Efter över tre veckor med strepsils, bafucin, läkerol och diet bestående av vatten i kopiösa mängder samt fil och glass försvann halsontet plötsligt. 

Har inte haft ont i halsen på många år men efter en lätt förkylning och några hårda veckor utan fullgod sömn samt ett par rejäla fester tillsammans kompisar som varit sjuka länge drabbades även jag.

Först lite snörvel, sen lätt halsont, sen feber. Fick promenera försiktigt och orkade knappt tvätta bilen. Drog ner på farten rejält. Efter en vecka gick febern över och snuvan försvann. Men svårt att svälja och kunde knappt sova. Efter nästan två veckor med rejält halsont och lätt förhöjd kroppstemperatur gick jag till läkare i Liljeholmen.

Han sa att jag snarkade. Vilket jag aldrig gjort i hela mitt liv. Han sa då att jag var allergiskt. Vilket jag heller aldrig varit i hela mitt liv. Han insisterade. Någon halsfluss var det bestämt inte. Då skulle jag ha feber. Vilket jag inte hade enligt honom. Hur han nu kunde veta det med tanke på att vi aldrig tog någon temperatur. Han sa även att jag var täppt i näsan och hade svårt att andas. Vilket inte heller stämde. Jag stod på mig och försökte få honom att förstå att det var något annat. Ändå ville han skriva ut allergimedicin för 30 dagar. Jag tackade nej och gick därifrån. 150 kr fattigare. Vilket skojare de där läkarna…riktiga kvacksalvare!

Halsontet flyttade sig från höger till vänster sida. Men det satt inte lika långt upp som vanligt halsont, utan mer längre ner så att säga. Sen började det göra ont i gommen också, och det blev rött där det gjorde ont.

Drack säkert 5 liter vatten per dag. Var törstig hela tiden. Kunde inte få nog av vatten. Och varje gång jag åt normal mat så blev det hela värre. Vilket gjorde att jag bara kunde äta filmjölk och glass. Samt tunna soppor.

Men så plötsligt idag – efter tre veckor – vaknade jag utan halsont och utan svårigheter att svälja. Vet ej vad det kan ha berott på men uppenbarligen hade kroppen pressats för hårt. Har varit enormt frustrerande att inte kunna prata som normalt och att inte kunna träna som normalt. Men några dagar vila till, sen jäklar är man nog fit for fight igen.

Sov 13 timmar i lördags och 12 timmar idag. Brukar sova 6-8 timmar max annars.

Strepsils bet på halsontet

Hade ju planerat detta så bra, tyckte jag. Middag klockan 19. Jobb till 17.25, därefter full gas till badhuset, simträna 17.45 – 18.45. Duscha byta om. Middag. Hem igen, jobba några timmar till och sen sovdags.

Men nope…det gick som sagt inte vägen. Badhusets enda bassäng visade sig ju vara ockuperad av andra som bokat in någon form av aktivitet. Tänkte att jag kanske skulle försöka mig på lite rullskidor efter middagen istället. Men den drog ut på tiden och jag kom inte hem förrän kl 22:40….känner fortfarande av lite i halsen, och fortfarande rejält mätt sedan middagen, så känner inte direkt motivationen att ta mig ut på rullskidor två timmar i kolmörker på dessa livsfarliga vägar. Dessutom fullt av tung trafik av någon anledning denna sena timme (se bifogad film).

Jag ger helt enkelt upp för undanflykterna ikväll. Det smärtar. Men samtidigt känns det bra att jag ändå försökt ta mig till simmningen och att mina knäna nu får vila en dag ytterligare. Det gör nog bara gott. Min filosofi är att man ska försöka träna varje dag som man kan….har det gått mer än 1 eller 2 dagar sedan senaste träningspasset så ökar kravet på träning parallellt med tiden. 

Ah…ser nu på nätet öppettiderna för badhuset. Så typiskt. Tänkte att jag kanske skulle kunna ta ett skönt morgonpass på torsdag, innan avfärd mot Värmland…men såklart…badhuset öppnar inte förrän klockan 14 på torsdag, och då har jag åkt för länge sedan. Olika tider varje dag. Svårt att tajma rätt. Detta är helt klart nackdelen med att bo på landet. Skulle även behöva åka till Mora på förmiddagen för att titta på bromsarna på bilen. Det är 10 mil enkel väg. Dvs, 20 mil tur och retur…hmm får nog glömma det med…landsbygden i all ära, men det finns saker som storstan helt enkelt överträffar. No doubt.