Nu kommer den riktigt tunga perioden. Alla tidigare månader har varit en barnlek mot vad som komma skall. Nu har man nått en punkt där viktminskningen stannat av och nya åtstramningar samt ökad träning krävs för att fortsätta resan vidare mot målvikten. Och precis samtidigt som det är dags att lägga in nästa växel blir klimatet kallare, blåsigare, regnigare och mörkare. Man kan inte längre sticka ut på en rullskidtur i midnattsol klockan 1 på natten. Man kan inte ens sticka ut efter arbetsdagen utan att mörkret hunnit lägga sig över landskapen. Det börjar bli blött på vägarna, isigt och snöblandat regn. Saltet och sanden tränger in i rullskidornas hjullager och angriper med rost. Muskler och leder tar extra mycket stryk eftersom det är kallt och underlaget hårdare än normalt. Motvinden gör det extra jobbigt och till råga på allt börjar det kryllla av baciller, virus och förkylningar. Det är liksom inte bara att glida ut på en runda i solen längre…nu krävs det motivation.
Kände mig totalt omotiverad inför passet. Motivationen var verkligen nere i botten. Jobbade utomhus hela helgen i snöblandat regn och blåst samt åkte många mil med bil så det blev inte mycket sömn.
Fick verkligen bita ihop för att ta mig ut. Sol och fint väder men termometern visade på ca plus 5 grader. Bara 5-6 mil längre norrut ligger snön redan djup. Men här är det fortfarande barmark.
Det gick tungt. Den isande motvinden var hård. Det bet i örongångarna och efter 1 timma och 40 minuter i konstant stakande i isvinden började jag på riktigt ångra att jag inte tog på mig en mössa eller pannband. Kroppen kom inte upp i temperatur trots att jag ändå tog på mig vindjacka och t-shirt för första gången. Utöver detta hade jag köpt nya skidhandskar i Mora som skulle vara riktigt bra enligt försäljaren. Men icke sa nicke. De syntetiska handskarna (som säljaren påstod vara skinn) var både tjockare och otympligare samt resulterade i mer blåsor än någonsin tidigare.
Utöver detta verkade varenda dalmas av någon konstig anledning bestämt sig för att ge sig ut på vägarna i bil just idag. Detta var den sjukaste trafiken i särklass av alla rundor jag gjort. Bil på bil, lastbil på lastbil, buss på buss och husbil på husbil samt pickuper och släp och jordiga vägarbeten som fick munnen att bli som en knastrande sandlåda.
Och om inte detta vore nog så kände jag mig även totalt energilös i kroppen. Hur mycket jag än körde kom inte energin tillbaka. Betade igenom de två och en halv milen på ren vilja, stavtag för stavtag. Bara längtade efter att få komma i mål och falla ihop. Noterade sämsta tiden någonsin. Mellantiden var 7 minuter senare än personbästa och första milen körde jag 3 minuter senare än bästa tiden. Sluttiden blev nästan 1 minut sämre än min sämsta tid någonsin. Pulsmässigt låg jag inte på någon extremt hög nivå heller konstigt nog. Så hjärtat hade mer att ge, trots att kroppen i övrigt var totalt energilös. Märkligt att samma runda kan upplevas så sjukt mycket jobbigare eller lättare olika datum man kör den. Uppenbarligen gäller det att tajma in kroppens formkurva inför eventuellt Vasalopp. Vågar knappt tänka på pinan det skulle innebära att köra nio mil energilös. Gäller väl att sova ordentligt, ta regelbundna återhämtningspauser och äta bra samt inte låta det gå för långt mellan träningspassen.
Nu ska jag faktiskt äta en pizza tror jag. Och en bastu på det. Pust……
