Nu kommer den riktigt tunga perioden. Alla tidigare månader har varit en barnlek mot vad som komma skall. Nu har man nått en punkt där viktminskningen stannat av och nya åtstramningar samt ökad träning krävs för att fortsätta resan vidare mot målvikten. Och precis samtidigt som det är dags att lägga in nästa växel blir klimatet kallare, blåsigare, regnigare och mörkare. Man kan inte längre sticka ut på en rullskidtur i midnattsol klockan 1 på natten. Man kan inte ens sticka ut efter arbetsdagen utan att mörkret hunnit lägga sig över landskapen. Det börjar bli blött på vägarna, isigt och snöblandat regn. Saltet och sanden tränger in i rullskidornas hjullager och angriper med rost. Muskler och leder tar extra mycket stryk eftersom det är kallt och underlaget hårdare än normalt. Motvinden gör det extra jobbigt och till råga på allt börjar det kryllla av baciller, virus och förkylningar. Det är liksom inte bara att glida ut på en runda i solen längre…nu krävs det motivation. 

Har känt mig lite hängig senaste tiden. Inte sjuk. Men kanske på väg mot att bli sjuk. Immunförsvaret har helt klart varit nere i en svacka. Har även slarvat med maten. Blivit ett par pizzor, kycklingspett med stekt potatis och därutöver en 100 grams chokladkaka och en kladdkaka. När man ser tillbaka på det så känns det ju helt sjukt. Men det är faktum. Detta är vad jag stoppat i mig senaste 5 dagarna. I övrigt har jag dock hållit måltiderna bra, med sallad i mesta möjliga mån. Hmm…köpte ju även en påse marknadsnougat också kommer jag ihåg nu. Blev illamående efter halva påsen. Och så har jag inte tränat något sedan i torsdags förra veckan. Har haft ont i knäna dessutom. Boxades lite försiktigt men ouppvärmd i helgen och det räckte för att dra upp skadorna. Märkte det inte förrän under kvällen och dagarna efter, då värken kom smygande. Utöver detta har jag känt mig trött, stundtals nästan lite feberkänslor och illamående. Som förvisso gått över hyfsat genom stora mängder vatten. Har inte heller sovit så bra som jag brukar och även vaknat ganska trött. Måste bero på alla faktorer tillsammans. För mycket socker, slarv med maten, ingen träning och förkylning på gång.

Men…i vilket fall som helst. Efter 5 hela dagar av vila bestämde jag mig. Idag skulle det bli en runda på rullskidorna igen. Längtade inte ut. Snarare fick jag pressa mig, bita ihop. Lurade på att motivationen tycks gå i vågor. När det känns tungt gäller det att bita ihop, sen kommer snart perioder igen då allt liksom går av sig själv. Att jag sedan också bestämt mig för att inte köra kortare än 26 kilometer gör ju inte saken bättre. Men slipade stavarna och knäppte på mig skidorna och gled iväg. Bestämde mig för att ta det lugnt hela rundan. Höll en puls på runt 120-150 slag hela tiden. Mestadels i nedre regionerna. Förra rundan låg jag konstant över 160. Men ändå kände jag energilös på något vis. Hade inte ont. Men fick inte fram den mentala styrkan och energin. Och även om man är trött brukar energin komma tillbaka efter 15-20 minuter, när man väl börjat så att säga. Men inte nu. Hur många kilometer jag än avverkade kändes det fortfarande energilöst i kroppen. Så det fick bli en helt lugn runda.

Men innan rundan var slut började det spöregna. Kallt verkligen isande regn. Blå himmel och sol runt omkring, men just ovanför mig ett jättemoln som verkligen öste ner allt som fanns. Vägen blev blöt och farten saktades rejält pga den sämre rullningen i blötan. Men fortsatte ändå i samma lugna tempo. Noterade att mellantiden var 6 minuter sämre än förra gången då jag slog mitt personliga rekord. Anade att tiden skulle försämras allt eftersom.

När regnet upphörde spred sig fantastiska dofter av höst. Det här var första gången i år som jag verkligen känt höstdoft. Riktigt härligt. Gav lite energi. Tuggade på de sista fem kilometrarna och i mål noterade jag till min förvåning en helt ok tid. Inget rekord. Men väl ett par minuter snabbare än de första 5-6 rundorna jag gjorde tidigare i somras. Och då var jag ju slut. Då var det verkligen så att jag fick pressa kroppen både mentalt och fysiskt…(leder, muskelfästen, kramp osv). Nu var jag alltså ett par minuter snabbare än dessa gånger, och ändå kände jag att i det här tempot skulle jag kunna fortsätta ett varv till. Alltså ytterligare två och en halv mil. Det pirrade lite i kroppen. Skulle man kanske våga sig på en fem-mila-runda någon dag här framöver? Det vore kaxigt. Ta med lite bananer och en chokladbit. Eftersom varje runda känns lättare och lättare har jag börjat spekulera i att det är mina rullskidor som rullar bättre och bättre. Alltså att de inte är lika trögrullade som de var från början. De rundor jag gör känns liksom lite löjliga…som om man är ute på en liten promenad eller så. Men fem mil. Det skulle vara svårt att förneka den prestationen. Hur lätt rullskidorna än må rulla. Och ponera att det inte hade börjat regna….då hade ju tiden blivit ännu lite bättre. Och håller jag detta lugna tempo så tror jag faktiskt kroppen kan klara av att köra rundan varannan dag. Det vore riktigt grymt! Det är ett mål jag haft sedan jag började köra så här långt. Att vänja kroppen och få den att orka med sträckan oftare.

Kalorimätaren visade på lite över 800 kcal. Förra rundan brände jag 975 kcal. Men de första rundorna jag gjorde i somras brände 1200 kcal på nästan exakt samma tid. Man bränner alltså mycket mindre nu än då, för att man blir lättare och för att pulsen inte behöver jobba lika hårt. Det är intressant.

Har tappat lite i träning pga att jag inte kunnat köra varannan dag som tidigare…kroppen har helt enkelt inte klarat av det. Men har offrat lite träning till förmån för möjligheten att en dag kunna köra denna långa sträcka obehindrat och varannan dag. Då plötsligt kan man bränna 800 kcal per runda, istället för 300-400 kcal som skulle blivit fallet med en kortare. Och då borde man kunna komma in i nästa fas av kampen mot formen. Nu ligger jag nämligen ganska stilla på runt 109 kg. Midjemåttet är också ganska stilla, även om jag i dagarna sett tendenser till minskning.

Och nu, någon timme efter passet känner jag mig inte längre hängig. Känner mig ganska så fräsch. Näsan är inte täppt längre. Salladen och träningen gjorde helt klart susen. Gissar att jag även kommer att sova gott i natt 🙂

Vilket flax! En varuleverans blev försenad och det gav dagen många extra timmar. Så skippade lunchen och slängde i mig en burk sardiner i tomatsås och ett tunnbröd från Stöde, sen knäppte jag på mig rullskidorna och begav mig ut. Lite rosslig i halsen, men inte så det bekymrade. Kände svag smärta i högra knät med jämna intervaller…men efter ett tag började även knät kännas bättre. Försökte tänka på att inte belasta snett eller trycka till för mycket. Höll mig även så nära mittlinjen som möjligt, där vägen är planast för att undvika ytterligare onödig snedbelastning.

Hade bra flyt i stakningen och kände inga hugg eller problem med armbågslederna. Vilan har gjort susen helt klart! Pulsen var väldigt hög mot normalt. Låg konstant på mellan 160-170 slag per minut, trots att jag inte upplevde ansträngningen jobbigare än annars. Vid 160-170 slag per minut brukar jag annars känna mig väldigt ansträngd. Typ uppförsbackar etc.  Men nu höll jag denna puls på raksträckorna. Och då det kändes ok i kroppen och andningen så fortsatte jag. Kände mig stark helt enkelt. Anade dock att den höga pulsen kunde bero på att jag hade en infektion i kroppen eller något…onormalt hög puls kan ju vara ett tecken på det sägs det!

Rundan är 26 000 meter lång. Och med bara 5 000 meter kvar kändes det väldigt nära. Jag såg då på klockan som visade en bättre tid än vanligt vid den här punkten. Och med bara 5 km kvar bestämde jag mig då för att lägga på ett kol…spurta så att säga. Det vore ju så grymt nice om man kunde slå personbästa. Med tanke på förra rundans dåliga tid.

Men 5km är längre än man tror. Det kan tyckas kort i jämförelse med 26 km…men det är ändå 5 000 meter som skall stakas fram ömsom motlut, ömsom medlut och raksträckor….det tar dit…man kollar klockan och det känns som sträckan aldrig tar slut och att sekunderna och minutrarna rusar fram. Men jag pressade ändå på, så hårt jag kunde, men ändå utan att känna någon överdriven andfåddhet som man kan göra vid löpning etc. Det var bra flyt helt enkelt.

Och på sista 300 metrarna ger jag allt, dessutom lätt utför, så det belastar inte lederna så farligt. Stänger av klockan precis på målgång och noterar till min mycket stora glädje en helt ny rekordtid. Nytt personbästa helt enkelt. Och detta utan vidare smärtor i kroppen. Ett par blåsor i handen det var allt.

Kändes enormt tillfredställande. Förbättrade min tidigare rekordtid med drygt 4 minuter. Och plötsligt kändes det inte längre helt orimligt att någon gång i framtiden kanske klara av rundan på 1h30 minuter. Ska dock erkännas att varje sekund eller minut på sträckan är jobbig att pressa ner. 4 minuter låter inte mycket. Men om man tänker sig en löpartävling, så kan man visualisera alla som hinner passera mållinjen på fyra minuter…det är mycket tid faktiskt.  Det känns motiverande att tänka på att denna långa jobbiga runda kan bli ”kortare” och snabbare ju mer tränad man blir, och desto mindre fett man har på kroppen att släpa runt i onödan.  Alltså, ju mer jag tränar, desto enklare kommer rundan bli, och desto snabbare kommer jag ta mig runt. När man är ute och kör typ 2 timmar…då är det ganska mentalt påfrestande. Och efter 1 timme så känns varje extra minut nästan dubbelt så lång som de första 60.

Så efter alla motgångar gällande träning och hinder som dyker upp så kändes detta riktigt bra. Den försenade leveransen gjorde det helt enkelt möjligt att klämma in ett pass. Och att det samtidigt var strålande sol, sommarvärme och prunkande grönt längs rundan gjorde ju inte saken sämre. Nu bär det av mot Värmland. Får se om lyckan finns där. Brände förresten hela 976 kcal på denna runda…skall firas med en riktigt stor och god kycklingsallad 🙂

Kom precis tillbaka efter ännu ett härligt 26 km pass. Den här gången var det faktiskt skönt. Det är tredje rundan jag gör på denna distans som för bara drygt en vecka sedan var det längsta jag någonsin åkt på rullskidor i hela mitt liv.

Noterade att tiden var nära på identisk med den första rundan jag gjorde. Och den gången plågade jag mig runt. Även pulsen visade på tempot var behagligt. Av fyra ”pulszoner” hade jag legat till 95% i den behagliga zon 2. När jag jämförde historiken med första rundan, som hade nästan samma totaltid, hade pulsen till 95% legat i den högre och mer ansträngande zon 3. Märkligt hur man kan köra en exakt likadan runda bara någon vecka senare, i lugnt tempo, behaglig puls, och ändå få samma tid som då man plågade sig runt.

Kanske får tillägga att knäskålarna kändes som stelnad gröt vid målgång, men inte farligare än att de mjuknade till på en kvart, tjugo minuter. Den stelheten har nog med ovana att göra, och släpper säkert eftersom.

Och inför nästa runda har jag nu ett härligt skönt långpass i minnet, vilket kommer göra det psykiskt lättare att ta sig ut på skidorna (än om man hade pressat slut på kroppen). Tror det är ett smart drag!

Nu dags för en bastu och kyckling á la Jacob!

Tror jag ska ta mig och simma lite. Hade egentligen planerat för 1.5 mil rullskidor runt Malung idag, men en simtur under bar himmel känns av någon anledning betydligt mer lockande just nu 🙂

Borde kanske ha vilat en dag till, men kände mig tvungen ut i solen och köra ett pass rullskidor. Vet ju inte när tillfälle ges nästa gång!

Första två tusen metrarna enormt skrovlig och gropig norrlänsk asfaltsväg. Därefter övergick vägen i grus. Nära att krascha flera gånger, grus och små stenbitar fastnade i hjulshusen med jämna mellanrum och tvärnitade skidorna. Lite stel i knäna och lätta känningar i ryggen men i övrigt starkare än någonsin, kunde trycka på rejält och länge utan att få varken mjölksyra eller andnöd. Skön känsla!  

Eftersom någon dusch såklart inte finns här i ödemarken blev det till att gå ner till sjön. Den extremt kalla Kornsjön. 15 grader i luften och kvällssol. Men vattnet var galet mycket kallare än luften. Blev kallchock. Schampot löddrade knappt och det var svårt att få ut det ur håret. Kunde inte hålla huvudet under vattnet. Hela kroppen krampade. Men vad gör man inte för att hålla sig ren och fräsch?

Eller så beror det på min gula neonväst. För ikväll när jag stack ut på rullskidorna längs med Burträsket bokstavligen svärmade flugorna kring mig. Förvisso helt vindstilla och 29 grader i skuggan. Men ändå…man tycker ju att flugor och annat inte borda hänga med i rullskidstempot, och särskilt inte i nerförsbackar. Men tänkte på människorna i afrika och alla flugor som brukar surra runt deras huvuden dagligen, då insåg jag att detta inte var något alls egentligen. 

Kom nästan dubbelt så långt som när jag var här förra året och körde. Hann till och med passera en liten by som hette Mora. Kul. Men dessvärre ingen kamera med. Burträsk – Mora på 30 minuter, inte många som lyckats med det tror jag 🙂

Sen måste jag berätta att Burträskborna kör som galningar. Helt sjukt. Har väl aldrig varit med om att samtliga bilar kört så fort på så dåliga vägar som här: Tänk er en vanlig 50 eller 70 väg…med miljarder små gropar, bulor och skrevor samt hjulspår…då har ni Burträskvägen…och på den vägen är det inte någon som kör under 160 km/h.

Och alla man möter pratar antingen i telefon med solskyddet nere (för solen ligger precis i vägens riktning) eller så pratar de med någon i baksätet eller är distraherade på annat vis. Helt galet. Minns faktiskt att det var lika förra året. Troligtvis laglöst land på denna väg mellan Burträsk och Skellefteå. Åk hit så kommer ni förstå vad jag menar…