Läste en artikel idag skriven av Thorbjörg Hafsteinsdottir. Coolt namn förresten. Hon menar att det finns enkla metoder som föryngrar kroppen. Som främsta faktorer skriver hon att det gäller att äta näringsriktig mat, utesluta socker, träning som passar just dig och att gilla sig själv. Hon skriver även att trixet för att lyckas är att ”bara göra det”. Just do it! helt enkelt. Själv är hon i 50-års åldern men påstås se mer ut som en 35-åring.

Och faktum är. Jag tror på henne. Märker själv rejäla skillnader sedan jag med hjälp av Viktklubb.se dragit ner på sockret rejält och börjat äta mer näringsriktig mat i kombination med rolig träning och en allt mer positiv bild om mig själv.

Den största skillnaden märker jag när jag handlar mat. De senaste åren har jag alltid chockats över hur ful och glåmig och nära på sjuk jag sett ut när jag tittat mig själv i butikens olika speglar. Särskilt i det ljus som råder just där. Det har inte varit roligt att se sig själv helt enkelt. Och jag har även grubblat över om jag verkligen ser så där ful ut som spegelbilden avslöjar. Kanske en synvilla?

Därför är det så enormt roligt nu när jag är tillbaka i samma butik, med samma speglar och samma ljus, ett år senare, och då när jag ser mig själv i spegelbilden chockeras jag inte längre. Bilden är normal. Jag ser precis ut så som jag tänker att jag ser ut. Inte någon glåmig och sjuk bild. Utan en frisk och sund och normal bild. Det är oerhört skönt och jag anar att det har att göra med träning, mat och att jag successivt börjat känna mig nöjdare med mig själv. Även om det fortfarande är mycket långt kvar.

Man skulle nog kunna säga att jag blivit ett antal år yngre. Bara på 7 månaders medvetenhet. Att det skulle ge så snabbt resultat på 10 veckor (som artikeln påstår) tror jag dock inte på. mMnns även hur jag sakta eskalerade i uppfattad ålder när jag slutade äta bra mat och slutade träna. Det gick fort utför. Innan gissade alltid folk att jag var ett antal år yngre än verkligheten, men efter upphörandet av bra mat och träning gissade folk på den rätta åldern plötsligt. Har alltså länge anat att det berott på just detta. Och därför känns det nu så härligt när det börjar gå åt rätt håll igen, och kroppen börjar reparera sig själv.

Har sett bilder på människor som levt många år i misär och under mycket svåra förhållanden, som varit helt förstörda, men efter några år under bra förhållanden har deras kroppar återhämtat sig fullständigt. Kroppen tycks ha en enormt stark självläkande förmåga. Bara man ger den tid och rätt förutsättning. Så med det i åtanke kan jag säga att det är nog aldrig försent att börja. Tror faktiskt Thorbjörg Hafsteinsdottir vet precis vad hon talar om!

Läste om en 32-åring som försökt muta inspektören på uppkörningen. Han sträckte fram ett kuvert med 9.000 kronor. Inspektören tog inte emot brevet. Istället polisanmälde han händelsen och enligt tidningsuppgifter fick 32-åringen inte heller behålla pengarna. Så resultatet blev 9.000 back, plus kostnaden för uppkörning, plus prick i brottsregistret, samt kuggad uppkörning.

Men man frågar sig ju ändå…9 000 kronor är mycket pengar, skulle du ha sagt nej om du var inspektören? Måste säga att jag är lite imponerad över karaktären där. Det enda han hade behövt göra var ju att godkänna killen och plötsligt vara 9.000 kr rikare….ingen skulle ana något. Eller?

Ända sedan i somras har jag haft ögon och öron på helpänn i syfte att upptäcka och undvika potentiellt svininfluensasmittade personer. Man har ju följt spridningen och oron i media och självklart påverkas jag av rapporteringen. Dock har jag inte kunnat notera några hostande eller snörvlande personer på hela sommaren. Och inte ens sensommaren. Trots idogt lyssnade och iaktagande. Tills nu i helgen. Nu plötsligt ser och hör jag dem över allt. De hostande och rosslande individerna. Kan inte hindra mig själv att tänka svininfluensa för varje hostning eller kraxning. Det är så tydligt. För bara ett par veckor sedan fanns det ingen som hostade vart jag än reste i landet. Men nu…över allt. Sen betyder ju inte detta att alla bär på svininfluensan, men det betyder att influensa och förkylningssäsongen är här. Det är alltså nu man på allvar måste börja tänka på handhygien och hur man umgås. Själv är jag mest orolig för buss/flyg/tunnelbana samt de måltider man äter ute (oftast lunch och middag). Är pizzabagaren snuvig? Har hon som komponerade salladen smittad av svininfluensa? osv… man blir lite nojjig. Men finns ju en anledning till att världens regeringar desperat försöker få tag i vaccin. Tveksamt att det bara skulle vara av ekonomiska skäl. 

Helt sjukt. Men jag måste berätta om en av mina nya medarbetare som jag lärt känna nu i sommar och höst.

Han ser ut som vilken normal person som helst. Normala kläder, normal kroppsbyggnad och helt normalt utseende. Skulle säkert kunna plocka ut tio till som ser ut som honom här där jag är just nu. 

Men något är märkligt. Det är något som skiljer honom från mängden. Och det är alltså helt galet. Men vart vi än är, vart vi än åker, vart vi än går…så kommer det fram tjejer till honom. Och handen på hjärtat, hur många gånger i ens liv kommer egentligen en tjej fram till en kille? Det händer knappt. I alla fall inte i mina kompisgäng. Ett par gånger per år kanske…max…men denna kille är helt oöverträffad. Han har något som jag själv inte kan se vad det är. Något magnetiskt som bokstavligen får tjejer att dras till honom i klasar. Och det vart han än är någonstans.

Var med in på Hemköp förra veckan. Då plötsligt fick jag se 7-8 tjejer samlas vid frysdisken och fnittra… 5 minuter senare stod han där och snackade med dem. Lämnade dem för att betala och när vi äntligen kom ut på torget, stod tjejerna där och fnittrade och väntade på honom. Tjejer som han aldrig tidigare hade sett innan detta.

Han pratade lite med dem och fick genast telefonnummer och en dejt med en av tjejerna. När vi sedan gick vidare och till slut stannade till vid en frukthandlare så tog det inte många minuter förrän ytterligare tjejer dök upp. 

Var vi än går, vart han än är, så kommer dessa tjejer från ingenstans och söker liksom upp honom. Tar första steget och försöker få hans telefonnummer, eller en dejt.

Idag stod det 10-15 tjejer och väntade på honom. Han vågade inte gå ut. De hade varit där hela dagen sa han. När han frågade vad de gjorde så sa tjejerna ”det är ju så fin utsikt här”.

Och igår kväll när jag tog en promenad och han var med så märkte jag att nästan varenda tjej som vi mötte slängde stora blickar efter honom. Han måste ha den där ”grabb-looken” som kanske i mäns ögon skulle motsvara en jätteblonderad tjej med stora bröst tighta kläder i pastellfärger och solbränna. Något som får i princip varenda kille att vända på huvudet…

Det skumma är dock att jag kan inte se detta. För mig är han vilken normal person som helst. Det är det som är så skumt. Vad är det alla tjejer ser som inte vi grabbar ser? För ingen av mina kamrater kan heller förstå detta…

Och när han jobbar, och träffar folk, så är det mer regel än undantag att han får telefonnummer…nu senast hade han ”bara” fått 3 telefonnummer på en dag.

Visst har jag sett att några av mina vänner har det där lilla extra som får tjejern att ta initiativ och komma fram…men i den här personens fall är det extremt. Och jag blir inte klok på det. Kanske någon här har ett svar på gåtan? Vad skiljer dessa personer från oss andra vanliga dödliga?

Vilket flax! En varuleverans blev försenad och det gav dagen många extra timmar. Så skippade lunchen och slängde i mig en burk sardiner i tomatsås och ett tunnbröd från Stöde, sen knäppte jag på mig rullskidorna och begav mig ut. Lite rosslig i halsen, men inte så det bekymrade. Kände svag smärta i högra knät med jämna intervaller…men efter ett tag började även knät kännas bättre. Försökte tänka på att inte belasta snett eller trycka till för mycket. Höll mig även så nära mittlinjen som möjligt, där vägen är planast för att undvika ytterligare onödig snedbelastning.

Hade bra flyt i stakningen och kände inga hugg eller problem med armbågslederna. Vilan har gjort susen helt klart! Pulsen var väldigt hög mot normalt. Låg konstant på mellan 160-170 slag per minut, trots att jag inte upplevde ansträngningen jobbigare än annars. Vid 160-170 slag per minut brukar jag annars känna mig väldigt ansträngd. Typ uppförsbackar etc.  Men nu höll jag denna puls på raksträckorna. Och då det kändes ok i kroppen och andningen så fortsatte jag. Kände mig stark helt enkelt. Anade dock att den höga pulsen kunde bero på att jag hade en infektion i kroppen eller något…onormalt hög puls kan ju vara ett tecken på det sägs det!

Rundan är 26 000 meter lång. Och med bara 5 000 meter kvar kändes det väldigt nära. Jag såg då på klockan som visade en bättre tid än vanligt vid den här punkten. Och med bara 5 km kvar bestämde jag mig då för att lägga på ett kol…spurta så att säga. Det vore ju så grymt nice om man kunde slå personbästa. Med tanke på förra rundans dåliga tid.

Men 5km är längre än man tror. Det kan tyckas kort i jämförelse med 26 km…men det är ändå 5 000 meter som skall stakas fram ömsom motlut, ömsom medlut och raksträckor….det tar dit…man kollar klockan och det känns som sträckan aldrig tar slut och att sekunderna och minutrarna rusar fram. Men jag pressade ändå på, så hårt jag kunde, men ändå utan att känna någon överdriven andfåddhet som man kan göra vid löpning etc. Det var bra flyt helt enkelt.

Och på sista 300 metrarna ger jag allt, dessutom lätt utför, så det belastar inte lederna så farligt. Stänger av klockan precis på målgång och noterar till min mycket stora glädje en helt ny rekordtid. Nytt personbästa helt enkelt. Och detta utan vidare smärtor i kroppen. Ett par blåsor i handen det var allt.

Kändes enormt tillfredställande. Förbättrade min tidigare rekordtid med drygt 4 minuter. Och plötsligt kändes det inte längre helt orimligt att någon gång i framtiden kanske klara av rundan på 1h30 minuter. Ska dock erkännas att varje sekund eller minut på sträckan är jobbig att pressa ner. 4 minuter låter inte mycket. Men om man tänker sig en löpartävling, så kan man visualisera alla som hinner passera mållinjen på fyra minuter…det är mycket tid faktiskt.  Det känns motiverande att tänka på att denna långa jobbiga runda kan bli ”kortare” och snabbare ju mer tränad man blir, och desto mindre fett man har på kroppen att släpa runt i onödan.  Alltså, ju mer jag tränar, desto enklare kommer rundan bli, och desto snabbare kommer jag ta mig runt. När man är ute och kör typ 2 timmar…då är det ganska mentalt påfrestande. Och efter 1 timme så känns varje extra minut nästan dubbelt så lång som de första 60.

Så efter alla motgångar gällande träning och hinder som dyker upp så kändes detta riktigt bra. Den försenade leveransen gjorde det helt enkelt möjligt att klämma in ett pass. Och att det samtidigt var strålande sol, sommarvärme och prunkande grönt längs rundan gjorde ju inte saken sämre. Nu bär det av mot Värmland. Får se om lyckan finns där. Brände förresten hela 976 kcal på denna runda…skall firas med en riktigt stor och god kycklingsallad 🙂

Hade ju planerat detta så bra, tyckte jag. Middag klockan 19. Jobb till 17.25, därefter full gas till badhuset, simträna 17.45 – 18.45. Duscha byta om. Middag. Hem igen, jobba några timmar till och sen sovdags.

Men nope…det gick som sagt inte vägen. Badhusets enda bassäng visade sig ju vara ockuperad av andra som bokat in någon form av aktivitet. Tänkte att jag kanske skulle försöka mig på lite rullskidor efter middagen istället. Men den drog ut på tiden och jag kom inte hem förrän kl 22:40….känner fortfarande av lite i halsen, och fortfarande rejält mätt sedan middagen, så känner inte direkt motivationen att ta mig ut på rullskidor två timmar i kolmörker på dessa livsfarliga vägar. Dessutom fullt av tung trafik av någon anledning denna sena timme (se bifogad film).

Jag ger helt enkelt upp för undanflykterna ikväll. Det smärtar. Men samtidigt känns det bra att jag ändå försökt ta mig till simmningen och att mina knäna nu får vila en dag ytterligare. Det gör nog bara gott. Min filosofi är att man ska försöka träna varje dag som man kan….har det gått mer än 1 eller 2 dagar sedan senaste träningspasset så ökar kravet på träning parallellt med tiden. 

Ah…ser nu på nätet öppettiderna för badhuset. Så typiskt. Tänkte att jag kanske skulle kunna ta ett skönt morgonpass på torsdag, innan avfärd mot Värmland…men såklart…badhuset öppnar inte förrän klockan 14 på torsdag, och då har jag åkt för länge sedan. Olika tider varje dag. Svårt att tajma rätt. Detta är helt klart nackdelen med att bo på landet. Skulle även behöva åka till Mora på förmiddagen för att titta på bromsarna på bilen. Det är 10 mil enkel väg. Dvs, 20 mil tur och retur…hmm får nog glömma det med…landsbygden i all ära, men det finns saker som storstan helt enkelt överträffar. No doubt. 

Idag tror jag undanflykterna vinner. Öm i knälederna sedan joggingpasset i måndags. Så min plan var att simma lite försiktigt. Har även en ’jobbmiddag’ inbokad kl 19 ikväll. Så stressade ner till badhuset för att simma 1 timme innan middagen. Då visaded det sig att hela bassängen var bokad för skolsim. Och klockan 19 var det relaxsim med levande ljus å nedsläckt hall. Plus att jag ju ska på middag då. Och imorgon åker jag till Värmland igen och blir borta tills på söndag.

När man väl lyckas pricka in en öppen kväll på badhuset (olika tider varje dag) så är alltså enda bassängen bokad.

Kanske blir tvungen ändå att ta ett pass rullskidor inatt. Trots risken att bli ihjälkörd och trots de ömma lederna.

Nej, det är inte ’bara’ att träna.

Helt galet vad det krävs att man övervinner sig själv och alla dessa hinder och undanflykter som hela tiden dyker upp. Jag tror det kan vara lite av nyckeln till all regelbunden träning…förmåga att övervinna sig själv och hindren, oavsett vad.

Några av hindren jag tvingades övervinna igår:

• sömnbrist (jobbade hela helgen i kombination med långa resor och för lite sömn)
• ovanligt lång arbetsdag (jobbade fram till kl 22)
• tacka nej till restaurangmiddag med vänner (trots hunger och vilja att umgås)
• matslarv (inte hunnit äta på regelbundna tider)
• utrustning som tog 30 minuter att hitta (pannlampa för att se något)
• spöregn
• jakt (då ska man inte vara ute och jogga i skogen)
• björnrädsla (många irriterade björnar ute nu pga jakthundar och jägare)
• kolmörker (inte lätt att se stigarna i skogen)
• ont i knän (förmodligen inte helt återhämtade sedan förra träningen)
• känningar av halsont (inte allvarligt, men lätta tendenser)
• bilresa 8 km till skogen för att kunna jogga (låna en bil och köra till platsen)
• mm. mm…

Det är helt enkelt VÄLDIGT lätt att bara strunta i träningen. Sätta sig ner och göra det man ska istället. Men har bestämt mig för att träningen skall prioriteras till vilket pris som helst. Kan inte träningen prioriteras så är det fel på livssituationen. Ska aldrig göra om misstaget att prioritera bort rörelse igen…..det har kostat mig galet mycket.

Jag överlevde. Det blev ingen rullskidrunda, men väl en joggingtur i den kolsvarta, blöta björnskogen. Och det på årets första jaktdag. Blåste och regnade. Dypölar och svårt att se stigarna trots pannlampa. Att det även blåste kraftigt gjorde inte saken bättre.

Min plan var att följa rehab-tipsen och jogga 4 min samt gå 1 min. Men vetskapen om risken att bli skjuten alternativt attackerad och uppäten av någon under dagen skadeskjuten björn tvingade mig helt enkelt att bita ihop och löpa konstant. Pauser var inte att tala om. Det här gällde att få avklarat så fort som möjligt.

Till min förvåning fick jag känningar i vänstra knät först. Det är ju högra knät som är känsligast. Kände att det stramade på yttersidan vid varje nedsättning av foten. Kom på att jag trampade snett på gräsmattan tidigare idag med just den foten, så kanske det som spökade nu.

Skulle ljuga om jag påstod att jag kände mig lugn och trygg under rundan. Var på helspänn och satte även på radion i telefonens högtalare samt klappade lite med händerna med jämna mellanrum. Man vill ju liksom inte överraska någon redan uppstressad björn så här mitt ute i ödemarken, helt ensammen och på första jaktdagen. Man förstår ju att är det någon dag som björnar och annat vilt är uppstressade så är det just nu…och det är givetvis också just idag vilt- och rovdjursstammen har sin absoluta topp, för att dala i takt med att jakten pågår.

Ska bli spännade att se hur kroppen mår imorgon. Konditionsmässigt hade jag kunnat ta ut mig betydligt mer. Men fick krampkänningar i högra ryggsidan samt känningar i knän som sagt. Dessa inledande joggingrundor ger inte mycket i träning sett, men förhoppningsvis kan kroppen lära sig att successivt tåla allt mer påfrestning, vilket i långa loppet leder till att jag kommer kunna springa längre rundor, och med högre intensitet. Och med tanke på att jag inte kunnat jogga på 10 år, så känns detta trots allt som ett stort framsteg. Fjärde joggingrundan avklarad.

Hela helgen har jag jobbat och samtidigt längtat efter att åka rullskidor…men sena kvällar och tidiga morgnar och långa resor gjorde att jag var rejält seg i morse. Typ söndagsseg eller vad man skulle kunna säga. Fast på en måndag. Och idag har jag inte alls kommit igång på riktigt. Detta i kombination med mycket jobb och svårt att få till pauser tillräckligt långa för en träningsrunda har gjort det lite komplicerat. Nu regnar det även ute. Men man kan inte hitta på undanflykter hela tiden. Man kan inte skylla på söndagsseghet, för få timmar sömn, eller mycket jobb, regn, mörker eller farliga vägar, slarv med maten etc…det är nog bara att bita ihop och ge sig ut. Får förska leta reda på pannlampan och göra ett ryck inatt. Usch…har inte bestämt mig ännu, vet att vi ska äta middag vid 22-tiden, och jobb fram till dess, och egentligen bör man ju vänta 2-3 timmar med träning efter maten…ah..ännu en ursäkt.