Pratade ihop mig med en gamma kompis om att köra lite rullskidor tillsammans ikväll. Vid 15-tiden vände dock det fina vädret och övergick i hagelskurar, kraftigt temperaturfall och ösregn i kombination med starka vindbyar som fick regnet att nästan gå horisontellt. Ringde kompisen och föreslog ett simpass på Sydpoolen i Södertälje istället. Men han var benhård och insisterade på rullskidor. ”Vi måste vänja oss vid att dagarna kommer att se ut så här i höst”.

Ok…försökte med lite undanflykter såsom ’tänk på rullskidorna, inte bra om de tar skada så vi inte kan träna mer den här veckan’ eller ’simning är ju också bra träning!’ eller ’vi kan ju köra i morgon’.

Men nej. Det blev ett pass på rullskidorna. Första gången i mitt liv som jag kör rullskidor tillsammans med någon annan. Var faktiskt riktigt kul! Dock noterade jag snabbt vilken nivåskillnad det var på oss båda. Min kamrat tryckte ner stavarna så att de bågnade och det var rejält tryck i varje dubbelstakning, han liksom nästan hoppade framåt. Man skulle kunna säga att han låg nivån över mig. Den nivå som jag varit och snuddat vid några meter eller så…men inte orkat eller klarat hålla vid pga känsligheten i muskler, leder och kropp.

I vilket fall så har vi ganska snarlik maxpuls. Hans ligger på 205 och min ligger runt 196 (ej testat i lab).

På raksträckorna och uppförsbackarna låg hans puls på 145 när min låg på 170. Man märkte tydligt att han tog det lugnt medan jag fick pressa. Hade aldrig åkt ut så här hårt förut. Började fundera på om jag ens skulle ta mig runt. Men tänkte att då får jag sänka tempot i så fall senare. Kör på så länge det går. Min kamrat kunde prata obekymrat bredvid mig medan jag fick hämta andningen mellan orden.

I backarna dubbelstakade han medan jag diagonalade. Pulsen var uppe i 186 vilket är det högsta jag mätt upp pulsen i sedan i vintras. Det är 96% av max.

Så rundan var tung men plötsligt började vi närma oss målet. Det gick snabbare än vi båda anat. Rundan var inte alls så lång som vi först trodde. GPSn stannade på drygt 10 km vid målgången och ca 47 minuter. En riktigt dålig tid i förhållande till hur hårt vi körde….i Dalarna har jag ju pressat ner milen till 45 minuter på långrundor och då har jag inte varit i närheten av sådan hög puls som just nu. Men vattnet och backarna gjorde sitt till.

Kändes skönt i kroppen. Fick nästan lite flashbacks från den tiden då man var vältränad och körde ett träningspass. Man tog ut kroppen men hade ingen värk i leder eller muskelfästen. De långa loppen har gjort susen. 10 km var inte längre farligt för kroppen. Det var lätt. Och detta trots höga pulsen….snittpulsen låg på 86% av max.

Fick en annan typ av träning. Mer konditionskrävande än de långa rundorna. Vore perfekt att varva med såna här korta rundor. Dessvärre brände det inte mycket energi….mätaren stannade på 425 kcal. Lite skillnad mot de 900 kcal jag haft på långrundorna i Dalarna.

Käkade även pizza igår, samt pizza till lunch idag samt lammkotletter, bearnaisesås och stekt potatis till middag. Innan middag blev det dessutom relax på Vidbynäs – vilket jag kan rekommendera varmt – med kanske Sveriges coolaste bastu. Dessvärre hade någon beställt in öl och coca-cola till oss. Så det kändes sådär att pimpla i sig en 33 cl cola efter träningspasset…rena sockerbomben….drog även en cola till lunchen samt en cola igår kväll till pizzan. Fick dåligt samvete. Såna här extrema kaloriintag måste undvikas till varje pris. En gång är ok, men inte flera….

Nu ska jag förbereda lite inför morgondagens möten i Stockholm. Förhoppningsvis kanske man hinner träffa någon kamrat eller två också 🙂

Jag överlevde. Det blev ingen rullskidrunda, men väl en joggingtur i den kolsvarta, blöta björnskogen. Och det på årets första jaktdag. Blåste och regnade. Dypölar och svårt att se stigarna trots pannlampa. Att det även blåste kraftigt gjorde inte saken bättre.

Min plan var att följa rehab-tipsen och jogga 4 min samt gå 1 min. Men vetskapen om risken att bli skjuten alternativt attackerad och uppäten av någon under dagen skadeskjuten björn tvingade mig helt enkelt att bita ihop och löpa konstant. Pauser var inte att tala om. Det här gällde att få avklarat så fort som möjligt.

Till min förvåning fick jag känningar i vänstra knät först. Det är ju högra knät som är känsligast. Kände att det stramade på yttersidan vid varje nedsättning av foten. Kom på att jag trampade snett på gräsmattan tidigare idag med just den foten, så kanske det som spökade nu.

Skulle ljuga om jag påstod att jag kände mig lugn och trygg under rundan. Var på helspänn och satte även på radion i telefonens högtalare samt klappade lite med händerna med jämna mellanrum. Man vill ju liksom inte överraska någon redan uppstressad björn så här mitt ute i ödemarken, helt ensammen och på första jaktdagen. Man förstår ju att är det någon dag som björnar och annat vilt är uppstressade så är det just nu…och det är givetvis också just idag vilt- och rovdjursstammen har sin absoluta topp, för att dala i takt med att jakten pågår.

Ska bli spännade att se hur kroppen mår imorgon. Konditionsmässigt hade jag kunnat ta ut mig betydligt mer. Men fick krampkänningar i högra ryggsidan samt känningar i knän som sagt. Dessa inledande joggingrundor ger inte mycket i träning sett, men förhoppningsvis kan kroppen lära sig att successivt tåla allt mer påfrestning, vilket i långa loppet leder till att jag kommer kunna springa längre rundor, och med högre intensitet. Och med tanke på att jag inte kunnat jogga på 10 år, så känns detta trots allt som ett stort framsteg. Fjärde joggingrundan avklarad.