Måste ta upp det här igen. Nämnde det även för några veckor sedan, men det är helt sjukt. Tröttheten verkar vara borta. Efter så många år av seghet dagarna i ända.
Har under många år anat att jag varit tröttare än andra. Tog till och med upp det med en läkare jag besökte för kanske 7-8 år sedan. Men han sa bara ”du är inte trött, om du hade varit onormalt trött skulle du inte vara så pigg som du är, du skulle inte orka med något!”. Ok. Nöjde mig med den förklaringen. Något år senare tog jag dock upp ämnet igen med en annan sakkunnig som gav mig till svar: ”lyssna, alla är trötta på morgonen, även jag, det är inget konstigt!”.
Ändå något som inte stämde. Men kanske, tänkte jag, kanske är det så att alla är så här trötta, alla känner så här. De bara biter ihop. Så jag bet ihop. Pressade mig när tröttheten kom. Var jag ledig kunde jag gå och lägga mig en kvart eller 30 minuter mitt på dagen och sedan vara riktigt pigg igen efteråt. Skulle vi ut på fest och jag inte fick vila en kvart innan, eller ibland flera timmar, då var jag seg hela kvällen. Folk sa att man blir tröttare om man sover, särskilt om man sover för länge, jag blev piggare! Tyckte det var konstigt eftersom mina vänner sov betydligt mindre och ändå var till synes pigga, även utan power-nap. De kanske pressade sig hårdare än mig?
Stundtals, trots att jag sovit länge, gick dagarna ofta som i en slags dimma. Fick liksom inte den här ”stunsen”. Och när jag borde ha varit rejält utvilad, så var det ändå jobbigt att kliva upp på morgonen. Riktigt tungt. Hörde knappt väckarklockan när den ringde. Till och med mina vänner har flera gånger anmärkt på min trötthet. ”Hur kan du sova så mycket?” ”Att du inte hör klockan!” etc.
Men…så i vintras började de gamla träningsskadorna att bli så pass bra att jag kunde träna regelbundet och på hyfsat givande nivå. Gick även med i Viktklubb.se och började förbättra kosten, bli medveten helt enkelt. Med en stark vilja att nå tillbaka till mitt rätta jag och min gamla form. Efter månader av kost och träning var jag fortfarande trött. Men så strax före midsommar hände något. Jag vaknade utvilad! Blev chockad. Kom på mig själv att även vara stark genom hela dagen, och även framåt kvällen. Upptäckte att jag kunde somna direkt när jag la mig, och jag upptäckte även att när klockan ringde på morgonen så var jag pigg och hade dessutom sovit genom hela natten. En skön fräsch känsla helt enkelt. Men för bra för att vara sant?
Vågade inte tro att jag blivit pigg på riktigt, snart vänder det väl igen, men nu i skrivande stund har jag fortfarande inte känt någon trötthet sedan före midsommar. Det går knappt att beskriva. Det är sådan enorm skillnad på dagarna nu gentemot tidigare. Allt är så mycket enklare och lättare. Allt liksom går av sig själv, jag behöver inte pressa sig minut för minut. Det bara rullar på ändå liksom. Detta får mig att inse att det är skillnad mellan folk och folk. Vissa måste helt enkelt helt ha andra förutsättningar än andra. Har du inte den där tröttheten så behöver du inte pressa kroppen och psyket till sitt yttersta jämt och ständigt. Istället kan du pressa dig när du ska genomföra extraordinära prestationer. Någon gång ibland. Det är inte riktigt rättvist, men uppenbarligen är det så. Vissa har det, andra inte. Och det märkligaste är ju att man inte har någon universell mätare som kan tala om hur trött just du är i förhållande till alla andra. Vem vet vem som pressar sig mest psykiskt så att säga? Eller minst? Det är lite som om man har varsin ryggsäck. Alla tror att de väger lika mycket. Men om man skulle byta med varandra så skulle man förstå att den ena väger 10 kg och den andra 35 kg.
Nå, för att förklara lite bättre. Dem djupa sega dimman är borta. Önskan att bara kunna falla ihop i en säng och sova en liten stund mitt på dagen. Den är helt borta. Nu när jag blir trött så gäspar jag…men inte mer än så. Tar några djupa andetag sen är det bara att köra på igen. Finns liksom inget motstånd som tidigare. Behöver inte bita ihop för att klara av kommande timma. Det är inte längre den här djupa tröttheten.
Vet inte vad detta beror på. Jag känner bara att kroppen är på väg mot rätt håll. Det är mycket långt kvar, men redan nu är det alltså enorm skillnad mot tidigare. Det enda jag ändrat på är att jag kunnat börja röra mig mer när skadorna inte längre hindrat på samma vis som tidigare samt att jag målmedvetet ändrat kostvanor med hjälp av Viktklubb.se
Igår gick jag och la mig vid 2-tiden. Alla andra gick och la sig vid 22-tiden. Dvs, flera timmar tidigare. På morgonen vaknade de andra lite före mig. Men jag hörde dem då jag var halvvaken, kände mig ändå pigg, kände att jag kunde gå upp om det så behövdes. Men vilade till 8.30 då alarmet var satt. Klev upp. Jobbade hela dagen. Fortsatte sedan att jobba efter kl 18 och ända fram till 21-tiden. Men trötthet? Nej. Bara lite gäspningar. Sen käkade jag middag (kyckling och currysoppa). Och efter det fortsatte jag att jobba fram till ca 22.30. Tog en dusch och ner och började skriva detta långa inlägg. Mina kollegor har redan somnat. Jag borde ju vara tröttare än dem!? Själv har jag inga problem att skriva. Ögonen faller inte ihop som de skulle ha gjort tidigare, och det kommer inga kraftiga ”sömnattacker” typ som gör att texten på skärmen blir dimmig och flyter iväg och att man har svårt att koncentrera sig, samla ord, tänka etc. Det känns bara klart i huvudet, ingen seghet. Men trots detta vet jag att jag även kommer att kunna somna inom en kvart när jag stängt ner datorn och lagt mig. Det är en skön känsla även det. Och jag vet att jag kommer att sova effektivt hela natten. Det blir som en god spiral som förstärker sig själv.
Nu gäller det bara att hålla tummarna att trenden håller i sig. Men jag anar att den kommer att göra det, och att det har just med kost och träning att göra. Nästan så jag börjat småmysa lite över tanken på hur stark själ och kropp kommer att vara den dag formen är åter. Om jag nu klarar det. Det i sig motiverar ytterligare. Visst, det har gått många år nu, och det kommer ta många till. Men livet är långt. Det är aldrig för sent att bli bättre och starkare. Man får aldrig ge upp.
