Rubin Carter, gammal boxare och kåkfarare från New Jersey, är väl inte direkt moder Teresa. Rymde från ungdomsvårdsskola, tog värvning i armén, ställdes inför krigsrätt fyra gånger och dömdes till fyra års fängelse för grovt rån och grov misshandel.

Under fängelsetiden började Carter boxas och var vid frigivningen 1961 så bra att han blev proffs. Han var aggressiv i ringen, vilket gav honom smeknamnet Hurricane. Särskilt mysig var han inte, han hade en fallenhet att till exempel håna motståndare med homofoba angrepp.

Men nog var han en fantastisk mellanviktare. 1964 gick han en match mot världsmästaren Joey Giardello och förlorade knappt på poäng efter 15 ronder.

Sedan gick det utför. Han dalade på världsrankningen, lyckades på något sätt undvika att bli åtalad för de skott han avlossade med sin revolver i samband med en match i London och greps 1966 för ett trippelmord på en restaurang i hemstaden Paterson.

Ett av det viktigaste vittnena sa att Carter inte var den skyldige, vilket inte hindrade att han dömdes till livstids fängelse.

I fängelset skrev Hurricane en självbiografi, the sixteenth round. Han vidhöll sin oskuld, anklagade polisen för rasism, vann stöd från medborgarrättskämpar, idealistiska advokater och östkustradikaler.

Han skickade boken till Bob Dylan, som efter att ha läst den och besökt honom i fängelset skrev den briljanta låten Hurricane, första spåret på albumet Desire  från 1976.

Denne Dylan som en hel generation  sett som den store protestsångaren hade för en gångs skulle skrivit just en protestsång.

Carter fick in ny rättegång samma år som skivan kom ut. Åklagaren erbjöd att släppa honom om han accepterade att genomgå ett lögndetektortest, vilket han vägrade. Carter befanns skyldig även nu.

Advokater överklagade och anklagade den lokala polisen för en rasistisk konspiration. 1985 hävdes fängelsedomen. Carter släpptes, efter att ha suttit inlåst i 22 år.

Åklagarna la ner fallet. Inte för att, som det ibland hävdats, komplotten var bevisad. Utan för att det ansågs vara hopplöst att få vittnen att minnas så många år efter brottet.

Var Carter skyldig? Inte vet jag. Bevisningen var tyngre än vad Dylan och andra ville låtsas om. Och historieförfalskningen i filmen Hurricane med Denzel Washington i huvudrollen ska vi bara inte tala om.

Faktum är att vittnen pekade ut Carter. Hans bil hittades i närheten av mordplatsen. Det fanns ytterligare indicier, det höll även försvaret med om. Och Carter ändrade viktiga detaljer hit och dit i förhör.

Samtidigt, för många frågetecken fanns där. Det friande vittnet som bara viftades bort. Den lokala polisen visade sig i efterhand ha haft ett ganska fritt förhållande till reglerna som omgärdar utredningsarbete. Och USA är ju inte direkt förskonat från rasistiska domar.

Jag vet inte om Dylan  på något vis påverkade utgången. Som inlägg i den juridiska debatten var låten undermålig. Samtidigt: sången är suggestiv, vreden intelligent, den fick stor uppmärksamhet, den bidrog avgjort till att stödet för Carter ökade. Dylan var, ska vi  minnas, vid denna tid en inte oväsentlig röst i det offentliga samtalet.

”To see him obviously framed couldn’t help but make me feel ashamed to live in a land where justice is a game”.

Det kan, fantastiskt nog, vara så att rockmusiken för en gångs skull verkligen betydde någonting.