Vaknade utvilad i morse trots för få timmar sömn. Märkligt. Har nämligen varit trött och lite halvseg senaste veckorna. Men solen sken i alla fall, kanske därför man kände sig pigg och stark. 

Käkade frukost (Verum Hälsofil, en grovmacka, fibercornflakes samt några glas vatten och ett par sillbitar) och jobbade därefter 4-5 timmar…tog ett par skivor rökt sidfläsk och lite styrkegivande torkat renkött, sen ut på vägen med rullskidorna.

Tog det lugnt men noterade ändå en bra tid på första milen. Under 45 minuter för första gången! 

Så det motiverade att pressa på lite hårdare trots lite motvind och semiblöta vägar. Men av någon outgrundlig anledning så gav inte kroppen vika av detta….styrkan och uthålligheten tog liksom inte slut som den brukar. Så jag fortsatte att pressa.

Sista 5 000 metrarna kände jag mig fortfarande stark och kunde trycka på rejält i stavtagen….vägen började dessutom att torka upp och det var nästan vindstilla sista biten. Gav en rejäl kick för psyket…. lämnade även radion hemma, brukar bara irritera mig annars på de sega lokalprogrammen med total avsaknad av tempo…..eller finska nyheterna som brukar pågå i över timman nästan varje gång man är ut på rullskidorna…. lämnade även mössan hemma samt struntade i långkalsongerna….plus att jag vilat sedan i fredags förra veckan… 4 dagar vila alltså…

Kom i mål på en ny rekordtid och slog mitt tidigare personbästa med 1 minut….kändes riktigt bra! Känner att jag är på god väg…att man börjar nå utgångspunkten för en normal kropp. Samtidigt förundras jag över hur det kan skilja så enormt mycket mellan olika rundor, i upplevd ansträngning, trots att man alltid kör precis samma sträcka…det ger mig insikten att det gäller att tajma in en formtopp om man tänkt sig vara med i Vasaloppet i vinter….

Nu ska jag in och fira rekordet med en fräsch kebabsallad och sen en het bastu på det….vilken härlig dag! 🙂

Dagens runda började segt. Satt hemma och kände mig trött och lite småfrusen trots 8h sömn och bra mat. Men pressade mig ändå ut på rullskidorna.

Tog det lugnt och gladdes åt de för en gångs skull torra vägbanorna och nästan stiltje i luften.

Vid första milen upptäckte jag att tiden var ganska hyfsad trots allt. Bara 1 min och 30 sek senare än personbästa. Det sporrade mig att pressa på lite hårdare trots segheten.

Hoppades kunna komma i närheten av personbästa på nästa mellantid och blev därför rejält förvånad över att notera 1 min snabbare än någonsin tidigare.

Detta i sin tur fick mig att känna vittring av nytt personbästa även på sluttiden, så försökte hålla tempot uppe.

Trötthets- och läggasignerkänslor vällde över mig. Några korta ögonblick började jag även nyttja mitt gamla knep från tiden på K4 i Arvidsjaur, ett steg till, ett stavtag till, du lever fortfarande…

Pressandet gav resultat. I mål noterade jag en förbättrat personbästa med hela 2 minuter! Hade nästan börjat tvivla på att komma i närheten av dessa tider igen nu under hösten. I förrgår tog tex rundan 24 minuter längre tid.

Sitter nu och pustar ut. Känner även tendenser till blodsmak i munn och näsa. Det var så länge sen att jag nästan hade glömt bort hur det känns.

Ikväll kommer man sova gott! 🙂

På plats i Hallands riviera. Halmstad. Liv och rörelse och imorgon blir det bröllop. Dock inte mitt bröllop. Såklart. Men ändå ett bröllop.

Arbetsveckan avslutades riktigt nice innan avresan. Tog ett lunchpass på rullskidorna och gjorde dubbelt rekord. Nytt personbästa. Slog tiden med 1 minut. Trots 1 minut senare på mellantiden. Dessutom var detta första gången som jag klarade av att köra 26 000 meters rundan igen efter bara 1 dags vila. Kroppen blir alltså starkare och starkare. 

Avslutade kvällen med en kebarulle – Halmstads bästa – på Kebabkungen. Ni som varit i Halmstad vet vilken jag menar.

Vilket flax! En varuleverans blev försenad och det gav dagen många extra timmar. Så skippade lunchen och slängde i mig en burk sardiner i tomatsås och ett tunnbröd från Stöde, sen knäppte jag på mig rullskidorna och begav mig ut. Lite rosslig i halsen, men inte så det bekymrade. Kände svag smärta i högra knät med jämna intervaller…men efter ett tag började även knät kännas bättre. Försökte tänka på att inte belasta snett eller trycka till för mycket. Höll mig även så nära mittlinjen som möjligt, där vägen är planast för att undvika ytterligare onödig snedbelastning.

Hade bra flyt i stakningen och kände inga hugg eller problem med armbågslederna. Vilan har gjort susen helt klart! Pulsen var väldigt hög mot normalt. Låg konstant på mellan 160-170 slag per minut, trots att jag inte upplevde ansträngningen jobbigare än annars. Vid 160-170 slag per minut brukar jag annars känna mig väldigt ansträngd. Typ uppförsbackar etc.  Men nu höll jag denna puls på raksträckorna. Och då det kändes ok i kroppen och andningen så fortsatte jag. Kände mig stark helt enkelt. Anade dock att den höga pulsen kunde bero på att jag hade en infektion i kroppen eller något…onormalt hög puls kan ju vara ett tecken på det sägs det!

Rundan är 26 000 meter lång. Och med bara 5 000 meter kvar kändes det väldigt nära. Jag såg då på klockan som visade en bättre tid än vanligt vid den här punkten. Och med bara 5 km kvar bestämde jag mig då för att lägga på ett kol…spurta så att säga. Det vore ju så grymt nice om man kunde slå personbästa. Med tanke på förra rundans dåliga tid.

Men 5km är längre än man tror. Det kan tyckas kort i jämförelse med 26 km…men det är ändå 5 000 meter som skall stakas fram ömsom motlut, ömsom medlut och raksträckor….det tar dit…man kollar klockan och det känns som sträckan aldrig tar slut och att sekunderna och minutrarna rusar fram. Men jag pressade ändå på, så hårt jag kunde, men ändå utan att känna någon överdriven andfåddhet som man kan göra vid löpning etc. Det var bra flyt helt enkelt.

Och på sista 300 metrarna ger jag allt, dessutom lätt utför, så det belastar inte lederna så farligt. Stänger av klockan precis på målgång och noterar till min mycket stora glädje en helt ny rekordtid. Nytt personbästa helt enkelt. Och detta utan vidare smärtor i kroppen. Ett par blåsor i handen det var allt.

Kändes enormt tillfredställande. Förbättrade min tidigare rekordtid med drygt 4 minuter. Och plötsligt kändes det inte längre helt orimligt att någon gång i framtiden kanske klara av rundan på 1h30 minuter. Ska dock erkännas att varje sekund eller minut på sträckan är jobbig att pressa ner. 4 minuter låter inte mycket. Men om man tänker sig en löpartävling, så kan man visualisera alla som hinner passera mållinjen på fyra minuter…det är mycket tid faktiskt.  Det känns motiverande att tänka på att denna långa jobbiga runda kan bli ”kortare” och snabbare ju mer tränad man blir, och desto mindre fett man har på kroppen att släpa runt i onödan.  Alltså, ju mer jag tränar, desto enklare kommer rundan bli, och desto snabbare kommer jag ta mig runt. När man är ute och kör typ 2 timmar…då är det ganska mentalt påfrestande. Och efter 1 timme så känns varje extra minut nästan dubbelt så lång som de första 60.

Så efter alla motgångar gällande träning och hinder som dyker upp så kändes detta riktigt bra. Den försenade leveransen gjorde det helt enkelt möjligt att klämma in ett pass. Och att det samtidigt var strålande sol, sommarvärme och prunkande grönt längs rundan gjorde ju inte saken sämre. Nu bär det av mot Värmland. Får se om lyckan finns där. Brände förresten hela 976 kcal på denna runda…skall firas med en riktigt stor och god kycklingsallad 🙂