Mordet på kvinnan som dödades inför sina fyra barn kommer troligen aldrig att lösas. Högsta domstolen har beslutat att inte ta upp fallet, vilket inte förvånar.

Men om åklagaren sett till att polisen gjort sitt jobb ordentligt innan hon väckte åtal hade det kunnat vara annorlunda.

Det här mordet är av ett slag som får även mordutredare med årtiondens yrkeserfarenhet att må illa.
Den 37-åriga kvinnan hade sin tio månader gamla son i famnen då hon sköts i huvudet med tre skott i sin lägenhet i Haninge. Mördaren slog henne sedan med pistolen tills ljuddämparen gick sönder.
De tre döttrarna såg eller hörde delar av överfallet.

Misstankarna riktades på goda grunder mot barnens far, som kvinnan låg i en infekterad vårdnadstvist med. Men han är försvunnen. Han greps i januari i Egypten av polis, men sedan blev det revolution och det har inte gått att reda ut om han över huvud taget ännu sitter inlåst.

I stället hittade utredarna en 22-årig torped som ska ha utfört mordet på beställning av pappan. Och nog finns det omständigheter som tyder på att denne är skyldig. Han har haft tät telefonkontakt med kvinnans exman och har gjort datasökningar kring ämnet mord, hans fingeravtryck fanns på en kartong i lägenheten. I en handske som hittades i närheten hittades dna från honom och blod från kvinnan.

Mannens situation blev inte bättre av att han i rättegången la fram en berättelse som väl kan mäta sig med Mats Alm i fråga om konstnärlig fantasifullhet.

Han hävdade att han anlitade någon att inkassera en skuld av barnens far. Något gick snett och kvinnan dödades.  Själv satt han i en bil utanför. Vem indrivaren är? Det vägrade han att svara på.

Ett problem för åklagare Marie-Louise Pettersson var dock att det inte gått att få fram någonting som tyder på att den åtalade hade anledning att döda kvinnan. Han har så vitt känt inte ens träffat henne tidigare.

Ett ännu större problem är att barnen vittnat om att mördaren hade ljust eller grått hår. Den misstänkte är mörkhårig.

För att komma runt detta och döma den unge mannen till livstids fängelse bestämde sig tingsrätten för att det inte går att lyssna för mycket på vad barn säger.

Rättens enda jurist ville dock fria, vilket också en enig hovrätt senare gjorde. Det gick inte att strunta i barnen, det fanns utrymme för en annan mördare.

Med denna seger för rättsäkerheten borde den här berättelsen vara över. Men åklagaren ville  överklaga till högsta domstolen.  Pettersson har kommit fram till att HD, som bara tar upp fall av viktig principiell betydelse, måste reda ut hur bevis ska värderas i framtiden.

Trams, ansåg två tunga åklagare vid utvecklingscentrum i Göteborg, den instans som ger riksåklagaren underlag till beslut, i ett yttrande.
De konstaterade att frågan om bevisvärdering redan är utredd enligt konstens alla regler och att hovrätten hållit sig till såväl rättegångbalken som praxis.

Riksåklagaren, RÅ,  följer nästan alltid utvecklingscentrums rekommendationer och i det här läget trodde alla insatta  att åklagare Petterssons önskemål skulle slängas i papperskorgen.

Men RÅ, den enda åklagaren som kan föra upp ett mål till HD, gjorde överraskande nog ändå ett försök.

Men den högsta instansen lät sig inte imponeras. HD tar ju bara upp mål som kan ändra praxis. Samt om det vid något enstaka tillfälle finns synnerliga skäl för en ny rättegång. Som till exempel när ett medelålders par som friats i hovrätt för ett hedersmord på sin dotters pojkvän åtalades igen.

Jag har svårt att se att detta vedervärdiga mord någonsin blir löst. Och att det inte blir det beror sannerligen inte på att Högsta Domstolen varit fyrkantig i sin bedömning. Det beror på att polis och åklagare inte gjorde sitt jobb ordentligt.

De fyra barnen hade, om inte annat, förtjänat att mordet klarats upp.