Skymning i Stöde utanför Sundsvall. Nästan helt knäpptyst, frisk luft och bara härligt. Ikväll kom värmen tillbaka dessutom…25 grader i skuggan vid 18-tiden. Läste i tidningen att Norrland skulle få Sveriges varmaste temperaturer i veckan som kommer. Förvånar mig inte. Tycker det har varit så nu senaste 5 åren. Inga myggor, inget regn och rekordvärme. Vem sa att Norrland var kallt, myggigt och blött? Ur led är tiden!

 

Måste ta upp det här igen. Nämnde det även för några veckor sedan, men det är helt sjukt. Tröttheten verkar vara borta. Efter så många år av seghet dagarna i ända.

 

Har under många år anat att jag varit tröttare än andra. Tog till och med upp det med en läkare jag besökte för kanske 7-8 år sedan. Men han sa bara ”du är inte trött, om du hade varit onormalt trött skulle du inte vara så pigg som du är, du skulle inte orka med något!”. Ok. Nöjde mig med den förklaringen. Något år senare tog jag dock upp ämnet igen med en annan sakkunnig som gav mig till svar: ”lyssna, alla är trötta på morgonen, även jag, det är inget konstigt!”.

 

Ändå något som inte stämde. Men kanske, tänkte jag, kanske är det så att alla är så här trötta, alla känner så här. De bara biter ihop. Så jag bet ihop. Pressade mig när tröttheten kom. Var jag ledig kunde jag gå och lägga mig en kvart eller 30 minuter mitt på dagen och sedan vara riktigt pigg igen efteråt. Skulle vi ut på fest och jag inte fick vila en kvart innan, eller ibland flera timmar, då var jag seg hela kvällen. Folk sa att man blir tröttare om man sover, särskilt om man sover för länge, jag blev piggare! Tyckte det var konstigt eftersom mina vänner sov betydligt mindre och ändå var till synes pigga, även utan power-nap. De kanske pressade sig hårdare än mig?

 

Stundtals, trots att jag sovit länge, gick dagarna ofta som i en slags dimma. Fick liksom inte den här ”stunsen”. Och när jag borde ha varit rejält utvilad, så var det ändå jobbigt att kliva upp på morgonen. Riktigt tungt. Hörde knappt väckarklockan när den ringde. Till och med mina vänner har flera gånger anmärkt på min trötthet. ”Hur kan du sova så mycket?” ”Att du inte hör klockan!” etc.

 

Men…så i vintras började de gamla träningsskadorna att bli så pass bra att jag kunde träna regelbundet och på hyfsat givande nivå. Gick även med i Viktklubb.se och började förbättra kosten, bli medveten helt enkelt. Med en stark vilja att nå tillbaka till mitt rätta jag och min gamla form. Efter månader av kost och träning var jag fortfarande trött. Men så strax före midsommar hände något. Jag vaknade utvilad! Blev chockad. Kom på mig själv att även vara stark genom hela dagen, och även framåt kvällen. Upptäckte att jag kunde somna direkt när jag la mig, och jag upptäckte även att när klockan ringde på morgonen så var jag pigg och hade dessutom sovit genom hela natten. En skön fräsch känsla helt enkelt. Men för bra för att vara sant?

 

Vågade inte tro att jag blivit pigg på riktigt, snart vänder det väl igen, men nu i skrivande stund har jag fortfarande inte känt någon trötthet sedan före midsommar. Det går knappt att beskriva. Det är sådan enorm skillnad på dagarna nu gentemot tidigare. Allt är så mycket enklare och lättare. Allt liksom går av sig själv, jag behöver inte pressa sig minut för minut. Det bara rullar på ändå liksom. Detta får mig att inse att det är skillnad mellan folk och folk. Vissa måste helt enkelt helt ha andra förutsättningar än andra. Har du inte den där tröttheten så behöver du inte pressa kroppen och psyket till sitt yttersta jämt och ständigt. Istället kan du pressa dig när du ska genomföra extraordinära prestationer. Någon gång ibland. Det är inte riktigt rättvist, men uppenbarligen är det så. Vissa har det, andra inte. Och det märkligaste är ju att man inte har någon universell mätare som kan tala om hur trött just du är i förhållande till alla andra. Vem vet vem som pressar sig mest psykiskt så att säga? Eller minst? Det är lite som om man har varsin ryggsäck. Alla tror att de väger lika mycket. Men om man skulle byta med varandra så skulle man förstå att den ena väger 10 kg och den andra 35 kg.

 

Nå, för att förklara lite bättre. Dem djupa sega dimman är borta. Önskan att bara kunna falla ihop i en säng och sova en liten stund mitt på dagen. Den är helt borta. Nu när jag blir trött så gäspar jag…men inte mer än så. Tar några djupa andetag sen är det bara att köra på igen. Finns liksom inget motstånd som tidigare. Behöver inte bita ihop för att klara av kommande timma. Det är inte längre den här djupa tröttheten.

 

Vet inte vad detta beror på. Jag känner bara att kroppen är på väg mot rätt håll. Det är mycket långt kvar, men redan nu är det alltså enorm skillnad mot tidigare. Det enda jag ändrat på är att jag kunnat börja röra mig mer när skadorna inte längre hindrat på samma vis som tidigare samt att jag målmedvetet ändrat kostvanor med hjälp av Viktklubb.se

 

Igår gick jag och la mig vid 2-tiden. Alla andra gick och la sig vid 22-tiden. Dvs, flera timmar tidigare. På morgonen vaknade de andra lite före mig. Men jag hörde dem då jag var halvvaken, kände mig ändå pigg, kände att jag kunde gå upp om det så behövdes. Men vilade till 8.30 då alarmet var satt. Klev upp. Jobbade hela dagen. Fortsatte sedan att jobba efter kl 18 och ända fram till 21-tiden. Men trötthet? Nej. Bara lite gäspningar. Sen käkade jag middag (kyckling och currysoppa). Och efter det fortsatte jag att jobba fram till ca 22.30. Tog en dusch och ner och började skriva detta långa inlägg. Mina kollegor har redan somnat. Jag borde ju vara tröttare än dem!? Själv har jag inga problem att skriva. Ögonen faller inte ihop som de skulle ha gjort tidigare, och det kommer inga kraftiga ”sömnattacker” typ som gör att texten på skärmen blir dimmig och flyter iväg och att man har svårt att koncentrera sig, samla ord, tänka etc. Det känns bara klart i huvudet, ingen seghet. Men trots detta vet jag att jag även kommer att kunna somna inom en kvart när jag stängt ner datorn och lagt mig. Det är en skön känsla även det. Och jag vet att jag kommer att sova effektivt hela natten. Det blir som en god spiral som förstärker sig själv.

 

Nu gäller det bara att hålla tummarna att trenden håller i sig. Men jag anar att den kommer att göra det, och att det har just med kost och träning att göra. Nästan så jag börjat småmysa lite över tanken på hur stark själ och kropp kommer att vara den dag formen är åter. Om jag nu klarar det. Det i sig motiverar ytterligare. Visst, det har gått många år nu, och det kommer ta många till. Men livet är långt. Det är aldrig för sent att bli bättre och starkare. Man får aldrig ge upp.

 

 

Anlände till Sundsvall tidigare idag. Slogs av all trafik. Och hur fort och galet allt kör. Stress på hög nivå. Jag vet att detta troligen är helt vanlig trafik, men att jag hunnit acklimatisera mig vid det norrländska och glesbefolkade inlandet så pass att jag nu blir chockad åt andra hållet. Har varit med om det förut. Tar ett tag att vänja sig. Bilar över allt.

 

Inne i samhället strosade jag runt lite för att hitta en frisör. Dessvärre inga tider lediga nu under kvällen. Så det fick bli middag istället. Missade lunchen tidigare så var rejält hungrig och det blev såklart en pizza. Dock en väldigt fin sådan. Hög kvalitet och med en ovanlig sammansättning av ingredienserna. Reflexen sa coca-cola, men hjärnan tog som tur var överhand och beställde in vatten till pizzan.

 

Noterade att alla vid uteserveringen där jag satt hade en ganska hög medelålder, kanske runt 55 år skulle jag tro. Blev lite förvånad. Förvisso kändes det lite yngre än de andra ställena jag varit på, men i en storstad förväntar man sig ju mer folk i åldern 20-40. De lyste tyvärr med sin frånvaro. Gick vidare till Sveriges Radios LIVE-sändning av Svensktoppen. Var en massa folk samlade på torget. Kändes kul att se lite folk för en gångs skull. Men när jag kom närmre så ser jag ju att medelåldern är precis lika hög här, om inte högre! Det var till och med pensionärer som satt på stolar längst fram. Kändes konstigt. Av någon anledning var min sinnebild inställd på att denna tillställning skulle locka ungdomar…typ 15-25 år eller liknande…

 

Jag vet att jag undrat detta tidigare på mina första resor till Norrland under sommaren; var är alla människor i åldern 18-40?  Jo…svaret vet jag sedan länge. De är på Gotland, Öland, Grebbestad, Tylösand, Halmstad, Båstad och Stockholm. Det är där de håller till. Och där är det nästan tvärt om, man ser nästan ingen i det övre ålders segmentet. De liksom drunknar i hjorden av alla yngre förmågor.

 

 

Undrar om ämnesomsättningen börjar komma igång efter åren av träda? Idag och igår har jag känt mig hungrig. Har haft en känsla av att jag kunnat äta mycket mer än det jag annars brukar bli mätt på. 

Idag åt jag till och med upp pastan i salladen. Trots att jag alltid lämnar den annars. Förvisso var det en av de bättre färdigallader jag köpt på många år, men ändå…

När jag var i form för många år sedan, då åt jag sjukt mycket mat hela tiden. Kroppen skrek efter energi. När jag slutade träna så sänkte jag matintaget enormt mycket, blev mätt mycket fortare, men däremot så förbrände jag inte heller något, så tjockheten kom ju som ett brev på posten. Åt nog sjukt mycket ändå i förhållande till min rörelseaktivitet.

Men det som skrämmer mig lite nu är att hungerkänslorna börjar komma tillbaka. Grubblar på om det kan vara ämnesomsättningen som dragit igång igen tack vare all träning? Kroppen är ju en fantastisk maskin som strävar efter att behålla sin storlek oavsett vad. Därför är det så svårt att ändra vikten. Nu tror jag det kan vara så att kroppen märker att fläsket börjar att försvinna, vilket då kroppen reagerar på genom att öka suget efter mat, för att kompensera för det som försvinner. En naturlig reaktion som skulle varit klockren på stenåldern, men inte idag, inte i vårt samhälle. Måste lura kroppen således. Känner på mig att det här kan bli en tung period framöver…gäller att bita ihop…inte falla för kroppens längtan.

 

Läste några artiklar idag om att en ny svensk studie visat ett tydligt samband mellan ätstörningar och välutbildade föräldrar.

 

Tydligen är gruppen ”akademikerbarn” och i synnerhet tjejer med höga betyg oftare drabbade av ätstörningar än andra grupper. Det är extra intressant eftersom utsatta socialgrupper vanligtvis är överrepresenterade i sjukdomsstatistiken, men här är det alltså tvärt om!

Man kan ju inte annat än att grubbla över vad det kan bero på? Varför skulle just akademikerbarn vilja vara supersmala i större utsträckning än barn till arbetarfamiljer?

 

 

 

 

När man reser runt till nya orter är det ibland lite svårt att veta var man kan åka rullskidor. Därför brukar jag fråga lokalborna efter tips. Och idag fick jag ett extra bra tips. Det är nämligen så att den meriterade landslagsåkaren och tillika längdåkningsproffset Anders Södergren råkar komma just härifrån. Och enligt ortsbefolkningen brukade han köra precis den runda som jag tipsades om att prova. Fast jag antar att han kanske kör den 10 varv eller något sådant. Den börjar i alla fall vid Bergvik och går sedan vidare mot Vannsätter och därefter in mot Mohed för att till slut ansluta vid Bergvik igen. Rundan är på cirka 15 kilometer.

 

Var en motiverande känsla att köra vetandes att en av Sveriges största längdproffs också slitit här på precis exakt samma asfalt. Och jag förstår att han är i form, väldigt kuperat och långa stigningar, men ändå inga livsfarliga nedförsbackar. Som hittat för rullskidträning. Lyckades få upp pulsen i 176 och även hålla ett högt medelvärde. De flacka rundor jag kört tidigare har nästan varit för enkla, inte givit tillräckligt, vilket har tagit på motivationen. Den här rundan var helt enkelt perfekt!

 

 

 

 

Fick lite bannor häromdagen för att jag inte lagade min mat själv. ”Du är väl varken handikappad eller…” typ så stod det. Så ja, nej jag är inte handikappad. Så det blev till att göra ett försök. Helt lätt var det dock inte ska jag säga. Många tänker nog inte på det, men att laga mat själv är en väldig process. Åtminstone om man ofta är ute och reser som jag. Se nedan hur processen såg ut idag, jämfört med om man hade ätit något färdigt istället:

 

1)      Ta reda på om och var det finns matbutiker/bensinmack med livsmedel

2)      Hitta en cykel

3)      Cykla dit

4)      Leta bland basvarorna efter något ätbart – typ tomater, korv, fil, mjölk, potatis och lite konserver och någon köttbit

5)      Proppa kassarna fulla – lika bra att göra det ordentligt när man ändå är igång!

6)      Cykla hem. Med en kasse på vardera sida.

7)      Hitta någonstans att ställa sakerna som ska vara i kyla.

8)      Lägga ner kvällens ingredienser i en kartong/kasse och promenera bort till campingens självhushåll.

9)      Givetvis spöregn hela vägen, så balansera samtidigt ett paraply över huvudet och undvik att bli allt för blöt.

10)  Väl framme, hälsa på de andra som sitter inne i självhushållet och gå in i köket.

11)  Börja leta efter kastrull, stekpanna osv. Inse att det bara finns en ministekpanna och en smörkniv. Och tallrikar. Sen är det barskrapat.

12)  Tvätta smörkniven och tallriken och ministekpannan i varmt vatten (diskmedel finns ej).

13)  Sätt igång tajmern på spisen samt vrid spisen till medelvärme. Vänta på att den blir varm.

14)  Skiva upp korv och potatis med smörkniven. Lägg ner i den varma stekpannan. (ok, här märker den observante att det saknas ett steg, nämligen ”tvätta och koka potatisen”, men jag fuskade lite här och tog färdigkokta färskpotatisar från restaurangen jag käkade lunch på tidigare idag, och det är jag glad för nu!).

15)  Försök vända regelbundet på de olika bitarna för att få färg på alla sidor. Svårt med smörkniv och överfull ministekpanna.

16)  Häll över anrättningen på en tallrik.

17)  Upptäck att det varken finns peppar och salt eller andra kryddor någonstans.

18)  Knäck 2 ägg och släng ner i stekpannan.

19)  Vänta på att äggen blir klara medan maten på tallriken kallnar.

20)  När äggen är klara, lägg dem på tallriken, försök undvika att de går sönder och blir till en enda röra.

21)  Diska ministekpannan medan den fortfarande är varm och lättdiskad.

22)  Gå ut och försök hitta en ledig plats bland de få borden i självhushållet.

23)  Sätt Dig ner och njut av maten och ät med smörkniven så gott det går.

24)  Pusta ut. Gå in i köket igen och diska nu tallriken Du åt på. Vänta inte för länge, för då fastnar det och blir svårt att få bort.

25)  Ta med pick och pack och lämna självhushållet.

26)  Sådär middagen avklarad. Grattis!

 

 

Detta kan man då ställa i relation till om man INTE lagar maten själv. Då ser processen ut ungefär så här:

 

1)      Berätta vad Du önskar äta.

2)      Ta emot det Du beställt.

3)      Käka upp det.

4)      Betala och gå därifrån.

 

25 steg vs. 4 – då blir väl valet ganska enkelt! 🙂

 

 

Njöt av färden ner från Lappland och mot Söderhamn. Verkligen vacker natur här stora djupa dalar, tjock urskog och hela tiden spektakulära kontraster i miljön, trollskt på något vis! Här i Mohed är det tallskog och sand. Så mysigt…och man blir sugen på att ut och jogga eller vandra.

Dock fick det bli ett pass på rullskidorna runt legendariska Florsjön istället. Var en ganska kuperad bana och mycket stigning samt ett par halvfarliga backar, men som sagt, vilken miljö!

På några sträckor var asfalten ny och mjuk- underbart! Skönt för stavisättningen och skonsamt för armbågar och axlar.

Kände för första gången på allvar att ett Vasalopp till vintern kan bli möjligt….dubbelstakade i uppförsbackarna utan att tänka på det, precis som man ska göra! Annars har jag diagonalat på alla raksträckor och alla uppförsbackar, men nu blev det dubbelstakning av ren automatik. 

Nästan inga krampkänningar i ryggen och inga problem med knäna vare sig under eller efter passet. Kände av lite lätt i armbågarna, men var bara att köra lite mjukare så försvann de känningarna också.

Ska belöna mig själv med en riktigt god och nyttig meny till lunch tror jag….det är faktiskt en av de fina grejerna med http://www.viktklubb.se att det är så enkelt att komponera bra menyer där!

 

 

Provade att plocka lite skräp tidigare idag när jag gick till tvättstugan. Anledningen till detta är faktiskt en man som heter Peter Siepen. Han är bra mycket äldre än mig, men i en galen form, närmast att likna vid en vältränad 20-åring… Att han lyckats med att hålla kroppen i så bra form har gjort mig lite nyfiken på hemligheten bakom. Och idag slog det mig att han alltid brukar promenera vart han än ska och när han promenerar så passar han även på att plocka upp skräp från backen!

Just det sista har jag inte reflekterat över tidgare mer än att det är en behjärtansvärd insats för vår miljö. Idag slog det mig dock att kanske är detta även en bra träningsform. Så jag beslutade mig för att plocka skräp medans jag gick.

Klarade tre pappersbitar innan det började bli rejält jobbigt. Fick flashbacks från gymnastiken på gymnasiet. Nu fattar jag var formen kommer ifrån…att promenera och samtidigt plocka skräp är grymt ansträngande – dessutom monotont och lågintensivt vilket ju borgar för extra hög fettförbränning.

Han är inte så dum som han ser ut den där Siepen…prova gärna själva nästa gång ni är ute och spatserar så får ni se! 🙂

 

 

Knäleden som började ge sig till känna för några veckor sedan har fortfarande inte slutat irritera….det kommer och går, ibland helt borta för att plötsligt vara där igen. Och nu har jag ändå varit noga med stretching.

Var dumt av mig att låta det hända, tror jag ska skylla det hela på kraftig solbränna som tvingade mig att slarva med stretchingen. Detta i kombination med första löppasset på 7 år gjorde kanske inte saken bättre…trodde det skulle gå över, men verkar inte göra det. Livrädd för att det ska bli värre. Så nu har jag fegat lite med motionen i hopp om att det ska skynda på återhämtningen, men jag blir inte riktigt klok. Ska man vila eller inte? 

En kompis som fått knäskada nu under Göteborgsvarvet berättade att han ordinerats 10 dagars vila för leden, trots att det kändes bra efter några veckors rehabilitering. 10 dagar är mycket….synd att man ska vara en sådan novis på skador och kroppen.

Men, å andra sidan, detta är första motgången sedan februari i år. En sådan lång sammanhållande period av träning har jag inte klarat av sedan tiden då jag var i form. Så några dagars extra försiktghet och minskad nivå på motioneringen kanske inte är fel…för att kunna komma igen rejält snart igen.