Då var man tillbaka igen, efter helgens kräftskiva vid Nösund på Orust. Måste säga det att Orust är riktigt vackert. Magnifik och storlagen natur och härliga kontraster mot hav, himmel, skog och berg. En pärla helt enkelt!

Kräftskivan var riktigt trevlig och bestod av en blandning av mina kamraters vänner och bekanta. Många från Göteborgsområdet men givetvis och en och annan från Stockholmstrakten samt gamla studiekamrater från tiden på Handelshögskolan.

När festen var slut vid 3-tiden åkte alla hem med buss. Utom jag och en kompis som bodde på Orust. Det visade sig även att det fanns ett par tjejer kvar. Hade inte träffat dem tidigare men de undrade i alla fall om vi ville följa med dem på efterfest. Vilket man såklart tackade ja till.

Först var det tänkt att promenera till deras hus. Men som tur var fick vi skjuts istället. Åkte som packade sillar i en gammal bil och efter cirka 20 minuter (kändes det som) var vi framme vid en kolmörk vändplats. Där släpptes vi av och vandrade upp några hundra meter i mörkret till en stor villa.

Det visade sig dock att detta var inte villan vi skulle till. Istället fortsatte tjejerna förbi och in i mörkret. Såg knappt vägen framför mig som bestod av grus och gräs. Efter ca 10 minuters promenerande med packning och sängkläder (japp, jag tog med mig allt) så kom vi fram till en vägg av träd och annan vegetation.

Här ska vi in, sa en av tjejerna. Hon kände tydligen till någon slags ko-stig mitt inne i djungeln. Jag såg inte fötterna. Tjejerna gick på känns. Uppenbarligen hade de gått här många gånger förut. Gav direktiv, lyft på fötterna, akta stenen, håll till vänster, ta tre kliv fram sedan höger osv.

Plötsligt slog mig tanken hur sjukt detta var. Här gick jag mitt ute i urskogen med finkläder och finskor på en lerig och knappt befintlig stig i totalt kolmörker med två främmande tjejer som jag aldrig sett tidigare. Man var liksom helt utlämnad åt sitt öde. Tänkte att hade det varit ombytta roller hade det aldrig gått så här långt. Kan inte finnas någon tjej som frivilligt hade följt med tex två främmande grabbar rakt ut i ingenstans mitt i natten promenerandes. Men jag fortsatte iaf. Höll så klart ett getöga bakåt titt som tätt, men hjälpte föga. Det var totalt kolmörkt.

Efter ytterligare 10 minuter kom en backe av gräs, jag såg himlen igen men fortfarande för mörkt att se backen. 500 meter upp för en backe skymtade ljus. Vi tog oss dit. Där mitt i ingenstans låg en liten stuga som vi klev in i.

Här bor jag! Sa en av tjejerna. Välkomna. Ok..stugan var mysig. Men jag frågade ändå om hon var själv. Japp, men mina föräldrar kommer hem imorgon.

Utan att säga något till dem så började man ju fundera lite. Vilka är föräldrarna som bor här ute i ödemarken? Hur ser de ut? Vad kommer de att tycka om att jag är hemma i deras stuga med deras dotter och hennes kompis? Man föreställde sig en far i tvåmetersklassen, stora armar, tatueringar och överbeskyddande.

Bäst att ta upp telefonen och skicka ett sms till polarna att jag är här tänkte jag… Men då kom nästa chock. Ingen täckning. Och jag som har Telia. Har aldrig varit med om det att Telia inte haft täckning, och då reser jag ändå runt en hel del uppe i norrland och längs inlandet. Men nu var vi ju på Orust och i ”civiliserade” trakter…inte långt från Göteborg. Fick en känsla av att man hamnat på en hemlig plats, ungefär som gänget i tv-serien LOST.

Men ja…sen visade det sig iaf att föräldrarna, som kom hem tidigt på förmiddagen, var riktigt trevliga och tillmötesgående. Tjejerna var reda uppe och berättade storys om killen som var med igår (jag) och var så mörkrädd. Farsan garvade gott. Sen fick vi skjuts tillbaka till kräftskivan där vi alla hjälptes åt att städa och göra klart. Tror vi fick ihop i alla fall fyra eller fem svarta säckar med tomglas.

Nu ska jag ut och tvätta bilen. Dessvärre har det varit regnskurar mellan solen hela dagen, så det är svårt att hinna få klart inna regnet kommer och fläckar ner på nytt. När man vaxar ska bilen nämligen vara torr. Men skam den som ger sig! 🙂