Dalarna i ett nötskal? Blir ingen shopping den här veckan heller….

Fick precis se denna nyhet. Det är inte bara stubbar man bör se upp för när man är ute och joggar i mörkret här uppe i Dalarna…. de som inte upplevt det själv förstår nog inte vilken stress det innebär att ständigt vara på sin vakt så fort man behöver gå någonstans eller bara vill ut och motionera i naturen… förra året var jag själv i närkontakt med två björnar strax nedanför Sälenfjället vid sågverket Fiskarheden.

Läs hela artikeln här: Björn attackerade jägare

Läs även tidigare inlägg: Jogging i björnskog

Har känt mig lite hängig senaste tiden. Inte sjuk. Men kanske på väg mot att bli sjuk. Immunförsvaret har helt klart varit nere i en svacka. Har även slarvat med maten. Blivit ett par pizzor, kycklingspett med stekt potatis och därutöver en 100 grams chokladkaka och en kladdkaka. När man ser tillbaka på det så känns det ju helt sjukt. Men det är faktum. Detta är vad jag stoppat i mig senaste 5 dagarna. I övrigt har jag dock hållit måltiderna bra, med sallad i mesta möjliga mån. Hmm…köpte ju även en påse marknadsnougat också kommer jag ihåg nu. Blev illamående efter halva påsen. Och så har jag inte tränat något sedan i torsdags förra veckan. Har haft ont i knäna dessutom. Boxades lite försiktigt men ouppvärmd i helgen och det räckte för att dra upp skadorna. Märkte det inte förrän under kvällen och dagarna efter, då värken kom smygande. Utöver detta har jag känt mig trött, stundtals nästan lite feberkänslor och illamående. Som förvisso gått över hyfsat genom stora mängder vatten. Har inte heller sovit så bra som jag brukar och även vaknat ganska trött. Måste bero på alla faktorer tillsammans. För mycket socker, slarv med maten, ingen träning och förkylning på gång.

Men…i vilket fall som helst. Efter 5 hela dagar av vila bestämde jag mig. Idag skulle det bli en runda på rullskidorna igen. Längtade inte ut. Snarare fick jag pressa mig, bita ihop. Lurade på att motivationen tycks gå i vågor. När det känns tungt gäller det att bita ihop, sen kommer snart perioder igen då allt liksom går av sig själv. Att jag sedan också bestämt mig för att inte köra kortare än 26 kilometer gör ju inte saken bättre. Men slipade stavarna och knäppte på mig skidorna och gled iväg. Bestämde mig för att ta det lugnt hela rundan. Höll en puls på runt 120-150 slag hela tiden. Mestadels i nedre regionerna. Förra rundan låg jag konstant över 160. Men ändå kände jag energilös på något vis. Hade inte ont. Men fick inte fram den mentala styrkan och energin. Och även om man är trött brukar energin komma tillbaka efter 15-20 minuter, när man väl börjat så att säga. Men inte nu. Hur många kilometer jag än avverkade kändes det fortfarande energilöst i kroppen. Så det fick bli en helt lugn runda.

Men innan rundan var slut började det spöregna. Kallt verkligen isande regn. Blå himmel och sol runt omkring, men just ovanför mig ett jättemoln som verkligen öste ner allt som fanns. Vägen blev blöt och farten saktades rejält pga den sämre rullningen i blötan. Men fortsatte ändå i samma lugna tempo. Noterade att mellantiden var 6 minuter sämre än förra gången då jag slog mitt personliga rekord. Anade att tiden skulle försämras allt eftersom.

När regnet upphörde spred sig fantastiska dofter av höst. Det här var första gången i år som jag verkligen känt höstdoft. Riktigt härligt. Gav lite energi. Tuggade på de sista fem kilometrarna och i mål noterade jag till min förvåning en helt ok tid. Inget rekord. Men väl ett par minuter snabbare än de första 5-6 rundorna jag gjorde tidigare i somras. Och då var jag ju slut. Då var det verkligen så att jag fick pressa kroppen både mentalt och fysiskt…(leder, muskelfästen, kramp osv). Nu var jag alltså ett par minuter snabbare än dessa gånger, och ändå kände jag att i det här tempot skulle jag kunna fortsätta ett varv till. Alltså ytterligare två och en halv mil. Det pirrade lite i kroppen. Skulle man kanske våga sig på en fem-mila-runda någon dag här framöver? Det vore kaxigt. Ta med lite bananer och en chokladbit. Eftersom varje runda känns lättare och lättare har jag börjat spekulera i att det är mina rullskidor som rullar bättre och bättre. Alltså att de inte är lika trögrullade som de var från början. De rundor jag gör känns liksom lite löjliga…som om man är ute på en liten promenad eller så. Men fem mil. Det skulle vara svårt att förneka den prestationen. Hur lätt rullskidorna än må rulla. Och ponera att det inte hade börjat regna….då hade ju tiden blivit ännu lite bättre. Och håller jag detta lugna tempo så tror jag faktiskt kroppen kan klara av att köra rundan varannan dag. Det vore riktigt grymt! Det är ett mål jag haft sedan jag började köra så här långt. Att vänja kroppen och få den att orka med sträckan oftare.

Kalorimätaren visade på lite över 800 kcal. Förra rundan brände jag 975 kcal. Men de första rundorna jag gjorde i somras brände 1200 kcal på nästan exakt samma tid. Man bränner alltså mycket mindre nu än då, för att man blir lättare och för att pulsen inte behöver jobba lika hårt. Det är intressant.

Har tappat lite i träning pga att jag inte kunnat köra varannan dag som tidigare…kroppen har helt enkelt inte klarat av det. Men har offrat lite träning till förmån för möjligheten att en dag kunna köra denna långa sträcka obehindrat och varannan dag. Då plötsligt kan man bränna 800 kcal per runda, istället för 300-400 kcal som skulle blivit fallet med en kortare. Och då borde man kunna komma in i nästa fas av kampen mot formen. Nu ligger jag nämligen ganska stilla på runt 109 kg. Midjemåttet är också ganska stilla, även om jag i dagarna sett tendenser till minskning.

Och nu, någon timme efter passet känner jag mig inte längre hängig. Känner mig ganska så fräsch. Näsan är inte täppt längre. Salladen och träningen gjorde helt klart susen. Gissar att jag även kommer att sova gott i natt 🙂

Ända sedan i somras har jag haft ögon och öron på helpänn i syfte att upptäcka och undvika potentiellt svininfluensasmittade personer. Man har ju följt spridningen och oron i media och självklart påverkas jag av rapporteringen. Dock har jag inte kunnat notera några hostande eller snörvlande personer på hela sommaren. Och inte ens sensommaren. Trots idogt lyssnade och iaktagande. Tills nu i helgen. Nu plötsligt ser och hör jag dem över allt. De hostande och rosslande individerna. Kan inte hindra mig själv att tänka svininfluensa för varje hostning eller kraxning. Det är så tydligt. För bara ett par veckor sedan fanns det ingen som hostade vart jag än reste i landet. Men nu…över allt. Sen betyder ju inte detta att alla bär på svininfluensan, men det betyder att influensa och förkylningssäsongen är här. Det är alltså nu man på allvar måste börja tänka på handhygien och hur man umgås. Själv är jag mest orolig för buss/flyg/tunnelbana samt de måltider man äter ute (oftast lunch och middag). Är pizzabagaren snuvig? Har hon som komponerade salladen smittad av svininfluensa? osv… man blir lite nojjig. Men finns ju en anledning till att världens regeringar desperat försöker få tag i vaccin. Tveksamt att det bara skulle vara av ekonomiska skäl. 

Riktigt skönt och skonsamt för kroppen! Ingen hård elak asfalt, inga bilar, ingen stress…bara naturen, lite fåglar, fjärilar och ett och annat litet djur. Precis som det ska va. Nu bär det av upp mot Åre…en kompis ska ha inflyttningsfest där ikväll. Så får nog ta och skynda mig lite 🙂