Det våras för de olika sätten att se film. Så här i mars kan vi konstatera att svenskarna kan se filmer som ”Veronica Mars” och ”Blå är den varmaste färgen” som nättjänster innan de finns som dvd.
Även ”Hobbit: Smaugs ödemark” finns nu ute att köpa på iTunes innan den kommer som fysisk film.
I morgon 26 mars är det svensk biopremiär för nya ”Captain America” – ett par dagar före den amerikanska premiären. I Sverige heter filmen ”Return of the first avenger”. Annars heter den ”The winter soldier”.
I morgon är det också dvd-premiär för ett par brittiska sevärdheter som aldrig fick chansen på bio i Sverige. ”Alan Partridge – alpha male” är en komedi med Steve Coogan som fåfäng radiopratare, en gång tv-stjärna.
”Filth” bygger på en roman av Irvine Welsh som också skrev ”Trainspotting” och påminner om den filmen med sina skruvade bilder och en överdos av sex och knark. Många sevärda skådespelare med James McAvoy i spetsen.
En del får världspremiär på bio, en del får aldrig chansen på bio, en del når oss via olika video-on-demand. Många fönster. I olika storlekar.

Steve Coogan och Rob Brydon är tillbaka med en ny frodig matresa, denna gång pedagogiskt kallad ”The trip to Italy”. Under denna Italien-resa ska det ätas och smågnabbas liksom i originalet ”The trip” (2010).

Varje fan av den filmen och miniserien du möter lär dra upp Michael Caine-imitationerna som en höjdpunkt. Det är därför ingen större överraskning att Coogan och Brydon kör en vända till i nedanstående klipp ur ”The trip to Italy”. Det har ju trots allt hunnit komma ytterligare en Batman-film sedan förra matresan.

Det är ännu oklart när ”The trip to Italy” kommer till Sverige, men senare i år är inte en orealistisk gissning. Filmen har även visats under den pågående Sundance-festivalen i Utah. I en recension i The Guardian låter det som att uppföljaren har tappat sin skärpa en smula. Även om det fortfarande smakar gott.

Förr i tiden gjorde Stephen Frears filmer som såg ut så här:

Nu gör han filmer som ser ut så här:

Kanske orättvist att jämföra ”Min sköna tvättomat” (1985), som blev Frears genombrottsfilm, med HBO-rullen ”Muhammad Ali’s greatest fight”. De handlar inte alls om samma sak.

Men medan den förstnämnda skildrar ett homosexuellt par i Thatchers Storbritannien och tar upp problem som rasism och arbetslöshet på ett väldigt underhållande och fräckt sätt nöjer sig ”Muhammad Ali’s greatest fight” med att skildra stora samhällsfrågor (i 60-talets USA, med Vietnamdemonstrationer och bråk) från Högsta domstolens bänk, så där lite vid sidan om.

Och tanken slår mig ändå när jag ser den sistnämnda filmen på C More, där den just nu visas (den hade även premiär i USA alldeles nyss), att regissören Stephen Frears känns betydligt tamare numera. Han hittar fortfarande stora skådespelare, men hans filmer känns sällan just kryddiga.

Men att han fortfarande ändå är sevärd råder det inga tvivel om. Häromdagen såg jag ”Philomena” på en förhandsvisning, regissörens andra film det här året. Den går upp på svenska biografer den 6 december och är en verklighetsbaserad historia om en äldre kvinna (Judi Dench) som 50 år tidigare tvingades lämna ifrån sig sin lille son och nu försöker spåra upp honom. Det med hjälp av en cynisk brittisk journalist (Steve Coogan).

Filmen är gripande och rolig, har en lysande insats av Dench, och sätter en strålkastare på skamligt kyrkligt beteende på 50-talet i Irland.

Kanske inte så fräckt. Men det är snyggt, välgjort – och framför allt berör det.