Besökte ortopeden i Örnsköldsvik igår. En trevlig kille som drivit eget i 4 år cirka. Pratade med honom om att jag hade problem med överbelastning i knälederna, insidan. Han kollade lite snabbt och sa ”det kan jag förstå”. Berättade även för honom att jag har problem med att det hugger i tåleden varje gång man tar ett steg, och att det blir värre ju mer jag tränar. ”Du behöver en pilott” sa han. Ok..och så fick jag några inlägg i skinn med upphöjningar vid trampdynan. ”Ta de här!”. Eh..men jag har ju inga pengar på mig, svarade jag.

”Det är lungt, du kan betala en annan dag. Bor du här eller?” Eh..nej, jag bor i hamnen just nu, drar vidare strax igen. ”Inga problem, betala när du har möjlighet”.

Galet. Förvisso  är vi i norrland och han var han värmlänning, och de är alltid trevliga, men detta var ju extremt. Han har aldrig träffat mig förut och litar ändå på att jag ska komma in och betala. Speciell känsla!

Så idag gick jag upp till honom igen och betalade för sulorna. Hade varit mycket pinibelt att missa. Passade även på att få en gipsavgjutning av fötterna. Rätt kul att se hur det gick till, och fick även en massa små bra tips av honom.

Sulorna ska vara klara till vecka 31. Blir spännande att prova – vore nämligen grymt kul om specialsulorna fungerar, då kanske man kan snart kan börja röra sig som en normal människa igen…fjällturer, långa promenader, jogging, innebandy, fotboll, ja..hela kittet.

Det här känns bra! 🙂

Spridda regnskurar över hela dagen. Och kyligt. Fick plocka fram vinterskorna igen. Och mössan.  Kände av högra knäet idag med. Gick förbi en ortoped och fick lite tips samt en specialsula. Ska eventuellt gjuta en sula också. Kostar en del, men tror det kan vara värt det! Ortopeden vågade nästan lova att alla besvär skulle försvinna på lite sikt med denna sula i skorna. Så det låter lovande! 

Simmade en timme i bassängen…gick fint, fick till och med lite träningsverk. Av simning haha….har väl aldrig varit med på maken, men så dålig form är man tydligen. 

Åkte förbi Café UH igen för att käka någon av deras nyttiga och prisvärda kvällsmenyer…dessvärre var nästan allt slut. Det var till och med massa folk inne på cafét. Mestadels tjejer. Och i rätt ålder också. Men fick glida vidare till ett annat ställe för att få mat. Slut på det mesta där också, men blev till slut en Fajita Pita….kostade 139 kr men såg ut att vara värd någonstans runt 50-lappen. Gick ner med lite sås och ketchup. Onyttigt….men men….hade ju kunnat ta en kycklingsallad för 149 kr också….men kändes inte prismässigt försvarbart. 

Sen bio. Johan Falk. Handlade lite popcorn och en liten cola innan filmen. Först tänkte jag köpa bilar och daimkulor och en stor cola…men så kom jag på mig själv att det ju var helt onödigt. Så det fick bli popcorn, en liten sådan. Perfekt. 

Kände av knäet igen på promenaden hem. Är tydligen lite överansträngt. Får ta det försiktigt nu i några dagar…surt, men har lärt mig den hårda vägen att lyssna på kroppen när den säger ifrån.

Läste precis att endast 9 av 70 pizzerior godkändes i Miljö- och Hälsoskyddskontoret oanmälda granskning (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5477065.ab). 9 av 70 – helt galet! Och detta bara för den lilla staden Halmstad. Hur många fler pizzerior kan det finnas i Sverige? Och Halmstad är väl inte direkt känd för att ha de sunkigaste pizzeriorna… Det skrämmande är att vid tidigare kontroller så har nästan alla pizzerior varit godkända. Men då har man gjort förbokade besök. Dvs, ägarna har varit beredda på att det ska bli en kontroll. Ögontjäneri?

Men så finns det ju de som säger – ”det man inte vet om, det tar man inte skada av”. Och handen på hjärtat, jag har faktiskt aldrig blivit magsjuk. Och då äter jag ändå ute  ganska ofta. Så nog klarar vi av mer än vad vi kanske tror.

Men vissa ställen har ju varit så fruktansvärt äckliga att man fått vända i dörren.  Kompisarna brukar tycka att jag är lite löjlig, men denna oanmälda granskning visar ju att magkänslan varit rätt ute trots allt.

I pappersversionen av Aftonbladet idag kan man se bilder från  inspektionen (klipper in dem nedan). Matvaror inslängda i Willys-kassar på toalett, skitiga och rostiga kylskåp med mat utan skydd, hinkar med sörja, osv.

Läs gärna även om ”Läsarnas äckligaste mathistorier”  (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5479529.ab) så får man ännu bättre uppfattning om vad som försigår i våra kök.

Nä…nu blev det plötsligt ännu lättare att hoppa över den där pizzan…tacka vet jag hemlagat!

Ok..det här blir ett långt inlägg. Har grubblat på en sak. Varför är tjocka, tjocka egentligen. Minns ju även från tiden då man själv var i form. Tränade 5-7 dagar i veckan och ibland flera gånger per dag. Men ändå var polarna som tränade lika mycket mer fit och tydligare rutor och mindre mage.

Så slog det mig. Det är nog maten. Jag hade alltid en filosofi att man kunde äta allt och när som helst, bara man rörde på sig. Men sakta men säkert kommer jag till insikt att så är det faktiskt inte. Sen minns jag även att anledningen till att man käkade så mycket var ju för att bibehålla styrkan. Åt man mindre blev man svagare. Att äta rätt hade ju varit ett alternativ, men det var för krångligt.

Det tog många år för mig att få bättre matvanor, och det är först nu på senaste tiden som jag verkligen börjat få in de nya vanorna i huvudet. Så att det blivit normalt så att säga. Ingen bantning. Utan bara normalt.

För jag tror det är som så, man äter för att man ska äta mer än att man behöver äta. Noterade ofta på besök hos mina vänner att jag kunde käka tredubbelt så mycket som dem. Och när vi kom hem från någon fest så köpte jag en pucko, en cola och en chokladbrownie på SevenEleven. Och innan det en stor meny på Burger King. Polarna var alltid lika oförstående. ”Hur fn kan du äta allt det där?” eller ”Va? Ska du äta igen? Vi åt ju pizza till lunch”. Då förstod jag inte hur de kunde lägga sig utan att äta mer mat. Det gick ju bara inte.

Men nu idag. Funkar det alldeles utmärkt. Bara att bita ihop. Och till slut, efter mycket lång tid så går det av sig själv. Det blir normalt.

Ikväll åt jag middag med en kollega. Efter middagen köpte han en stor glass med 4 jättekulor. Han smaskade i sig hela glassen och jag själv satt bara och tittade på. Han är lite överviktig själv, så jag tänkte hmm…han borde verkligen inte äta den där glassen. Men sa inget. För jag vet hur känsligt det är att säga något. Kan bli dålig stämning. Men istället gladdes jag över att jag för första gången i mitt liv inte kände något sug efter att köpa en likadan glass. Helt otroligt. Jag kunde sitta där helt oberörd. Innan fick jag bita ihop och verkligen övervinna mig själv för att inte köpa in efterrätt när de andra gjorde det. Men nu gick det av sig själv. Fantastiskt!

Senare på kvällen upptäckte jag att min kollega satt och åt igen. Nu var det köttbullar, kalla som han mumsade i sig. Allt som var kvar i förpackningen. Sen frukt på det och därefter nästan en hel ost. Oj…för mig kändes detta helt sjukt, jag kunde bara tänka på alla kilokalorier som bara lagrades upp helt onödan. Sakta kom jag även till insikten att det är nog just därför tjocka är tjocka. Åtminstone i väldigt många fall. Man är inte medveten om kalorierna och man tänker sig inte för. Är man medveten så skiter man i det totalt. Kroppen är van och man gör något av ren reflex istället för av kanske rent behov. Man hittar sin trivselvikt så att säga. Vissa gör det på normala nivåer och andra har otur och hittar den på extrema nivåer, antingen uppåt eller neråt.

Nu ligger jag här och är inte ett dugg sugen. Tänkte ta en glass på baren när jag gick hemåt, men kände efter och insåg att jag är faktiskt inte ens hungrig. Så varför köpa en glass? Bättre att spara den till en dag då man verkligen är sjukt sugen, eller har tränat rejält. En glass motsvarar ju trots allt nästan en timmes lätt jogging!

Jag tror, att om vi övervakade alla överviktiga dygnet runt och kartlade både rörelsemönster och matvanor så skulle vi snart se att en stor majoritet har väldigt skumma matvanor jämfört mot de som är ”normalviktiga”. Sen finns det säkert undantag där man har fel på kroppen eller ämnesomsättning etc. Men det tror jag är en försvinnande liten del av förklaringen. Det sitter i huvudet helt klart. Det är jag övertygad om.

 Anlände till Örnsköldsvik igår natt. Vaknade tidigt. Blå himmel ute mot havet men här vid land bara mulet. Nästan 15 grader i skuggan. Fick bli frukost inomhus. Sommaren över. Hälsoyoghurt, lite flingor, vatten och en brödbit. Lurade på att träna lite. Sugen på jogging men högra knäet värkte stundtals. Tecken på överansträngning. Lunch blev buffé på Harrys nere vid hamnen. Buffé är livsfarligt. Blev såklart tvungen att äta båda rätterna. Först potatisbullar (hemlagade) och bacon samt sylt. Därefter pasta- och kycklinggratäng. Den va sjukt god. Inte så smaklös, torr och plastig som maten på så många andra restauranger. Var tvungen att ta två portioner. Och brödet…galet gott, helt nybakat. Blev tvungen att ta två skivor.

Sen lurade jag på hur det skulle gå med träningen. Ringde ett go-kartföretag och fick reda på att man kunde köra drop-in några kilometer längre bort. Bara 3 km. Hmm..kanske skulle gå? Det vore nice. Nej, blir tight med tid och inte bra för knäet. Lånade en cykel i stället. Visade sig att go-kartbanan låg högst uppe på ett berg. Och då menar jag verkligen högst upp. Uppförsbacken började vid havet och varade konstant i 3 km. Var helt slut när jag kom fram. Den tvåväxlade campingcykeln jag lånat var inte direkt lättcyklad. Plus 5 storlekar för liten för mig. Folk skrattade. Men fram kom jag. Hade nästan maxpuls vid ankomst. Pustade ut i några minuter, torkade bort svetten och sen ut i go-kartsen. Blev två omgångar, riktigt kul. Men inget folk, var helt själv på banan. Precis som nere på byn. Inget folk där heller. Vad är det egentligen med norrland, var är alla människor?

Det finns ett uttryck som heter ”lappsjuka”. Jag börjar förstå. Folk som drabbas av lappsjuka får panik av stillheten. Att inget händer och att det inte finns några människor. När man drabbas – kan vara mitt i natten – tar man taxin och flyr till närmsta flygplats och tar första bästa flyg ner till civilisationen igen.

Rullade ner till hamnen igen, hämtade badbyxor och sen iväg till Örnsköldsviks stolthet: det stora Paradisbadet. Fick ungdomspris för det var bara kort tid till stängning. Trevligt. Snabb bastu och sen in i bassängen och simma. Nästan helt själv där med. Skönt. Inget ont som inte har något gott med sig. Annars brukar det ju vara så mycket folk i bassängerna att det knappt går att simträna.

Belönade mig själv med en GI-tallrik bestående av två biffar, keso och sallad på Café UH. Ett lokalt och religiöst café i Övik som har riktigt god och fruktansvärt prisvärd mat.

Det är inte direkt gott om folk i ens egen ålder här i det norrländska inlandet. De flesta är mycket yngre eller väldigt mycket äldre. Men idag slogs alla rekord. Träffade en pigg och alert dam som visade sig vara snart 104 år! Emmy Granberg hette hon. Måste ju vara en av de absolut äldsta i Sverige? Och måste poängtera att hon satt alltså inte i rullstol, hon promenerade helt själv, dessutom skojade hon och var klar i bollen som vilken annan yngre dam som helst.

Jag hade kanske gissat på någonstans mellan 75-85 år…men 104…galet! Tydligen var hon aldrig sjuk och hade aldrig ätit mediciner. Hennes dotter som var med på shoppingrundan var 76 år.

Annars är det just detta som slår mig hela tiden, var sjutton är alla i ens egen ålder? Som om någon tagit en skyffel och bara skyfflat bort 99% av de jämnåriga i ett enda rejält spadtag. Lite kusligt.

Satt ner i någon timma och bara tittade på folk idag. Då slog det mig. Selektiv perception eller inte. Nästan varje människa som gick förbi var överviktig. Vad har hänt? Och jag som trodde det var skamligt att vara lite överviktig. Uppenbarligen har det blivit normalt. Man tänker sig hur en kropp ska se ut, och så tittar man på alla som går förbi med stora överskottsdepåer av rent fläsk, så massa onödig vikt. Inte bara jag alltså. Minns att så här var det ju i USA för många år sedan…börjar det bli så i Sverige också?

Inne i storstäderna (City) tycker jag dock att det känns annorlunda. Där känns folket längre och smalare på något vis. Eller det är iaf första intrycket. Samma om man åker ut till stranden på Gotland (Tofta) under någon av sommarveckorna. Inte en tjockis eller otränad människa så långt ögat kan nå.

Men här är de över allt. Verkligen. Vad har hänt? Det här är nog ett större och vidare problem än jag någonsin anat.

Gött…vaknade i morse och noterade ny rekordvikt på vågen. Vågade knappt tro det, så fick väga om ett par gånger, men samma resultat. Träningen och kosten ger!

Sen började en hård och varm arbetsdag men hann ändå med en snabb lunch. Fick bli en fräsch grekisk sallad med fårost. Skippade det mesta av dressingen och hälften av pastan. Jobbade klart och sen stressade jag ut på en 12 kilometerstur med rullskidorna. Gick riktigt fint. Kände mig stark. Gårdagens vila måste ha gjort susen. Så belönade mig själv med en svalkande simtur i sjön. Sen vidare mot nästa ort.

Kanske är till norrland man ska flytta med sin framtida kärlek? Kollade in priserna häromdagen i centrala Piteå. Tog fram den absolut dyraste lägenheten jag kunde hitta, med bästa läge, balkong och rymlig nog för en mindre familj. Utropspris: SEK 390.000 kr.

Galet…minns att grabbarna (i Sthlm) tyckte att jag skulle köpa mig en lägenhet på samma gata som de andra. Just då var det en 2:a för visning…utropspris SEK 2.970.000 kr.

Nästan så man skulle kunna ha råd att pendla med eget flyg mellan Piteå och Stockholm för den mellanskillnaden. Tjänar man verkligen så mycket mer i storstan?

Det är riktigt härligt här uppe i norrland, vackert, varmt, soligt och så vidare…men något man inte ska beskylla norrland för är att vara tätbefolkat. Har knappt träffat en person i egen ålder sedan jag lämnade de större och sydligare städerna. Å andra sidan, de man har turen är träffa är 100% trevliga och jordnära. Man kanske inte har råd att vara stropp och osocial när det är så glest mellan tillfällena. Tog nedanstående bild på en av de populäraste norrlandsstränderna. Sol, sand och beach…men – för att citera den gamla chipsreklamen – vart är brudarna?