar sedan frukost. Inte ätit någon lunch. Och något ätbart hemma fanns inte. Tog bilen ner till samhället och handlade en sallad med kyckling. Sedan tillbaka och jobba igen.

Fick en lucka på någon timme. Men situationen överlag var så stressad och viktigt att jag inte hade en chans att veta förrän efteråt hur lång tiden skulle bli. 

Tänkte att jag får simma istället. Men nej…bassängen stängde ju om bara några minuter. Tänkte att jag skulle få jogga istället då. Ta en nattrunda i björnskogen igen. Men efter ca 30 minuter började jag känna lätt smärta i högra knät. Stretchade lite och förvärrade det hela. Värkte sedan hur jag än hade högerbenet. La ner joggingplanerna. Och jag som kände mig så stark när jag vaknade i morse. Men vågar inte chansa eller riskera något. Har ju planer på milen nu på söndag eller lördag.

Ner och käka middag, sätta in pengar i bankboxen och byta belysning i några skyltfönster. Och köpa frukost till imorgon innan sista affären stänger för kvällen. Sen tillbaka till kontoret igen. SKa göra klart lagret inatt och även försöka få klart online-kampanjen som strulat.

Svider i hjärtat att inte ha tränat. Egentligen ska man skita i alla andra och bara dra iväg. Bara tänka på sig själv och träningsmålet. Men mitt samvete klarade inte detta. Stressen tog överhand. Och imorgon stundar troligen en ännu tuffare dag. Behöver ju även sova några timmar.

Verkligen inte lätt att få till regelbunden träning….särskilt inte nu på hösten när det börjar blåsa, regna och dagarna blir allt kortare och kortare. I somras kunde man ju ta rullskidorna och sticka ut på en tur i midnattsolen. Hur skönt som helst….det är bara att glömma nu. Men har en bra pannlampa i Stockholm SKa hämta upp den på måndag nästa vecka om allt går väl.

Vaknade uppi morse och noterade att förra veckornas viktuppgång nu gått tillbaka igen. Har inte ätit överdrivet nyttig mat, har ju varit på bröllop samt på långresa med bil. Så det har blivit både fläskfilé, gratäng, bröllopstårta och coca-cola samt hamburgare.

Dock har jag inte ätit överdrivet utan slutat äta när jag varit mätt efter en portion. Har även struntat i pommesfrites, och tagit bort grädden i tårtan. Inga chokladkakor och ingen pizza. Har även struntat i det vita brödet och istället ätit grovt bröd. Detta i kombination med en långpromenad innan frukost i lördags och ett rejält rullskidpass i fredags har uppenbarligen gjort susen. Har även följt Viktklubbsråden och struntat i att äta något innan läggdags.

Upptäckte även under passet att bandet till pulsmätaren som sitter spännt runt bröstkorgen gled ner och tappade spännst i vissa av stavtagen. Det har aldrig hänt förut. När jag köpte pulklockan i vintras och spännde ut bandet till max så satt det ändå tight som ett korvskinn. Nästan så det blev lite svårt att andas. Bandet verkligen skar in i fettet på kroppen.

Nu ser jag inte några direkta valkar hängandes över bandet längre. Kan ju vara så att det tappat lite av spännsten och även töjt ut sig lite sedan i vintras, men självklar har även viktnedgången ett finger med i spelet. Därför blev jag också lite extra förvånad att det nästan gled av nu när jag hade ökat 0,5-1 kg senaste veckorna….

Men, men…nu är man iaf tillbaka på samma vikt som för några veckor sedan igen. Det känns riktigt bra. Blev rejält orolig när jag noterade ökning på vågen.

Göteborgarna må vara trevliga, glada och lättsamma individer. Men att namnge byggnader det kan de då inte.

Tog bilen från Halmstad igår kväll för att köra upp mot Dalarna. Vid 21-tiden var jag ganska hungrig och rejält sugen på en MAX-burgare. Vi har ju inte MAX där jag bor tyvärr.

Så strax innan Göteborg gjorde jag lite research och kom fram till att det faktiskt råkar finnas en MAX restaurang just i Göteborg. En enda. Men den skulle ligga bredvid Ullevi. Och mot Ullevi var det skyltat.

Så svänger av E6an och in mot GBG och Ullevi. Efte 2 minuter är jag framme. Tydliga skyltat Ullevi och en gigantisk aréna. Men inget MAX. Var jag än tittar ser jag ingen MAX. Skumt!

Ringer en kompis från GBG som berättar att MAX ligger vid gamla Ullevi. Som är det nya Ullevi. Ok. Vart är jag nu då? Du är vid nya ullevi. Men du ska till det gamla Ullevi. Som är nybyggt. Alltså det nya gamla Ullevi. Ah..ok…hur hittar man dit?

Kompisen förklarar vägen över telefon i typ 10-15 minuter. Jag fattar nada. Det är enkelriktat och skumma omvägar. Men kör man mot Hagaparkeringen ska det vara enkelt att hitta.

Jag kör mot Haga. Kommer in på bussfiler. Enkelriktade filer och även spårvagnsfiler. Hmm..får man köra här? Ser inga bilar. Och plötsligt är det även slut på vägmarkeringar och stoppljusen är inte längre röda och gröna. De är vita. Jag anar att jag är på fel ställe. Men kör jag mot trafiken nu, eller med? Var är mitt körfält? Blir grymt förvirrad. Åker runt i 10 minuter. Hittar tillbaka till Ullevi. Men det är fel Ullevi. Tar en runda till. Frågar folk. Alla säger samma sak, ”ah du ska ju till gamla Ullevi, alltså det nya Ullevi. Det ligger 300 meter från nya Ullevi. I den riktningen!”. Och så pekar de…men säger samtidgit att det nog inte går att köra bil direkt dit, utan att man måste köra ut vänster och sen höger.

Irrar 5 minuter till. Börjar bli stressad. Klockan är mycket. Jag är trött sedan bröllopet. Ska åka 60 mil bil ensam och klockan börjar närma sig 22-tiden. Nu hade jag dock ett tydligt mål. Hitta MAX. Och när jag lagt ner så mycket besvär avbryter jag inte. Ska lyckas till varje pris. Kör en runda till. Frågar en ny Göteborgare. Han skrattar och säger att det är ett väldigt förvillande namn. Men att det tydligen var någon namnprofessor som kommit på det, och att man även haft omröstning och att just detta var det vinnanande bidraget. Hur förvirrande kan det bli? Dessutom verkar alla skyltar peka mot ”fel” Ullevi.

Efter ytterligare 5 minuters irrande fick jag av en slump syn på det andra Ullevi. Jag fick även syn på en MAX-skylt. Lycka!

Svänger in mot det rätta Ullevi. Men givetvis inte bara att köra fram. Irrar runt kvarteren 5-6 minuter ytterligare. Byggnationer och annat. Passerar MAX-restaurangen med bara några meter två gånger. Men ingen parkeringsplats. Det skulle ju finnas utanför. Ser en infart, men den är enkelriktad och kameraövervakad. Vågar inte backa ner där. Lurar på om jag ska stanna på cykelvägen och lämna bilen för att gå ner de få metrarna till entrén. Men det kommer massa bilar hela tiden och jag är i vägen. Tar en runda till. Svänger in på en infart på kortsidan av Ullevi. Borde komma ner på MAX-parkeringen. Men det visar sig att den är avspärrad. Stora järnpinnar över vägen. Backar ut. Ut på stora vägen igen. Kör sakta. Ser en liten, nästan dold infart, mellan några buskar och lätt sluttandes mot Ullevi och MAX. Undrar om detta är en infart? Men jag chansar. Kör upp på den höga trottoarkanten och ner mot MAX och Ullevi. Kör några hundra meter till och plötsligt och ÄNTLIGEN där är den…MAX-parkeringen…överlyckligt och kan knappt tro det är sant. Jag lyckades till slut!

Parkerar går in och beställer ett originalamål och chili-cheese samt en cola och minimorötter. Smakar bra. Startar navigatorn och tar mig ut ur stan igen. Skulle egentligen ha träffat en tjejkompis också….men fanns inte en chans att hinna med det nu när jag blivit så försenad. En normal människa hade nog avbrutit eftersöket för länge sedan. Och visst var jag nära flera gånger. Men nu fick jag iaf min burgare och det lär nog dröja innan jag får se en MAX-restaurang igen.

Lurar dock på hur tusan man kan ha ett så rörigt filsystem som Göteborg? Och jag undrar även hur mycket potentiella kunder MAX-restaurangen vid Ullevi missar pga dessa svårigheter att hitta dit samt parkera? Man brukar ju säga att man ska göra det så lätt som möjligt för kunden. Försöka få bort alla problem och hinder till köp. Tex på webben ser man att en sida som kräver 4 klick för att köpa en produkt,  säljer sämre än en sida som bara har 1 eller 2 klick för att genomföra köpet. Men det här var nog det sjukaste jag varit med om. Dels namnförvirringen. Inget vet riktigt vad man menar. Dels skyltförvirringen. Vilket Ullevi pekar de mot? Dels gatuförvirringen med mänger av enkelriktningar. Spårvagnar. Bussfiler. Dåliga skyltar. Mörker. Ombyggnationer. Osv, osv.

Nästa gång svänger jag inte av E6an för att ta en burgare på MAX i Göteborg. Det får istället bli en medhavd macka eller Statoil-sallad tror jag. Vilket är synd, för det är inte var dag man har chans att äta på goda norrländska MAX 🙂

På fredag åker jag och en kamrat upp till vårt gamla regemente i Lappland. Många år sedan sist, men minnet från de härliga milspåren ligger tydligt kvar. Har drömt drömmar om att kunna springa milen igen och just den banan där uppe i Lappland har jag mycket fina minnen av. Då var den mjuk, välpreparerad och ett föredöme för alla motionsspår i landet. Har nog faktiskt aldrig sprungit på en så fin milbana som just den. Därför längtar jag tillbaka. Och det ska bli spännande att se om den fortfarande håller ställningarna. Ska även ge mig på ett försök att jogga runt banan igen. Om kroppen håller. Det skulle vara att få en gammal dröm att gå i uppfyllelse. Banan är dock mycket tung och kuperad. Då det begav sig sprang jag milen hemma på ca 42 minuter, men när jag sprang denna lappländska milbana kom jag in på dryga 53 minuter vid första försöket….och då tyckte jag mig ändå ta i betydligt mer där än då jag sprang milen hemma på asfalt och 42 minuter.

Ska därför bli mycket spännande att se om den är lika fin nu som då, och om man vågar sig på ett varv. Har tränat rullskidor och längdskidor regelbundet sedan i vintras med detta som en av målbilderna. Har även provat att jogga lätt 4 gånger sedan i somras. Det har gått tungt, men krävts mindre och mindre återhämtningsperioder för varje runda. Första löprundan tog nästan 8 veckor att återhämta från. Den andra bara ett par veckor, och den tredje och fjärde strax under veckan. 

Ska försöka lägga upp veckan på ett så bra sätt som möjligt. Vila idag, och sen rullskidor på tisdag samt kanske torsdag. Därefter vila fredag och lördag för att i bästa fall ge mig på ett försök på milen på söndag.  Det är helt klart ett lite för stort steg för att vara lagom, men tillfället är nu, och längtan överträffar det mesta. Men man vet aldrig….tiden får utröna och det ska i sanning bli några riktigt spännande dagar framöver.

Lurade på vilken jacka jag skulle ta med mig ner, och om det skulle behövas mössa och vantar. Men efter moget övervägande lämnade jag dessa saker kvar i Dalarna. Och tur var väl det. För hit ner har hösten verkligen inte kommit ännu. Grönt över allt. Inga röda eller gula löv. Fullt med folk på uteserveringarna och ett myller av folk i butikerna. Blev nästan lite chockad först över allt liv. Inte vad vid detta efter 3 månader i lugna Dalarna. 

Vi bestämde oss för att ta en liten morgonpromenad i sommarvärmen. Termometern visade mellan 22 och 25 grader i skuggan. I mitten av september. Galet!

Tog en promenad längs med Prins Bertils stig, ut längs kanalen och vidare mot södra stranden samt in i de små mysiga gränderna. Halmstad är verkligen härligt. Skulle kunna tänka mig att bo här. Liv, rörelse och vackert. Trevliga människor dessutom!

Högsommar och 23 grader i skuggan. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Riktigt vackert bröllop!
.

På plats i Hallands riviera. Halmstad. Liv och rörelse och imorgon blir det bröllop. Dock inte mitt bröllop. Såklart. Men ändå ett bröllop.

Arbetsveckan avslutades riktigt nice innan avresan. Tog ett lunchpass på rullskidorna och gjorde dubbelt rekord. Nytt personbästa. Slog tiden med 1 minut. Trots 1 minut senare på mellantiden. Dessutom var detta första gången som jag klarade av att köra 26 000 meters rundan igen efter bara 1 dags vila. Kroppen blir alltså starkare och starkare. 

Avslutade kvällen med en kebarulle – Halmstads bästa – på Kebabkungen. Ni som varit i Halmstad vet vilken jag menar.

Har slarvat lite med maten senaste 2 veckorna och inte heller kunnat träna lika ofta som tidigare. Noterade idag en ökning på vågen med ca 0,5 – 1 kg. Detta efter att ha legat stilla ett tag. Tänk vad snabbt det vänder åt fel håll om man verkligen inte tänker sig för, minut för minut, dygn efter dygn.

Visst har jag tänkt mig för, men det har ändå blivit lite väl mycket slarv senaste veckorna, godis, choklad, några pizzor, pizzabröd till salladen, glass osv. Plus att jag haft ont i knät och känt mig lite energilös och på gränsen till förkylning.

Två veckor….sen sprang det iväg. Man förstår hur hårfin gränsen är. Det är också därför man måste hålla koll på vågen hela tiden. Så att man upptäcker viktförändringar i tid. Vissa hävdar ju at man kan känna sådant själv. Men inte jag. Snarare tycker jag att midjemåttet minskat något senste tiden. Om jag tänker på hur skärpet sitter.

Man förstår också hur sjukt lite energi som behövs för att driva runt kroppen. Tror många välväxta personer med alla säkerhet skulle kunna halvera matkontot utan att ta skada. Det krävs enormt mycket rörelse för att bränna en normal dags matintag om man även slarvar med en chokladkaka, winerbröd, glass eller liknande kaloribomber.

Man måste tänka att en chockladka är 10 km löpning (förvisso exakt siffra är individuell). Men själv bränner jag ca 250 kcal på 4600 meter. Och det ger 500 kcal på 9200 meter. En chokladkaka innehåller 570 kcal.

Är det värt 10 kronor för att äta en chokladkaka eller wienerbröd och sen tvingas att springa 10 000 meter? Det är sjuka mängder energi i dessa godsaker….det är bara att inse. Amerikanerna har alltid vetat om detta. Minns när jag pluggade där att de ofta sa till mig att hålla mig undan från snabbmaten. Äter du snabbmat smäller du upp som en ballong var deras varning.

Och nu ser vi det på mig själv. Har iaf åkt typ 5 mil rullskidor per vecka, ätit hälsofil till frukost, druckit vatten istället för läsk, ätit sallader istället för vanlig mat, och sen slarvat med någon enstaka pizza och restaurangvarmrätt samt några glassar för mycket….smällde till direkt. Så tänk på det. Akta er för dessa bomber. Försök få in i huvudet att varje godbit motsvarar minst 5 km löpning. Och det vet alla som tränat att springer du 5 km varje dag blir du snabbt ganska atletisk….det samma torde då gälla, fast tvärt om, när du äter ett wienerbröd varje dag. Och det dubbla om du äter två. Hemska tanke…så be aware! 🙂

Har känt mig lite hängig senaste tiden. Inte sjuk. Men kanske på väg mot att bli sjuk. Immunförsvaret har helt klart varit nere i en svacka. Har även slarvat med maten. Blivit ett par pizzor, kycklingspett med stekt potatis och därutöver en 100 grams chokladkaka och en kladdkaka. När man ser tillbaka på det så känns det ju helt sjukt. Men det är faktum. Detta är vad jag stoppat i mig senaste 5 dagarna. I övrigt har jag dock hållit måltiderna bra, med sallad i mesta möjliga mån. Hmm…köpte ju även en påse marknadsnougat också kommer jag ihåg nu. Blev illamående efter halva påsen. Och så har jag inte tränat något sedan i torsdags förra veckan. Har haft ont i knäna dessutom. Boxades lite försiktigt men ouppvärmd i helgen och det räckte för att dra upp skadorna. Märkte det inte förrän under kvällen och dagarna efter, då värken kom smygande. Utöver detta har jag känt mig trött, stundtals nästan lite feberkänslor och illamående. Som förvisso gått över hyfsat genom stora mängder vatten. Har inte heller sovit så bra som jag brukar och även vaknat ganska trött. Måste bero på alla faktorer tillsammans. För mycket socker, slarv med maten, ingen träning och förkylning på gång.

Men…i vilket fall som helst. Efter 5 hela dagar av vila bestämde jag mig. Idag skulle det bli en runda på rullskidorna igen. Längtade inte ut. Snarare fick jag pressa mig, bita ihop. Lurade på att motivationen tycks gå i vågor. När det känns tungt gäller det att bita ihop, sen kommer snart perioder igen då allt liksom går av sig själv. Att jag sedan också bestämt mig för att inte köra kortare än 26 kilometer gör ju inte saken bättre. Men slipade stavarna och knäppte på mig skidorna och gled iväg. Bestämde mig för att ta det lugnt hela rundan. Höll en puls på runt 120-150 slag hela tiden. Mestadels i nedre regionerna. Förra rundan låg jag konstant över 160. Men ändå kände jag energilös på något vis. Hade inte ont. Men fick inte fram den mentala styrkan och energin. Och även om man är trött brukar energin komma tillbaka efter 15-20 minuter, när man väl börjat så att säga. Men inte nu. Hur många kilometer jag än avverkade kändes det fortfarande energilöst i kroppen. Så det fick bli en helt lugn runda.

Men innan rundan var slut började det spöregna. Kallt verkligen isande regn. Blå himmel och sol runt omkring, men just ovanför mig ett jättemoln som verkligen öste ner allt som fanns. Vägen blev blöt och farten saktades rejält pga den sämre rullningen i blötan. Men fortsatte ändå i samma lugna tempo. Noterade att mellantiden var 6 minuter sämre än förra gången då jag slog mitt personliga rekord. Anade att tiden skulle försämras allt eftersom.

När regnet upphörde spred sig fantastiska dofter av höst. Det här var första gången i år som jag verkligen känt höstdoft. Riktigt härligt. Gav lite energi. Tuggade på de sista fem kilometrarna och i mål noterade jag till min förvåning en helt ok tid. Inget rekord. Men väl ett par minuter snabbare än de första 5-6 rundorna jag gjorde tidigare i somras. Och då var jag ju slut. Då var det verkligen så att jag fick pressa kroppen både mentalt och fysiskt…(leder, muskelfästen, kramp osv). Nu var jag alltså ett par minuter snabbare än dessa gånger, och ändå kände jag att i det här tempot skulle jag kunna fortsätta ett varv till. Alltså ytterligare två och en halv mil. Det pirrade lite i kroppen. Skulle man kanske våga sig på en fem-mila-runda någon dag här framöver? Det vore kaxigt. Ta med lite bananer och en chokladbit. Eftersom varje runda känns lättare och lättare har jag börjat spekulera i att det är mina rullskidor som rullar bättre och bättre. Alltså att de inte är lika trögrullade som de var från början. De rundor jag gör känns liksom lite löjliga…som om man är ute på en liten promenad eller så. Men fem mil. Det skulle vara svårt att förneka den prestationen. Hur lätt rullskidorna än må rulla. Och ponera att det inte hade börjat regna….då hade ju tiden blivit ännu lite bättre. Och håller jag detta lugna tempo så tror jag faktiskt kroppen kan klara av att köra rundan varannan dag. Det vore riktigt grymt! Det är ett mål jag haft sedan jag började köra så här långt. Att vänja kroppen och få den att orka med sträckan oftare.

Kalorimätaren visade på lite över 800 kcal. Förra rundan brände jag 975 kcal. Men de första rundorna jag gjorde i somras brände 1200 kcal på nästan exakt samma tid. Man bränner alltså mycket mindre nu än då, för att man blir lättare och för att pulsen inte behöver jobba lika hårt. Det är intressant.

Har tappat lite i träning pga att jag inte kunnat köra varannan dag som tidigare…kroppen har helt enkelt inte klarat av det. Men har offrat lite träning till förmån för möjligheten att en dag kunna köra denna långa sträcka obehindrat och varannan dag. Då plötsligt kan man bränna 800 kcal per runda, istället för 300-400 kcal som skulle blivit fallet med en kortare. Och då borde man kunna komma in i nästa fas av kampen mot formen. Nu ligger jag nämligen ganska stilla på runt 109 kg. Midjemåttet är också ganska stilla, även om jag i dagarna sett tendenser till minskning.

Och nu, någon timme efter passet känner jag mig inte längre hängig. Känner mig ganska så fräsch. Näsan är inte täppt längre. Salladen och träningen gjorde helt klart susen. Gissar att jag även kommer att sova gott i natt 🙂

Noterade på lunchen idag att pizzabagaren snörvlade rejält. Det är klart de har varken råd eller tid att vara sjuka.

Valde sallad trots allt. Även om jag inbillade mig att en upphettad pizza hade varit mer säker.

Få se om man åker på en förkylning nu då…