Har inte hälsat på mina vänner på Frejgatan i Stockholm sedan jag började med träning och förbättrade kostvanor i vintras. 

Därför minns jag tydligt hur sjukt jobbigt det var att gå alla trappstegen upp till deras våning (längst upp). Fick vanligtvis stanna halvvägs och pusta ut. Det var verkligen ett projekt att ta de 130 kg fläsk upp hela vägen vid varje besök…för att inte tala om de gånger man sov över och även hade resväskan med sig.

Men idag pratade jag i telefon samtidigt som jag gick upp för trapporna. Och plötsligt var trapporna slut. Jag blev förvånad och undrade om jag kanske gått fel. Men hade nått ända högst upp utan att tänka på det. Inte det minsta andfådd.

Just sådana här kontrastkänslor är enormt upplyftande. Känslan som man i princip bara kan få när man varit borta från en plats en längre tid och sedan kommer tillbaka. Då vid första tillfället så märker man skillnaderna så tydligt. Skillnader som man senare vänjer sig vid och glömmer bort.

Trappan var inte längre ett problem! Träningen och kosten har tydligt börjat ge resultat. Viktklubben är helt klart bra grejer! 🙂