Kom på mig själv idag att inte ha ont i ryggen. Det slog mig att jag faktiskt inte haft ont i ryggen på hela veckan. Inte alls behövt ställa mig mot en dörr eller stol och sträcka ut muskler och kotor i ryggen eller höra hur det knakar och sen sakta släpper i smärta och kramp.

Har haft problem med ryggen ända sedan första incidenten under en jägarövning i Arvidsjaur där vi försökte utröna hur mycket packning en soldat kunde bära i fält utan hjälp av fordon. Vi kunde väl ha givit svar på den frågan redan innan övningen, men det var ju tvungen att bevisas empiriskt också 🙂

Nåväl, sedan dess har jag haft lite problem till och från. När det var som värst för några år sedan domnade fötter och händer bort, stickningar och ständiga kramper i ryggen. Har inte kunnat bära ryggsäck på typ 10 år och fick helt lägga ner min ”karriär” som fjällguide. Slutade även med sit-ups. Och så har det varit i många långa år. Under början av 2009 var dock ryggen i bättre form än på länge…kanske tack vare att jag börjat åka längdskidor och stretcha. Började även göra en övning under 2008 som sträckte ut kotorna i ryggen. Men i november förra året flyttade vi kontor på nya jobbet och jag blev tvungen att lyfta en tung sak som satte kotorna ur spel. Därefter kom stickningarna tillbaka och ryggen har krampat titt som tätt. Ibland har jag varit tvungen att sträcka ut ryggen var 20e minut genom att hänga med armarna i någon balk eller dörrkarm eller luta mig bakåt över en stol. Varje gång har det knäppt till lite och sedan känts bättre för en stund.

Sakta blev även detta något bättre och jag lärde mig att leva med det. Dessutom lärde jag mig att det ju gick att lätta på smärtan genom att göra på ovan nämnda vis. Även om folk tittade lite konstigt när man plötsligt på en restaurang eller annan offentlig instans ville sträcka på ryggen.

Men så en dag i somras hände något märkligt. Det knäckte till, men kändes konstigt efteråt, fick även lätta problem med nacken. Svårt att vrida och kändes stelt. Tog det lugnt några dagar och sakta blev nacken bättre, men jag kände att varje gång jag försökte sträcka ut ryggen så tog det emot i nacken. Kändes farligt och inte alls bra. Sen en dag började det sticka i fingrar och tår igen. Och en lätt molande smärta i ryggen. Inte alls som förut, kändes nästan som att något trasats sönder, kanske pga mina övningar.

Talade med min kamrat läkaren som sa att det kanske bara var en svullnad. Jag sa att det nästan kändes som att något hoppade rätt…att jag inte längre kan knäcka ryggen som tidigare, men att det istället gör ont hela tiden på ett annat vis och att det domnar.

I vilket fall tog jag de lugnt några dagar och sen fortsatte jag att träna rullskidor som vanligt. Några veckor senare träffade jag min pappas kusin som berättade att han högg ved efter att ha opererat sig för diskbråck. Det var en övning som fungerade väldigt bra för ryggen. Det slog mig då att rullskidorna nog måste vara bra snarare än farliga för ryggen. Kanske bara fint att tvinga ryggen att böja sig.

Så jag fortsatta träna och jag fortsatte att sträcka ut ryggen. Problemen blev bättre. Domningarna försvann efter någon vecka och sedan var det som vanligt igen. Alltså jag behövde bara knäcka lite i ryggen vid olika tillfällen varje dag så släppte krampkänslorna. 

Och så har jag fortsatt. Tänkte att någon dag ska jag ta mig tid att besöka en kiropraktor. Men först kanske röntga ryggen och lite sådant.

Men så idag…slogs jag av den fantastiska känslan att jag faktiskt inte har ont i ryggen. Och jag har ju faktiskt inte heller behövt sträcka ut ryggen en enda gång på jobbet under hela veckan. Det har inte hänt sedan incidenten för 11 månader sedan!

Något måste ha släppt….troligtvis då i somras och sen har det rättat till sig av sig själv successivt dag för dag. Visst känner jag fortfarande av lite i ryggen. Men inte alls så att det krampar vansinnigt som tidigare. Det här ger mig ytterligare hopp för framtiden. Kroppen kommer att återställa sig successivt när man väl tagit sig över gränsen. NÄr man tagit sig över gränsen börjar saker och ting gå av sig själv. Man börja närma sig de vanliga människornas normala villkor. Det som de oskadade har som utgångsläge. Plötsligt börjar man bli med i matchen igen. En enormt härlig känsla.  Men jäklar vad det har tagit tid och vad det TAR tid. Tur att livet är långt. Ikväll ska jag försöka ge mig ut på en rullskidrunda igen. Längtar så till den dagen man är på samma villkor som alla andra. Och skam den som ger sig! 🙂