Jag överlevde. Det blev ingen rullskidrunda, men väl en joggingtur i den kolsvarta, blöta björnskogen. Och det på årets första jaktdag. Blåste och regnade. Dypölar och svårt att se stigarna trots pannlampa. Att det även blåste kraftigt gjorde inte saken bättre.

Min plan var att följa rehab-tipsen och jogga 4 min samt gå 1 min. Men vetskapen om risken att bli skjuten alternativt attackerad och uppäten av någon under dagen skadeskjuten björn tvingade mig helt enkelt att bita ihop och löpa konstant. Pauser var inte att tala om. Det här gällde att få avklarat så fort som möjligt.

Till min förvåning fick jag känningar i vänstra knät först. Det är ju högra knät som är känsligast. Kände att det stramade på yttersidan vid varje nedsättning av foten. Kom på att jag trampade snett på gräsmattan tidigare idag med just den foten, så kanske det som spökade nu.

Skulle ljuga om jag påstod att jag kände mig lugn och trygg under rundan. Var på helspänn och satte även på radion i telefonens högtalare samt klappade lite med händerna med jämna mellanrum. Man vill ju liksom inte överraska någon redan uppstressad björn så här mitt ute i ödemarken, helt ensammen och på första jaktdagen. Man förstår ju att är det någon dag som björnar och annat vilt är uppstressade så är det just nu…och det är givetvis också just idag vilt- och rovdjursstammen har sin absoluta topp, för att dala i takt med att jakten pågår.

Ska bli spännade att se hur kroppen mår imorgon. Konditionsmässigt hade jag kunnat ta ut mig betydligt mer. Men fick krampkänningar i högra ryggsidan samt känningar i knän som sagt. Dessa inledande joggingrundor ger inte mycket i träning sett, men förhoppningsvis kan kroppen lära sig att successivt tåla allt mer påfrestning, vilket i långa loppet leder till att jag kommer kunna springa längre rundor, och med högre intensitet. Och med tanke på att jag inte kunnat jogga på 10 år, så känns detta trots allt som ett stort framsteg. Fjärde joggingrundan avklarad.

Då var man tillbaka igen, efter helgens kräftskiva vid Nösund på Orust. Måste säga det att Orust är riktigt vackert. Magnifik och storlagen natur och härliga kontraster mot hav, himmel, skog och berg. En pärla helt enkelt!

Kräftskivan var riktigt trevlig och bestod av en blandning av mina kamraters vänner och bekanta. Många från Göteborgsområdet men givetvis och en och annan från Stockholmstrakten samt gamla studiekamrater från tiden på Handelshögskolan.

När festen var slut vid 3-tiden åkte alla hem med buss. Utom jag och en kompis som bodde på Orust. Det visade sig även att det fanns ett par tjejer kvar. Hade inte träffat dem tidigare men de undrade i alla fall om vi ville följa med dem på efterfest. Vilket man såklart tackade ja till.

Först var det tänkt att promenera till deras hus. Men som tur var fick vi skjuts istället. Åkte som packade sillar i en gammal bil och efter cirka 20 minuter (kändes det som) var vi framme vid en kolmörk vändplats. Där släpptes vi av och vandrade upp några hundra meter i mörkret till en stor villa.

Det visade sig dock att detta var inte villan vi skulle till. Istället fortsatte tjejerna förbi och in i mörkret. Såg knappt vägen framför mig som bestod av grus och gräs. Efter ca 10 minuters promenerande med packning och sängkläder (japp, jag tog med mig allt) så kom vi fram till en vägg av träd och annan vegetation.

Här ska vi in, sa en av tjejerna. Hon kände tydligen till någon slags ko-stig mitt inne i djungeln. Jag såg inte fötterna. Tjejerna gick på känns. Uppenbarligen hade de gått här många gånger förut. Gav direktiv, lyft på fötterna, akta stenen, håll till vänster, ta tre kliv fram sedan höger osv.

Plötsligt slog mig tanken hur sjukt detta var. Här gick jag mitt ute i urskogen med finkläder och finskor på en lerig och knappt befintlig stig i totalt kolmörker med två främmande tjejer som jag aldrig sett tidigare. Man var liksom helt utlämnad åt sitt öde. Tänkte att hade det varit ombytta roller hade det aldrig gått så här långt. Kan inte finnas någon tjej som frivilligt hade följt med tex två främmande grabbar rakt ut i ingenstans mitt i natten promenerandes. Men jag fortsatte iaf. Höll så klart ett getöga bakåt titt som tätt, men hjälpte föga. Det var totalt kolmörkt.

Efter ytterligare 10 minuter kom en backe av gräs, jag såg himlen igen men fortfarande för mörkt att se backen. 500 meter upp för en backe skymtade ljus. Vi tog oss dit. Där mitt i ingenstans låg en liten stuga som vi klev in i.

Här bor jag! Sa en av tjejerna. Välkomna. Ok..stugan var mysig. Men jag frågade ändå om hon var själv. Japp, men mina föräldrar kommer hem imorgon.

Utan att säga något till dem så började man ju fundera lite. Vilka är föräldrarna som bor här ute i ödemarken? Hur ser de ut? Vad kommer de att tycka om att jag är hemma i deras stuga med deras dotter och hennes kompis? Man föreställde sig en far i tvåmetersklassen, stora armar, tatueringar och överbeskyddande.

Bäst att ta upp telefonen och skicka ett sms till polarna att jag är här tänkte jag… Men då kom nästa chock. Ingen täckning. Och jag som har Telia. Har aldrig varit med om det att Telia inte haft täckning, och då reser jag ändå runt en hel del uppe i norrland och längs inlandet. Men nu var vi ju på Orust och i ”civiliserade” trakter…inte långt från Göteborg. Fick en känsla av att man hamnat på en hemlig plats, ungefär som gänget i tv-serien LOST.

Men ja…sen visade det sig iaf att föräldrarna, som kom hem tidigt på förmiddagen, var riktigt trevliga och tillmötesgående. Tjejerna var reda uppe och berättade storys om killen som var med igår (jag) och var så mörkrädd. Farsan garvade gott. Sen fick vi skjuts tillbaka till kräftskivan där vi alla hjälptes åt att städa och göra klart. Tror vi fick ihop i alla fall fyra eller fem svarta säckar med tomglas.

Nu ska jag ut och tvätta bilen. Dessvärre har det varit regnskurar mellan solen hela dagen, så det är svårt att hinna få klart inna regnet kommer och fläckar ner på nytt. När man vaxar ska bilen nämligen vara torr. Men skam den som ger sig! 🙂