Vaknade utvilad i morse trots för få timmar sömn. Märkligt. Har nämligen varit trött och lite halvseg senaste veckorna. Men solen sken i alla fall, kanske därför man kände sig pigg och stark. 

Käkade frukost (Verum Hälsofil, en grovmacka, fibercornflakes samt några glas vatten och ett par sillbitar) och jobbade därefter 4-5 timmar…tog ett par skivor rökt sidfläsk och lite styrkegivande torkat renkött, sen ut på vägen med rullskidorna.

Tog det lugnt men noterade ändå en bra tid på första milen. Under 45 minuter för första gången! 

Så det motiverade att pressa på lite hårdare trots lite motvind och semiblöta vägar. Men av någon outgrundlig anledning så gav inte kroppen vika av detta….styrkan och uthålligheten tog liksom inte slut som den brukar. Så jag fortsatte att pressa.

Sista 5 000 metrarna kände jag mig fortfarande stark och kunde trycka på rejält i stavtagen….vägen började dessutom att torka upp och det var nästan vindstilla sista biten. Gav en rejäl kick för psyket…. lämnade även radion hemma, brukar bara irritera mig annars på de sega lokalprogrammen med total avsaknad av tempo…..eller finska nyheterna som brukar pågå i över timman nästan varje gång man är ut på rullskidorna…. lämnade även mössan hemma samt struntade i långkalsongerna….plus att jag vilat sedan i fredags förra veckan… 4 dagar vila alltså…

Kom i mål på en ny rekordtid och slog mitt tidigare personbästa med 1 minut….kändes riktigt bra! Känner att jag är på god väg…att man börjar nå utgångspunkten för en normal kropp. Samtidigt förundras jag över hur det kan skilja så enormt mycket mellan olika rundor, i upplevd ansträngning, trots att man alltid kör precis samma sträcka…det ger mig insikten att det gäller att tajma in en formtopp om man tänkt sig vara med i Vasaloppet i vinter….

Nu ska jag in och fira rekordet med en fräsch kebabsallad och sen en het bastu på det….vilken härlig dag! 🙂

Vilket flax! En varuleverans blev försenad och det gav dagen många extra timmar. Så skippade lunchen och slängde i mig en burk sardiner i tomatsås och ett tunnbröd från Stöde, sen knäppte jag på mig rullskidorna och begav mig ut. Lite rosslig i halsen, men inte så det bekymrade. Kände svag smärta i högra knät med jämna intervaller…men efter ett tag började även knät kännas bättre. Försökte tänka på att inte belasta snett eller trycka till för mycket. Höll mig även så nära mittlinjen som möjligt, där vägen är planast för att undvika ytterligare onödig snedbelastning.

Hade bra flyt i stakningen och kände inga hugg eller problem med armbågslederna. Vilan har gjort susen helt klart! Pulsen var väldigt hög mot normalt. Låg konstant på mellan 160-170 slag per minut, trots att jag inte upplevde ansträngningen jobbigare än annars. Vid 160-170 slag per minut brukar jag annars känna mig väldigt ansträngd. Typ uppförsbackar etc.  Men nu höll jag denna puls på raksträckorna. Och då det kändes ok i kroppen och andningen så fortsatte jag. Kände mig stark helt enkelt. Anade dock att den höga pulsen kunde bero på att jag hade en infektion i kroppen eller något…onormalt hög puls kan ju vara ett tecken på det sägs det!

Rundan är 26 000 meter lång. Och med bara 5 000 meter kvar kändes det väldigt nära. Jag såg då på klockan som visade en bättre tid än vanligt vid den här punkten. Och med bara 5 km kvar bestämde jag mig då för att lägga på ett kol…spurta så att säga. Det vore ju så grymt nice om man kunde slå personbästa. Med tanke på förra rundans dåliga tid.

Men 5km är längre än man tror. Det kan tyckas kort i jämförelse med 26 km…men det är ändå 5 000 meter som skall stakas fram ömsom motlut, ömsom medlut och raksträckor….det tar dit…man kollar klockan och det känns som sträckan aldrig tar slut och att sekunderna och minutrarna rusar fram. Men jag pressade ändå på, så hårt jag kunde, men ändå utan att känna någon överdriven andfåddhet som man kan göra vid löpning etc. Det var bra flyt helt enkelt.

Och på sista 300 metrarna ger jag allt, dessutom lätt utför, så det belastar inte lederna så farligt. Stänger av klockan precis på målgång och noterar till min mycket stora glädje en helt ny rekordtid. Nytt personbästa helt enkelt. Och detta utan vidare smärtor i kroppen. Ett par blåsor i handen det var allt.

Kändes enormt tillfredställande. Förbättrade min tidigare rekordtid med drygt 4 minuter. Och plötsligt kändes det inte längre helt orimligt att någon gång i framtiden kanske klara av rundan på 1h30 minuter. Ska dock erkännas att varje sekund eller minut på sträckan är jobbig att pressa ner. 4 minuter låter inte mycket. Men om man tänker sig en löpartävling, så kan man visualisera alla som hinner passera mållinjen på fyra minuter…det är mycket tid faktiskt.  Det känns motiverande att tänka på att denna långa jobbiga runda kan bli ”kortare” och snabbare ju mer tränad man blir, och desto mindre fett man har på kroppen att släpa runt i onödan.  Alltså, ju mer jag tränar, desto enklare kommer rundan bli, och desto snabbare kommer jag ta mig runt. När man är ute och kör typ 2 timmar…då är det ganska mentalt påfrestande. Och efter 1 timme så känns varje extra minut nästan dubbelt så lång som de första 60.

Så efter alla motgångar gällande träning och hinder som dyker upp så kändes detta riktigt bra. Den försenade leveransen gjorde det helt enkelt möjligt att klämma in ett pass. Och att det samtidigt var strålande sol, sommarvärme och prunkande grönt längs rundan gjorde ju inte saken sämre. Nu bär det av mot Värmland. Får se om lyckan finns där. Brände förresten hela 976 kcal på denna runda…skall firas med en riktigt stor och god kycklingsallad 🙂

Måste ta upp det här igen. Nämnde det även för några veckor sedan, men det är helt sjukt. Tröttheten verkar vara borta. Efter så många år av seghet dagarna i ända.

Har under många år anat att jag varit tröttare än andra. Tog till och med upp det med en läkare jag besökte för kanske 7-8 år sedan. Men han sa bara ”du är inte trött, om du hade varit onormalt trött skulle du inte vara så pigg som du är, du skulle inte orka med något!”. Ok. Nöjde mig med den förklaringen. Något år senare tog jag dock upp ämnet igen med en annan sakkunnig som gav mig till svar: ”lyssna, alla är trötta på morgonen, även jag, det är inget konstigt!”.

Ändå något som inte stämde. Men kanske, tänkte jag, kanske är det så att alla är så här trötta, alla känner så här. De bara biter ihop. Så jag bet ihop. Pressade mig när tröttheten kom. Var jag ledig kunde jag gå och lägga mig en kvart eller 30 minuter mitt på dagen och sedan vara riktigt pigg igen efteråt. Skulle vi ut på fest och jag inte fick vila en kvart innan, eller ibland flera timmar, då var jag seg hela kvällen. Folk sa att man blir tröttare om man sover, särskilt om man sover för länge, jag blev piggare! Tyckte det var konstigt eftersom mina vänner sov betydligt mindre och ändå var till synes pigga, även utan power-nap. De kanske pressade sig hårdare än mig?

Stundtals, trots att jag sovit länge, gick dagarna ofta som i en slags dimma. Fick liksom inte den här ”stunsen”. Och när jag borde ha varit rejält utvilad, så var det ändå jobbigt att kliva upp på morgonen. Riktigt tungt. Hörde knappt väckarklockan när den ringde. Till och med mina vänner har flera gånger anmärkt på min trötthet. ”Hur kan du sova så mycket?” ”Att du inte hör klockan!” etc.

Men…så i vintras började de gamla träningsskadorna att bli så pass bra att jag kunde träna regelbundet och på hyfsat givande nivå. Gick även med i Viktklubb.se och började förbättra kosten, bli medveten helt enkelt. Med en stark vilja att nå tillbaka till mitt rätta jag och min gamla form. Efter månader av kost och träning var jag fortfarande trött. Men så strax före midsommar hände något. Jag vaknade utvilad! Blev chockad. Kom på mig själv att även vara stark genom hela dagen, och även framåt kvällen. Upptäckte att jag kunde somna direkt när jag la mig, och jag upptäckte även att när klockan ringde på morgonen så var jag pigg och hade dessutom sovit genom hela natten. En skön fräsch känsla helt enkelt. Men för bra för att vara sant?

Vågade inte tro att jag blivit pigg på riktigt, snart vänder det väl igen, men nu i skrivande stund har jag fortfarande inte känt någon trötthet sedan före midsommar. Det går knappt att beskriva. Det är sådan enorm skillnad på dagarna nu gentemot tidigare. Allt är så mycket enklare och lättare. Allt liksom går av sig själv, jag behöver inte pressa sig minut för minut. Det bara rullar på ändå liksom. Detta får mig att inse att det är skillnad mellan folk och folk. Vissa måste helt enkelt helt ha andra förutsättningar än andra. Har du inte den där tröttheten så behöver du inte pressa kroppen och psyket till sitt yttersta jämt och ständigt. Istället kan du pressa dig när du ska genomföra extraordinära prestationer. Någon gång ibland. Det är inte riktigt rättvist, men uppenbarligen är det så. Vissa har det, andra inte. Och det märkligaste är ju att man inte har någon universell mätare som kan tala om hur trött just du är i förhållande till alla andra. Vem vet vem som pressar sig mest psykiskt så att säga? Eller minst? Det är lite som om man har varsin ryggsäck. Alla tror att de väger lika mycket. Men om man skulle byta med varandra så skulle man förstå att den ena väger 10 kg och den andra 35 kg.

Nå, för att förklara lite bättre. Dem djupa sega dimman är borta. Önskan att bara kunna falla ihop i en säng och sova en liten stund mitt på dagen. Den är helt borta. Nu när jag blir trött så gäspar jag…men inte mer än så. Tar några djupa andetag sen är det bara att köra på igen. Finns liksom inget motstånd som tidigare. Behöver inte bita ihop för att klara av kommande timma. Det är inte längre den här djupa tröttheten.

Vet inte vad detta beror på. Jag känner bara att kroppen är på väg mot rätt håll. Det är mycket långt kvar, men redan nu är det alltså enorm skillnad mot tidigare. Det enda jag ändrat på är att jag kunnat börja röra mig mer när skadorna inte längre hindrat på samma vis som tidigare samt att jag målmedvetet ändrat kostvanor med hjälp av Viktklubb.se

Igår gick jag och la mig vid 2-tiden. Alla andra gick och la sig vid 22-tiden. Dvs, flera timmar tidigare. På morgonen vaknade de andra lite före mig. Men jag hörde dem då jag var halvvaken, kände mig ändå pigg, kände att jag kunde gå upp om det så behövdes. Men vilade till 8.30 då alarmet var satt. Klev upp. Jobbade hela dagen. Fortsatte sedan att jobba efter kl 18 och ända fram till 21-tiden. Men trötthet? Nej. Bara lite gäspningar. Sen käkade jag middag (kyckling och currysoppa). Och efter det fortsatte jag att jobba fram till ca 22.30. Tog en dusch och ner och började skriva detta långa inlägg. Mina kollegor har redan somnat. Jag borde ju vara tröttare än dem!? Själv har jag inga problem att skriva. Ögonen faller inte ihop som de skulle ha gjort tidigare, och det kommer inga kraftiga ”sömnattacker” typ som gör att texten på skärmen blir dimmig och flyter iväg och att man har svårt att koncentrera sig, samla ord, tänka etc. Det känns bara klart i huvudet, ingen seghet. Men trots detta vet jag att jag även kommer att kunna somna inom en kvart när jag stängt ner datorn och lagt mig. Det är en skön känsla även det. Och jag vet att jag kommer att sova effektivt hela natten. Det blir som en god spiral som förstärker sig själv.

Nu gäller det bara att hålla tummarna att trenden håller i sig. Men jag anar att den kommer att göra det, och att det har just med kost och träning att göra. Nästan så jag börjat småmysa lite över tanken på hur stark själ och kropp kommer att vara den dag formen är åter. Om jag nu klarar det. Det i sig motiverar ytterligare. Visst, det har gått många år nu, och det kommer ta många till. Men livet är långt. Det är aldrig för sent att bli bättre och starkare. Man får aldrig ge upp.

 

Det här blir ett långt inlägg…men jag måste skriva av mig lite. Det är smått revolutionerande den pigghetskänsla som infunnits sig i mitt huvud och kropp senaste tiden…

Otroligt vad medvetenhet om kost och regelbunden träning gör för kroppen. Har inte varit så här pigg på…ja, jag vet faktisk inte när. Även då jag varit i god fysisk form har jag varit trött på dagarna, det har ofta känts som en blöt matta eller seg dimma som man ska ta sig igenom. Har ofta hänt att jag mitt på dagen fått kraftig trötthet och bara längtat efter att få lägga mig ner och sova en liten stund. Trots att jag haft 7-9 timmars sömn. Ibland även mer.

Har jag då kunnat lägga mig ner så somnar jag direkt. Sen pigg igen och kan köra på oförtrutet. Men…nu, efter en tid av regelbunden medvetenhet om kosten och nästan vardaglig träning så kommer jag på mig själv med att vakna utvilad efter bara 7-9 timmars sömn. Och sen behöver jag inte sova mer under dagen. Får inte ens en känsla av trötthet. Somnar sedan direkt jag lägger mig och är djupt sovande hela kvällen och natten tills klockan ringer. Tidigare har jag fått snooza i evigheter, och sen känt den där sega tröttheten genom hela dagen. Ingen riktig energi. Fått tvinga mig psykiskt till prestation. Övervinna mig själv. Nu går det av sig själv, behöver inte ens pressa. Blir inte trött. Hela dagarna går förbi enkelt och smidigt. När jag sedan lägger mig på kvällen så somnar jag direkt. En fantastisk känsla!

Dessutom är jag ju faktiskt långt ifrån i form ännu, så jag ser fram mot hur stark kropp och psyke kommer vara den dag formen är åter på riktigt. Och som sagt, då när jag var i form för länge sedan, fysiskt, så käkade jag istället helt fel, och det tror jag var orsaken till att jag nu konstigt nog känner mig piggare än då. Trots att fysiken ännu är i sämre form.

Märker skillnaderna på kvällarna också. Mina kollegor lägger sig tidigare än mig och går upp samtidigt, men är då sega och trötta. Jag känner mig bara stark. Har längtat efter detta i många år, har alltid anat att man borde känna sig piggare när man vaknar. Talat med lite folk och så, och de har sagt ”alla är trötta på morgonen”. Hmm…uppenbarligen är det inte lika för alla. Känslan av att energin flödar in i kroppen är underbar. Får bara hålla tummarna att träningen går att fortsätta i oförtrutet tempo och att skadorna försvinner helt på sikt. Det vore så enormt härligt!