13 år sedan sist. Att vara tillbaka på regementet efter så många år kändes i själen. Det var nästan som att ha lämnat grindarna igår. Golven var desamma, sängarna var de samma, väggarna var de samma och ja allt var detsamma. Tiden har stått still. Saker i ens undermedvetna som förträngts genom åren poppade upp till ytan igen. Knarret i sängarna, lukten i matsalen, ljudet från gummit i korridorerna, skåpen osv.

Schemat var tight men vi försökte ändå att pressa in ett löppass. Min önskan var att prova milspåret igen. Ett legendariskt milspår i kraftigt kuperad terräng. Minns att jag sprang milen hemma på asfalt på runt 42-43 minuter innan mönstringen. Och på plats i Arvidsjaur tog jag mig runt första gången på ca 54 minuter. Och då pressade jag allt vad jag hade. Förvisso var man inte utvilad då, men backarna var hemska och jag var ovan. Det är alltså ett rejält tungt spår.

Nu satt vi där på logementet. Jag och min kamrat. Vi hade cirka 80 minuter ledig tid över tills kamratmiddagen i Sporthallen skulle börja klockan 18. Vi var båda rejält trötta efter att ha åkt bil 100 mil samt sovit bara några få timmar samt varit ute i naturen och promenerat samt druckit dåligt med vatten under dagen. Kände lätta överbelastningssymptom i knäna och var även stel i ryggen.

Ville verkligen provspringa milen…men med tanke på tiden kvar till middag samt ansträngningen i knäna avstod vi detta. Det sved i hjärtat. Men i efterhand tror jag det var ett klokt beslut. Istället sprang vi 5 kilometersbanan. 

En soldat som jag mötte på vägen dit rekommenderade just 5 km som den lätta rundan. ”Det är ju mest utför” som han sa. Milen rekommenderade han oss att hålla oss borta från om vi hade problem med knän. ”Den är ju väldigt kuperad”.

Så vi joggade bort mot spåret och började rundan. Fick rejäla flashbacks från tiden då det begav sig. Backarna var hemska. Sög verkligen musten ur kroppen. Hade faktiskt glömt bort att de var så här tunga! Började känna av leder på utsidan i vänstra knät. En överbelastning från förra joggingturen som gjorde sig påmind igen. I övrigt så var det inga problem med de gamla skadorna.

Hann i mål och tillbaka till regementet precis i lagom tid till middagen igen. Kändes väldigt härligt att få ha varit där igen och sprungit i dessa spår. Nu måste jag dock försöka ta mig tillbaka en gång till i framtiden för att springa även milspåret. Det är en önskan som finns kvar. Kanske nästa år.