Två av Hollywoods högst aktade damer fick några skopor kärlek östa över sig de senaste dagarna – av Dustin Hoffman och Barack Obama.

Det började med att Judi Dench och Dustin Hoffman var med i Graham Nortons talkshow i brittisk tv. Hoffman berättade om när han hade varit på en match och fått ”kysskameran” på sig gång på gång, vilket ledde till att han till sist slutade kyssa sin fru inför alla åskådare och i stället började hångla med Jason Bateman som också satt bredvid honom. Även i Nortons show fick han ”the kiss cam” riktad mot sig – och passade då på att hångelattackera Dame Judi.

De är båda aktuella i tv-filmen ”Esio trot”, baserad på Roald Dahl-boken ”Naddap dlöks”. Enligt Mirror utvecklade Hoffman sina känslor för Dench vid ett annat tillfälle nyligen:

”Hade jag träffat dig när jag varit yngre hade jag inte låtit dig komma undan. Det måste ju finnas ett sätt att göra en kärlekshistoria där vi träffas i tjugoårsåldern men i övrigt är som vi är nu.”

Och så var det Obama och Meryl Streep. Presidenten delade nyligen ut det finaste priset en amerikansk civil medborgare kan få, frihetsmedaljen. I sitt tal utvecklade presidenten sin besatthet av Streep:

”Jag har sagt det offentligt. Jag älskar Meryl Streep. Jag älskar henne. Hennes man vet att jag älskar henne. Michelle vet att jag älskar henne. Det finns inget som någon av dem kan göra åt det. Hon har gjort allt för konsten. Hon har sjungit ABBA, och det vet ni att det är ju någonting…”

Jodå. Som synes på bilden här nedanför njöt Obama av tillfället.

Streep är för övrigt snart bioaktuell igen, som häxa i filmatiseringen av musikalen ”Into the woods”. En blygsam Oscarshajp råder kring den… och som vanligt är Streep tippad som möjlig kandidat, nu i Bästa kvinnliga biroll-klassen. Svensk biopremiär beräknas till 1 april.

Foto: Reuters

Nu vill jag ju inte sitta här och tokspoila slutet på ”Skyfall”. Men det är trots allt ett år sedan filmen kom. Ni vet nog vad som hände med Judi Denchs M. Nåväl, i går återuppstod hon tillfälligt – och för ett mycket märkligt skäl. Men the dame känner starkt för sin nya film, ”Philomena”, och tycker inte om att den kommer att få en ”R”-gräns i USA. Det innebär att inga ungdomar får se den utan vuxet sällskap. Orsaken? Ordet ”fuck” används två gånger i filmen.

Det här fick filmmogulen Harvey Weinstein, som distribuerar ”Philomena” i USA, att gå i taket. Det är en mycket hetlevrad herre som har utkämpat många strider förr, och nu är det dags igen.

Klippet nedanför, där Dench alltså spelar M och skickar ut en agent för att bekämpa organisationen MPAA som bestämmer åldersgränser, premiärvisades i går morse på CBS och kommer att läggas upp på humorsajten Funny or Die, enligt Hollywood Reporter. Om det får någon effekt eller inte återstår att se. Men Weinsteins vrede ska aldrig underskattas…

”Philomena” har svensk biopremiär den 6 december.

Förr i tiden gjorde Stephen Frears filmer som såg ut så här:

Nu gör han filmer som ser ut så här:

Kanske orättvist att jämföra ”Min sköna tvättomat” (1985), som blev Frears genombrottsfilm, med HBO-rullen ”Muhammad Ali’s greatest fight”. De handlar inte alls om samma sak.

Men medan den förstnämnda skildrar ett homosexuellt par i Thatchers Storbritannien och tar upp problem som rasism och arbetslöshet på ett väldigt underhållande och fräckt sätt nöjer sig ”Muhammad Ali’s greatest fight” med att skildra stora samhällsfrågor (i 60-talets USA, med Vietnamdemonstrationer och bråk) från Högsta domstolens bänk, så där lite vid sidan om.

Och tanken slår mig ändå när jag ser den sistnämnda filmen på C More, där den just nu visas (den hade även premiär i USA alldeles nyss), att regissören Stephen Frears känns betydligt tamare numera. Han hittar fortfarande stora skådespelare, men hans filmer känns sällan just kryddiga.

Men att han fortfarande ändå är sevärd råder det inga tvivel om. Häromdagen såg jag ”Philomena” på en förhandsvisning, regissörens andra film det här året. Den går upp på svenska biografer den 6 december och är en verklighetsbaserad historia om en äldre kvinna (Judi Dench) som 50 år tidigare tvingades lämna ifrån sig sin lille son och nu försöker spåra upp honom. Det med hjälp av en cynisk brittisk journalist (Steve Coogan).

Filmen är gripande och rolig, har en lysande insats av Dench, och sätter en strålkastare på skamligt kyrkligt beteende på 50-talet i Irland.

Kanske inte så fräckt. Men det är snyggt, välgjort – och framför allt berör det.