Jag överlevde. Det blev ingen rullskidrunda, men väl en joggingtur i den kolsvarta, blöta björnskogen. Och det på årets första jaktdag. Blåste och regnade. Dypölar och svårt att se stigarna trots pannlampa. Att det även blåste kraftigt gjorde inte saken bättre.

Min plan var att följa rehab-tipsen och jogga 4 min samt gå 1 min. Men vetskapen om risken att bli skjuten alternativt attackerad och uppäten av någon under dagen skadeskjuten björn tvingade mig helt enkelt att bita ihop och löpa konstant. Pauser var inte att tala om. Det här gällde att få avklarat så fort som möjligt.

Till min förvåning fick jag känningar i vänstra knät först. Det är ju högra knät som är känsligast. Kände att det stramade på yttersidan vid varje nedsättning av foten. Kom på att jag trampade snett på gräsmattan tidigare idag med just den foten, så kanske det som spökade nu.

Skulle ljuga om jag påstod att jag kände mig lugn och trygg under rundan. Var på helspänn och satte även på radion i telefonens högtalare samt klappade lite med händerna med jämna mellanrum. Man vill ju liksom inte överraska någon redan uppstressad björn så här mitt ute i ödemarken, helt ensammen och på första jaktdagen. Man förstår ju att är det någon dag som björnar och annat vilt är uppstressade så är det just nu…och det är givetvis också just idag vilt- och rovdjursstammen har sin absoluta topp, för att dala i takt med att jakten pågår.

Ska bli spännade att se hur kroppen mår imorgon. Konditionsmässigt hade jag kunnat ta ut mig betydligt mer. Men fick krampkänningar i högra ryggsidan samt känningar i knän som sagt. Dessa inledande joggingrundor ger inte mycket i träning sett, men förhoppningsvis kan kroppen lära sig att successivt tåla allt mer påfrestning, vilket i långa loppet leder till att jag kommer kunna springa längre rundor, och med högre intensitet. Och med tanke på att jag inte kunnat jogga på 10 år, så känns detta trots allt som ett stort framsteg. Fjärde joggingrundan avklarad.