Har alltid varit morgontrött. Men sedan kostvanorna ändrades rejält och träningen skett regelbundet en längre tid har ju morgontröttheten försvunnit bort. Åtminstone vad gäller normala morgontider. Men imorgon….då ska jag på möte i Stockholm vilket innebär att jag måste åka med ett tåg som avgår från Dalarna klockan 05:20. Det innebär uppstigning 04.30. Ja…det känns tungt. Men har kommit på att det man förlorar i träningstid, det vinner man med lätthet i pigghet. Så ikväll ska jag lägga in ett extra träningspass. Det får bli simning. Badhuset ska nämligen ha öppnat igen för säsongen. Perfekt! Ett härligt träningspass gör att man somnar snabbare, sover effektivare och vaknar mer utvilad. För att orka med långa tuffa dagar måste man alltså träna. De som prioriterar bort träningen gör enligt mitt förmenande helt fel. Har lärt mig det den hårda vägen. Så….strax dags för kvällens simpass! 🙂

Försöker komma på vad jag märkt för skillnader nu mot tidigare sedan jag började med träning och sunda kostvanor

• Piggare
• Sover bättre
• Kraftig minskning av kroppsfett
• Mjukare och smidigare kropp
• Nya och fasta muskler
• Lättare att tänka
• Bättre minne
• Effektivare
• Friskare och starkare immunförsvar
• Bättre hy
• Kläderna passar bättre
• Magen tar inte emot
• Blir inte andfådd och svettig
• Kraftigt sänkt vilopuls
• Tydligare former och ansiktsdrag
• Positiva kommentarer från omgivningen
• Mer uthållighet, kan köra längre sträckor på högre puls utan att bli trött
• Starkare leder
• Kraftigt ökat välbefinnande
• Träningssug
• Börjar ”känna igen mig själv” i spegeln
• Gamla byxor ramlar av
• mm

Det är lite av vad jag kommer på just nu. Fortfarande har jag dock sjukt mycket fläsk på kroppen. Tittar man i rätt vinklar så blir man nästan förskräckt. Men än så länge går det åt rätt håll i alla fall. 

Idag var det inte lika lätt att ta sig ut. De här jätterundorna tar rejält på psyket. Satt framför datorn och kände inte det minsta sug efter att sätta på sig rullskidorna för ett två timmars pass. Kortare hade varit ok, men två timmar ä mycket!

FIck bita ihop. Tänka på att det svåra med träningen är att ta sig ut. Har man bara övervunnit det så brukar det bli lättare sen under själva rundan.

Tog det lugnt första milen men kände att det fanns bra med kraft och nästan inga känningar i knälederna. Ryggmusklerna gick fint också. Ingen kramp. Och armbågslederna kändes också bra efter helgens återhämtning.  Så bestämde mig för att öka på tempot lite.

Vissa sträckor var det rejält flyt i rullskidåkningen. Kändes nästan som att man flög fram över vägarna. En skön känsla. Aktade mig dock noga för att ta i för mycket. Försökte ligga på gränsen så gott det gick.

Väl i mål noterade jag en bra tid, men 40 sekunder senare än min bästa tid. Det var lite av en besvikelse. För sista delen av rundan körde jag hårt, fick känslan att det skulle vara skönt att ge upp 4-5 gånger. Men med rekordtid i sikte gick det att motivera sig att fortsätta. Jag tänkte även att ju snabbare jag kommer i mål, desto kortare tid har jag kvar här ute på vägen och plåga mig. Och ju bättre tränad jag blir, desto mindre tid kommer att krävas för den här rundan. Men troligtvis var det första milen som jag körde för sakta. Surt. Men bra mycket bättre tid än förra loppet i alla fall.

Efter träningen kände jag mig utmattad i kroppen. En skön trötthetskänsla. Man bara vill lägga sig ner i en säng och vila, pusta ut. Det är andra gången jag får denna känsla sedan jag började träna. Det är nog 10 år sedan jag hade känslan innan dess. Ett gott tecken. Kroppen är på G och träningen börjar som sagt äntligen nå till riktiga nivåer. 

Kände av lite i höger knäled. Men stretchade försiktigt och gick försiktigt för att inte belasta den onödigt mycket. Känns att den inte är lika stark som vänstra knät, och att den fortfarande lider av sviterna från sommarens överansträngning. Det är märkligt att ledskador kan sitta i så länge. Pratade med en kompis som överansträngde armbågen under Vasaloppet. När han hade vilat över hela sommaren och en stor del av hösten, och satte igång med skidåkningen igen för första gången så kände han direkt av armbågsleden. Leder är känsliga och det tar uppenbarligen lång tid att återhämta dem!

Hans tips var att köpa ett stöd av något slag och använda det under träning. Han körde så några månader och därefter försvann problemen. Nu kan han träna som vanligt utan stöd eller att känna av värk i leden.

Var ner till Grebbestad i helgen. Av en slump visade det sig att min gamla rumskompis från studietiden i USA var på genomresa i Europa och i lördags passerade han Göteborg. Sa till honom att vi borde försöka ses, och att han kanske kunde ta sig upp till Grebbestad. Det är ju bara 10-12 mil från Göteborg sa jag.

Visade sig dock att han inte åkte kommunalt eller ens bil. Nej, han tog sig fram för egen maskin, på cykel! Var egentligen på väg mot östkusten och Stockholm men ändrade sig och körde upp mot Grebbestad.

8 timmar senare var han framme. Det var tydligen 12 mil på E6:an, men där rådde visst cykelförbud, så det blev en nätt omväg på typ 4-5 mil extra längs olika kringelvägar. Men utsikten tycktes i alla fall ha varit riktigt fin. Han sa ”den vackraste vägen hittills under resan”.

Mötte upp honom utanför ICA Grebbestad. Fick nästan en chock. Det var ju inget kvar av honom. När vi pluggade tillsammans i USA var han tjock som alla andra amerikaner, ja till och med lite tjockare än genomsnittet. Nu var han smal och vältränad.

Han berättade att Europa och framförallt cykeln gjorde susen på hans kropp och form.

Och jag tycker mig känna igen just detta med cykel. Flera kamrater som varit lite överviktiga och sedan börjat tex cykla till jobbet några dagar i veckan har genast tappat kilon.

Det får mig att ana att just cykel kanske kan vara en av de absolut bästa och enklaste sätten för att tappa vikt – och givetvis i kombination med lite sundare matvanor. Det är enkelt, lätt och risken för skador är minimal.

Kanske man skulle försöka investera i en cykel 🙂

Har grubblat lite på en sak. Minskar förbränningen i takt med att konditionen blir bättre?

Alltså…om jag springer 1 timma otränad. Då har jag galet hög puls, svettas och mår dåligt. Kaloriförbränningen kanske stannar på 600 kcal.

Men om jag fortsätter att träna, och efter typ 1 år springer samma distans på halva tiden, eller dubbelt så långt på samma tid, hur ser kaloriförbränningen ut då?

Jag menar om jag förlyttar mig samma sträcka och på samma tid otränad vs vältränad, då antar jag att den otränade bränner mer kalorier?

Om det resonemanget stämmer så innebär ju det också att det blir svårare och svårare att få bort det sista fettet på kroppen? Alltså ibörjan kanske man bränner 1200 kcal på 2 timmars pass, men sen när man är i form kanske man bara bränner 800 kcal på samma tid. Fast skillnaden är att man håller ett lugnt tempo och mår bra.

Och det innebär ju också i så fall, att en vältränad person måste kanske springa 2 mil för att förbränna 600 kcal medans en väldigt otränad person klarar sig med typ halva distansen?

Är ingen expert på detta område tyvärr, menfår en känsla av att kcalförbrukningen går ner något när man är i bättre form. Alltså när du kan köra samma tid och samma sträcka fast med lägre puls/ansträngning så blir förbrukningen mindre. Därav mina funderingar.

Jaja… kanske man stöter på någon som vet lite mer och kan reda ut detta framöver 🙂

Det här är märkligt. Men igår när jag shoppade veckans mat slog det mig att jag var sugen på Verums naturella hälsofil, den med nästan inget socker och 0,5% fett.

Tidigare i mitt liv har jag alltid varit sugen på det sockriga och smaksatta. Inte naturellt. Naturella produkter har jag knappt kunna äta tidigare, åtminstone inte utan en rejäl portion socker och sen flingor på det. Och på tal om det…är det någon som sockrar sin fil idag förresten, eller hör det till en svunnen tid? Känns ju faktiskt lite sjukt att hälla på socker på filmjölken. Men så gjorde man iaf när jag var liten. Då hade man alltid socker till filen. Men är det så idag? Tvivlar nästan på det.

Hur som helst kände jag ett sug efter den naturella Verumfilen. De andra smaksatta filerna kände jag nästan ha blivit för sliskiga. De som jag tidigare älskade, från diverse olika tillverkare. Nyttigt och gott! Hur ofta hänger det ihop egentligen? Men jag klagar inte. Hoppas det håller i sig 🙂

Kom precis tillbaka efter ännu ett härligt 26 km pass. Den här gången var det faktiskt skönt. Det är tredje rundan jag gör på denna distans som för bara drygt en vecka sedan var det längsta jag någonsin åkt på rullskidor i hela mitt liv.

Noterade att tiden var nära på identisk med den första rundan jag gjorde. Och den gången plågade jag mig runt. Även pulsen visade på tempot var behagligt. Av fyra ”pulszoner” hade jag legat till 95% i den behagliga zon 2. När jag jämförde historiken med första rundan, som hade nästan samma totaltid, hade pulsen till 95% legat i den högre och mer ansträngande zon 3. Märkligt hur man kan köra en exakt likadan runda bara någon vecka senare, i lugnt tempo, behaglig puls, och ändå få samma tid som då man plågade sig runt.

Kanske får tillägga att knäskålarna kändes som stelnad gröt vid målgång, men inte farligare än att de mjuknade till på en kvart, tjugo minuter. Den stelheten har nog med ovana att göra, och släpper säkert eftersom.

Och inför nästa runda har jag nu ett härligt skönt långpass i minnet, vilket kommer göra det psykiskt lättare att ta sig ut på skidorna (än om man hade pressat slut på kroppen). Tror det är ett smart drag!

Nu dags för en bastu och kyckling á la Jacob!

Överbelastade knät under rullskidturen i fredags men trodde helgens kräftskiva skulle råda bot på detta. Dock kände jag av lätta hugg i högra knät under måndagen så lägger in några extra dagar med vila nu. Som tur är anlände däremot mina specialgjorda fotbäddar idag. Det är alltså typ helt vanliga sulor, som man lägger in i skorna och byter ut mot de befintliga. Skillnaden är att de är formgjutna efter just din fot. Vilket innebär att risken för felbelastningar minskar. Tipset var att prova dem någon halvtimme och sen plocka ur dem om det gjorde ont eller kändes ovant. Men de sitter verkligen som formgjutna. Inga problem alls och känner direkt att den onda knäleden avlastas och bli bättre by-the-minute. Bådar gott! Kanske får bli ett rullskidpass imorgon igen, känner även suget efter att prova joggingspåret, men vis av erfarenheten från tidigare försök får nog det vänta tills man är lite starkare.

Då var man tillbaka igen, efter helgens kräftskiva vid Nösund på Orust. Måste säga det att Orust är riktigt vackert. Magnifik och storlagen natur och härliga kontraster mot hav, himmel, skog och berg. En pärla helt enkelt!

Kräftskivan var riktigt trevlig och bestod av en blandning av mina kamraters vänner och bekanta. Många från Göteborgsområdet men givetvis och en och annan från Stockholmstrakten samt gamla studiekamrater från tiden på Handelshögskolan.

När festen var slut vid 3-tiden åkte alla hem med buss. Utom jag och en kompis som bodde på Orust. Det visade sig även att det fanns ett par tjejer kvar. Hade inte träffat dem tidigare men de undrade i alla fall om vi ville följa med dem på efterfest. Vilket man såklart tackade ja till.

Först var det tänkt att promenera till deras hus. Men som tur var fick vi skjuts istället. Åkte som packade sillar i en gammal bil och efter cirka 20 minuter (kändes det som) var vi framme vid en kolmörk vändplats. Där släpptes vi av och vandrade upp några hundra meter i mörkret till en stor villa.

Det visade sig dock att detta var inte villan vi skulle till. Istället fortsatte tjejerna förbi och in i mörkret. Såg knappt vägen framför mig som bestod av grus och gräs. Efter ca 10 minuters promenerande med packning och sängkläder (japp, jag tog med mig allt) så kom vi fram till en vägg av träd och annan vegetation.

Här ska vi in, sa en av tjejerna. Hon kände tydligen till någon slags ko-stig mitt inne i djungeln. Jag såg inte fötterna. Tjejerna gick på känns. Uppenbarligen hade de gått här många gånger förut. Gav direktiv, lyft på fötterna, akta stenen, håll till vänster, ta tre kliv fram sedan höger osv.

Plötsligt slog mig tanken hur sjukt detta var. Här gick jag mitt ute i urskogen med finkläder och finskor på en lerig och knappt befintlig stig i totalt kolmörker med två främmande tjejer som jag aldrig sett tidigare. Man var liksom helt utlämnad åt sitt öde. Tänkte att hade det varit ombytta roller hade det aldrig gått så här långt. Kan inte finnas någon tjej som frivilligt hade följt med tex två främmande grabbar rakt ut i ingenstans mitt i natten promenerandes. Men jag fortsatte iaf. Höll så klart ett getöga bakåt titt som tätt, men hjälpte föga. Det var totalt kolmörkt.

Efter ytterligare 10 minuter kom en backe av gräs, jag såg himlen igen men fortfarande för mörkt att se backen. 500 meter upp för en backe skymtade ljus. Vi tog oss dit. Där mitt i ingenstans låg en liten stuga som vi klev in i.

Här bor jag! Sa en av tjejerna. Välkomna. Ok..stugan var mysig. Men jag frågade ändå om hon var själv. Japp, men mina föräldrar kommer hem imorgon.

Utan att säga något till dem så började man ju fundera lite. Vilka är föräldrarna som bor här ute i ödemarken? Hur ser de ut? Vad kommer de att tycka om att jag är hemma i deras stuga med deras dotter och hennes kompis? Man föreställde sig en far i tvåmetersklassen, stora armar, tatueringar och överbeskyddande.

Bäst att ta upp telefonen och skicka ett sms till polarna att jag är här tänkte jag… Men då kom nästa chock. Ingen täckning. Och jag som har Telia. Har aldrig varit med om det att Telia inte haft täckning, och då reser jag ändå runt en hel del uppe i norrland och längs inlandet. Men nu var vi ju på Orust och i ”civiliserade” trakter…inte långt från Göteborg. Fick en känsla av att man hamnat på en hemlig plats, ungefär som gänget i tv-serien LOST.

Men ja…sen visade det sig iaf att föräldrarna, som kom hem tidigt på förmiddagen, var riktigt trevliga och tillmötesgående. Tjejerna var reda uppe och berättade storys om killen som var med igår (jag) och var så mörkrädd. Farsan garvade gott. Sen fick vi skjuts tillbaka till kräftskivan där vi alla hjälptes åt att städa och göra klart. Tror vi fick ihop i alla fall fyra eller fem svarta säckar med tomglas.

Nu ska jag ut och tvätta bilen. Dessvärre har det varit regnskurar mellan solen hela dagen, så det är svårt att hinna få klart inna regnet kommer och fläckar ner på nytt. När man vaxar ska bilen nämligen vara torr. Men skam den som ger sig! 🙂

Hemma efter rullskidturen blev det en välförtjänt bastu och sedan kycklingsallad på det. Satt i fotöljen framför tvn och kände mig utmattad i kroppen. På något vis en skön känsla, eftersom jag inte kännt denna  djupa utmattningskänsla tidigare. Eller i alla fall inte sedan jag började röra på mig igen. Kroppen har inte varit tillräckligt stark för att kunna ta ut sig så mycket att man blir genomtrött tror jag. Så det här känns faktiskt bra. Får lite flashback från tiden innan lumpen då man tränade för ”extramönstringen” och pressade miltiderna ute på grusvägarna. Då var man alltid utmattad i kroppen vid hemkomst. Man orkade liksom inte göra något annat på ett tag. Skönt – det betyder att man kanske närmar sig nivån där träningen äntligen ger lite mer resultat.

Även om jag var genomtrött efter rullskidturen så hindrade det inte att åka ner till samhället och tvätta bilen.  När jag kom hem tog jag också fram vax och polish och vaxade bilen grundligt för att stå emot flugor etc på vägen ner till Orust imorgon.

Det slår mig vilken skillnad det har blivit på kroppen nu mot innan jag gick med i Viktklubb.se – då såg jag ”tvätta bilen” som träning, en bra motion helt enkelt. Var ofta svettig och alltid andfådd efter att ha tvättat klart. Och det gjorde jag kanske 1 gång eller max 2 gånger per vecka. Nu kändes inte biltvättningen som någon träning längre. Blev inte ens svettig. Det var ungefär som att läsa en tidning eller kolla på tv.

Hoppas att man klarar av att fortsätta hålla i nu när hösten och kylan och regnet och mörkret kommer…det kan säkert bli en rejäl utmaning!