Helt galet. Men idag när jag stod i ett konditori och skulle köpa fikabröd till mina kollegor så visade det sig att butiken inte tog kort under 100 kr. Summan blev totalt 46 kronor för det jag stoppat i påsen. Typiskt. Frågade om de kunde göra ett undantag, för jag hade verkligen inga kontanter på mig. Nej, svarade biträdet bestämt. Vi gör inga undantag.

Då kliver en tjej fram som också står i kön och säger ”Du…det är lugnt, var det 46 kronor? Jag kan betala det!”.

Eh..svarar jag…fattar knappt vad hon menar, men säger att det behövs verkligen inte. Jag kan lämna tillbaka dem. Men tjejen insisterar. Jag vill verkligen bjuda Dig på detta. Jag vet själv hur det är när man är sugen på något och så har man inga kontanter. Jag tar det. Och så sträcker hon fram en hundralapp till kassörskan och medans hon väntar på växeln tar jag påsen med konditoribitar.

Kändes verkligen konstigt. Fast jag tänkte att jag själv skulle nog göra samma sak, och det har nog hänt några gånger också när jag tänker tillbaka. Men att själv stå där och bli erbjuden av någon främmande människa att få varorna betalda kändes verkligen konstigt. Erbjöd mig henne mitt visitkort och sa att vi kan lösa detta sen. Men hon vägrade att ta emot. Insisterade verkligen på att få bjuda på detta. Och vi snackar ju inte 1 eller 2 kronor…utan 46 kr….en hel del pengar att bara slänga ut på någon man inte känner eller aldrig har träffat.

I vilket fall så tackade jag och tog emot. Tanken slog mig även efteråt att det är något speciellt över Östermalm. Undrar om detta skulle ha kunnat hända någon annanstans än just här? Östermalm har ju blivit lite, nästan, ökänt just för sitt sätt att just spendera pengar lite hur som. 46 kronor för en lantis som jag det är mycket pengar. Men för en östermalmsbo kanske det bara är som en 50-öring.

Kakorna var goda i alla fall 🙂