Idag var det inte lika lätt att ta sig ut. De här jätterundorna tar rejält på psyket. Satt framför datorn och kände inte det minsta sug efter att sätta på sig rullskidorna för ett två timmars pass. Kortare hade varit ok, men två timmar ä mycket!

FIck bita ihop. Tänka på att det svåra med träningen är att ta sig ut. Har man bara övervunnit det så brukar det bli lättare sen under själva rundan.

Tog det lugnt första milen men kände att det fanns bra med kraft och nästan inga känningar i knälederna. Ryggmusklerna gick fint också. Ingen kramp. Och armbågslederna kändes också bra efter helgens återhämtning.  Så bestämde mig för att öka på tempot lite.

Vissa sträckor var det rejält flyt i rullskidåkningen. Kändes nästan som att man flög fram över vägarna. En skön känsla. Aktade mig dock noga för att ta i för mycket. Försökte ligga på gränsen så gott det gick.

Väl i mål noterade jag en bra tid, men 40 sekunder senare än min bästa tid. Det var lite av en besvikelse. För sista delen av rundan körde jag hårt, fick känslan att det skulle vara skönt att ge upp 4-5 gånger. Men med rekordtid i sikte gick det att motivera sig att fortsätta. Jag tänkte även att ju snabbare jag kommer i mål, desto kortare tid har jag kvar här ute på vägen och plåga mig. Och ju bättre tränad jag blir, desto mindre tid kommer att krävas för den här rundan. Men troligtvis var det första milen som jag körde för sakta. Surt. Men bra mycket bättre tid än förra loppet i alla fall.

Efter träningen kände jag mig utmattad i kroppen. En skön trötthetskänsla. Man bara vill lägga sig ner i en säng och vila, pusta ut. Det är andra gången jag får denna känsla sedan jag började träna. Det är nog 10 år sedan jag hade känslan innan dess. Ett gott tecken. Kroppen är på G och träningen börjar som sagt äntligen nå till riktiga nivåer. 

Kände av lite i höger knäled. Men stretchade försiktigt och gick försiktigt för att inte belasta den onödigt mycket. Känns att den inte är lika stark som vänstra knät, och att den fortfarande lider av sviterna från sommarens överansträngning. Det är märkligt att ledskador kan sitta i så länge. Pratade med en kompis som överansträngde armbågen under Vasaloppet. När han hade vilat över hela sommaren och en stor del av hösten, och satte igång med skidåkningen igen för första gången så kände han direkt av armbågsleden. Leder är känsliga och det tar uppenbarligen lång tid att återhämta dem!

Hans tips var att köpa ett stöd av något slag och använda det under träning. Han körde så några månader och därefter försvann problemen. Nu kan han träna som vanligt utan stöd eller att känna av värk i leden.