Har för första gången på mycket länge börjat få kommentarer om min vikt. Positiva sådana. Det vill säga att jag nu har nått det stadium där även andra börjar kunna skönja förändringarna i kroppen. Vet av tidigare erfarenhet att det brukar dröja riktigt länge innan någon annan ser det man själv sett hela tiden. Det måste nästan till en rejäl förändring för att någon ska kommentera. Någon har sagt ”du ser slank, du är väl inte sjuk?” eller ”du börjar tyna bort, vad har hänt?” eller ”din mage verkar ha försvunnit!” etc.

Har dock även börjat få kommentarer åt andra hållet. Av folk som inte känner mig så bra, eller som inte träffat mig förut. ”Du är lite kraftig va?” eller ”Du borde nog försöka gå ner lite” eller ”hörru tjockis!”.

Det senare är intressant eftersom jag varit betydligt tjockare tidigare men då inte fått några kommentarer alls. Det beror på att det är lite känsligt att prata vikt med folk som man anser har ett problem. Jag har alltså legat på den övre gränsen där folk helt enkelt inte vågat säga något för att man varit så fruktansvärt tjock. Nu när jag tappat en hel del kilon samt lagt på lite nya muskler så är man plötsligt i en mer ”normal skrud” vilket gör det ok för folk att kommentera. Det är inte längre pinsamt på samma vis. Om man inte är medveten om hur detta fungerar så kan det kännas lite konstigt när man plötsligt börjar få sådana kommentarer efter att ha tappat en himla massa kilon och tränat var och varannan dag i ett halvår…men det gäller att förstå människor och hur de tänker och resonerar.

Har fortfarande enormt för mycket fett. Men kroppen börjar fungera mer normalt nu. Alltså, man skulle kunna säga att min nuvarande kropp är hyfsat normal för någon som lagt av med träning och äter normalt, skaffat familj och lagt på sig lite hull. En normal lite överviktig Svensson helt enkelt.

Men jag vet att det krävs medvetenhet dag ut och dag in i många år innan formen är åter. Första målet är att nå 100 kg. Och det ska inte gå för fort. Då går det tillbaka lika snabbt. Så små steg, målmedvetenhet och fokus är det som gäller. Jag tänker så här, har jag tränat 6 månader och ätit nyttig mat lika länge, så kommer jag att kunna slarva åt andra hållet i ca 6 månader också innan man är tillbaka. Så denna tidsgräns försöker jag förlänga så långt jag bara kan. Så länge jag kan. För man vet aldrig vad som händer i framtiden. Säg att man blir sjuk, skadar sig igen, eller vad som helst….då är det gott att ha marginaler. Det är just dessa marginaler jag har saknat. Har låtit det gå allt för långt och allt för många år.

Få människor klarar av att motivera sig dag ut och dag in 365 dagar om året….de flesta får svackor, eller orsaker som gör att man avbryter för en period. Därför är det så svårt att tappa vikt om man är mycket överviktig. Du kansker hinner tappa 5 kg innan du tröttnar eller tappar fokus…sen är du upp 5,6 eller 7 kg innan motivationen kommer åter. Och så pendlar det hela tiden. Upp 5, ner 5 upp 5 ner fem osv… Därför gäller det att bita ihop utöver det vanliga. Pressa fem ner, fem ner igen, och igen, och igen, och igen osv…och inte för fort. När man väl nått ner till ”normalvikten” då kan man leva som vanligt igen, man kan tillåta sig att ha svackor etc. För det går ganska lätt att pressa bort 2-3 kilon för mycket. Men 30 kg…det är en mardröm. Ett evighetsmarathon. Men när man väl är i mål blir det så galet mycket enklare att hålla sig kvar inom rimliga nivåer. Det motiverar!