Quentin Tarantino brukar oftast göra en lista över årets bästa filmer.
Konstigt nog kommer den redan i oktober.

QT:s lista ser ut så här:

1. Afternoon Delight (Jill Soloway)
2. Before Midnight (Richard Linklater)
3. Blue Jasmine (Woody Allen)
4. The Conjuring (James Wan)
5. Drinking Buddies (Joe Swanberg)
6. Frances Ha (Noah Baumbach)
7. Gravity (Alfonso Cuarón)
8. Kick-Ass 2 (Jeff Wadlow)
9. The Lone Ranger (Gore Verbinski)
10. This Is The End (Seth Rogen, Evan Goldberg)

Tarantino brukar alltid ha några udda val när han gör dessa listor. Vem hade förväntat sig att ”The lone ranger” skulle finnas med?

2012 gjorde han ingen lista (kanske för att han själv var bioaktuell med ”Django unchained”). Men så här såg den ut 2011. Det fanns några riktigt märkliga val där också.

1. Midnight in Paris
2. Rise of the planet of the apes
3. Moneyball
4. The skin I live in
5. X-Men: First Class
6. Young adult
7. Attack the block
8. Red state
9. Warrior
10. The artist/Our idiot brother
11. The three musketeers

Ja, du läste rätt. Paul W.S. Andersons ”The three musketeers”.

Jag trodde inte att jag skulle göra min premiär på den här bloggen med ett inlägg om ”Riddick”. Men what the hell.

När jag såg Vin Diesels senaste Riddick-äventyr så reflekterade jag över Steven Spielbergs förutsedda ”implosion” av biobranschen. Eftersom biorepertoaren består av ett gäng gigantproduktioner på cirka 250 miljoner dollar. Och när de kraschar blir det extremt kännbart för bolaget (som exemplet Disneys ”The lone ranger” som inte alls var så tokig. Det var inte ”John Carter” heller. Men de kostar för mycket).

Enligt Spielberg kan man vänta sig stora förändringar. Diesel tror dock inte på denna implosion, (kan man läsa HÄR).

Diesels och David Twohys ”Riddick”, är en storslagen actionhistoria gjord för under 40 miljoner dollar. Den ger mig en en känsla av att det finns en alternativ väg att gå. De där mellanfilmerna (budgetmässigt) som saknas kan produceras åtminstone då när en viss figur har en stor fanbase likt Riddick.

Visst, man kan klaga på effekterna i filmen (och det har nästan varenda kritiker gjort). Men det är tillräckligt bra för att man ska bli övertygad av exempelvis en datoranimerad ”hund” som har en bärande roll.

Fans av serien och tv-spelen är förmodligen mer än nöjda när de ser ”Riddick”. Med den sparsamma budgeten och oberoende finansieringen har Twohy fått berätta exakt den historia man vill och kan för pengarna (dessutom fick de göra den R-rated i stället för PG-13 som ”Chronicles of Riddick, från 2004, var).

Med mindre budgetar kanske vi skulle kunna få se nutida exempel på sådana filmer som exempelvis John Carpenter gjorde på 1980-talet. Barnförbjudna, fåniga och underhållande för fler än bara 13-åringar.

För mig var ”Riddick” som en kombo av ”Conan – barbaren”, ”Attack mot polisstation 13” och ”Pitch Black”, förstås. Det finns kritiker som jämfört Riddick med författaren Robert E. Howards (”Conan”) berättelser. De är överdrivna och tar inte sig själv på för stort allvar.

Ibland kan det räcka.