Efter att ha bott på landet ett tag så har man liksom vant sig vid förhållandena som råder där. Tillexempel som vid lunch. Man frågar kollegorna standardfrågan: ”var äter vi lunch?”

Varpå det dröjer en liten stund och därefter svarar någon ”Eh…ja, det får väl bli en sallad på Statoil, det är de enda som har öppet”.

Så valet av lunchställe på landsbygden är ganska lätt. För att inte säga väldigt lätt.

I storstaden är det annorlunda. Mycket annorlunda. Man frågar ”va ska vi äta?” och därpå följer en kavalkad av tips, förslag och idéer från medarbetarna. Inom loppet av bara någon minut har minst 10-15 olika ställen räknats upp. Det slutar alltid med att man går ut på stan och väljer första, andra eller kanske tredje bästa ställe.

Idag valde jag att äta sallad. Promenerade de 200 metrarna från kontoret till Hötorgshallen. Nere i källarplanet var det smockfullt av små minirestauranger och take-a-ways. Letade snabbt upp en salladsdisk som såg riktigt fräsch ut. Valde mellan 4 olika sallader…alla till synes lika goda och därefter betalade jag 69 kronor och gick upp till kontoret. På vägen noterade jag ytterligare kanske 4 eller 5 olika salladsförsäljare och ingen var den andre lik. Vilket paradis tänkte jag. Här kan jag äta riktigt fräscha och nylagade sallader var dag utan att bli less. Dessutom med ingredienser som jag aldrig hade kunnat drömma om tidigare.

På landsbygden var man glad om det fanns någon sallad kvar. Och salladen som fanns kvar var oftast packad i en fabrik någonstans i södra Sverige och därefter upptransporterad och utplacerade i en kyldisk där den legat tills salladen och körsbärstomaterna ändrat färg och börjat få smak av surt och ruttet. Pastan i botten var allt som oftast så vedervärdig och motbjudande äcklig att man tvingades lämna den, trots att man betalat för kalaset. Förvisso bra för magen. GI gör som alla vet susen på vikten. Men även om man fick tag i en hyfsat nylevererad sallad någon dag så var det alltid samma sorter; kyckling, räkor, eller ost och skinka. Det gick väl bra första månaderna….7 dagar i veckan….men sen började man faktiskt ledsna…och såserna ska vi inte tala om..syntetiskt plastiga och med mycket skumma ämnen iblandat.

Nej storstaden må ha många nackdelar men Sveriges bästa salladsutbud har den då bestämt!

Vilket flax! En varuleverans blev försenad och det gav dagen många extra timmar. Så skippade lunchen och slängde i mig en burk sardiner i tomatsås och ett tunnbröd från Stöde, sen knäppte jag på mig rullskidorna och begav mig ut. Lite rosslig i halsen, men inte så det bekymrade. Kände svag smärta i högra knät med jämna intervaller…men efter ett tag började även knät kännas bättre. Försökte tänka på att inte belasta snett eller trycka till för mycket. Höll mig även så nära mittlinjen som möjligt, där vägen är planast för att undvika ytterligare onödig snedbelastning.

Hade bra flyt i stakningen och kände inga hugg eller problem med armbågslederna. Vilan har gjort susen helt klart! Pulsen var väldigt hög mot normalt. Låg konstant på mellan 160-170 slag per minut, trots att jag inte upplevde ansträngningen jobbigare än annars. Vid 160-170 slag per minut brukar jag annars känna mig väldigt ansträngd. Typ uppförsbackar etc.  Men nu höll jag denna puls på raksträckorna. Och då det kändes ok i kroppen och andningen så fortsatte jag. Kände mig stark helt enkelt. Anade dock att den höga pulsen kunde bero på att jag hade en infektion i kroppen eller något…onormalt hög puls kan ju vara ett tecken på det sägs det!

Rundan är 26 000 meter lång. Och med bara 5 000 meter kvar kändes det väldigt nära. Jag såg då på klockan som visade en bättre tid än vanligt vid den här punkten. Och med bara 5 km kvar bestämde jag mig då för att lägga på ett kol…spurta så att säga. Det vore ju så grymt nice om man kunde slå personbästa. Med tanke på förra rundans dåliga tid.

Men 5km är längre än man tror. Det kan tyckas kort i jämförelse med 26 km…men det är ändå 5 000 meter som skall stakas fram ömsom motlut, ömsom medlut och raksträckor….det tar dit…man kollar klockan och det känns som sträckan aldrig tar slut och att sekunderna och minutrarna rusar fram. Men jag pressade ändå på, så hårt jag kunde, men ändå utan att känna någon överdriven andfåddhet som man kan göra vid löpning etc. Det var bra flyt helt enkelt.

Och på sista 300 metrarna ger jag allt, dessutom lätt utför, så det belastar inte lederna så farligt. Stänger av klockan precis på målgång och noterar till min mycket stora glädje en helt ny rekordtid. Nytt personbästa helt enkelt. Och detta utan vidare smärtor i kroppen. Ett par blåsor i handen det var allt.

Kändes enormt tillfredställande. Förbättrade min tidigare rekordtid med drygt 4 minuter. Och plötsligt kändes det inte längre helt orimligt att någon gång i framtiden kanske klara av rundan på 1h30 minuter. Ska dock erkännas att varje sekund eller minut på sträckan är jobbig att pressa ner. 4 minuter låter inte mycket. Men om man tänker sig en löpartävling, så kan man visualisera alla som hinner passera mållinjen på fyra minuter…det är mycket tid faktiskt.  Det känns motiverande att tänka på att denna långa jobbiga runda kan bli ”kortare” och snabbare ju mer tränad man blir, och desto mindre fett man har på kroppen att släpa runt i onödan.  Alltså, ju mer jag tränar, desto enklare kommer rundan bli, och desto snabbare kommer jag ta mig runt. När man är ute och kör typ 2 timmar…då är det ganska mentalt påfrestande. Och efter 1 timme så känns varje extra minut nästan dubbelt så lång som de första 60.

Så efter alla motgångar gällande träning och hinder som dyker upp så kändes detta riktigt bra. Den försenade leveransen gjorde det helt enkelt möjligt att klämma in ett pass. Och att det samtidigt var strålande sol, sommarvärme och prunkande grönt längs rundan gjorde ju inte saken sämre. Nu bär det av mot Värmland. Får se om lyckan finns där. Brände förresten hela 976 kcal på denna runda…skall firas med en riktigt stor och god kycklingsallad 🙂

Slarvade med lunchen idag. Skippade den helt. Så vid 18-tiden var jag rejält hungrig. Både pizzor och chokladkakor började att flyga lite smått framför ögonen. Tog mig till pizzerian. Men där lyckades jag med något jag aldrig i mitt tidigare liv lyckats med förut. Jag bet ihop. Övervann mig själv, och beställde en kycklingsallad. Var väl ingen kulinarisk smakupplevelse kanske. Men kalorifattig jämfört med pizza. Därefter började jag ladda för kvällens simpass. Åkte hem och plockade ihop handduk, badshorts, simglasögon, shampo, ombyte osv. När jag simmade i fredags var sista insläpp klockan 19.00 och bassängen stängde 20.00. Så antog att det var samma tider som gällde idag. Men väl där visade det sig att de stängde insläppet klockan 17 idag. Helt kört alltså. Laddad till tusen och så blev det inställt pga konstiga öppettider. Igår tänkte jag också simma. Men badhuset var helstängt på söndagar. Och vardagar är det uppenbarligen olika tider som gäller varje dag. Förvirrande minst sagt!

Men kanske bra att vila knälederna lite extra med tanke på gårdagens löppass. Känner även av tendenser till träningsvärk i lårmusklerna. Men bara om jag riktigt känner efter. Ett gott tecken. Länge sen jag fick träningsvärk nu nämligen.