OSLO. Anders Behring Breivik klev självsäkert leende in i sal 828 i Oslo Tinghus med en förhoppning om att få marknadsföra sin högerextrema terrorism.
Domaren vägrade dock lyssna på massmördarens nonsens om en nation i krig och ”dekonstruktionen av det norska samhället”.
Häktningsförhandlingen i går var viktig för den norska rättsäkerheten.
Den blev, visade det sig, möjligen ännu viktigare för dem som överlevde Utøya.

Djävulen kan se ut hur som helst.
I går var han 32 år gammal, klädd i mörk kostym, ljus skjorta, hade kort, noggrant kammat hår och ett leende men något barnsligt ansikte.
Breivik framträdde offentligt för första gången sedan han sköt och sprängde sig in i mardrömmen för fyra månader sedan och platserna i den stora salen i Oslo tingshus räckte inte till för journalisterna från världens alla hörn och för överlevande från det socialdemokratiska ungdomslägret.
Han leddes in till häktningsförhandlingen mellan några storväxta poliser, tittade leende mot åhörarna och tog sedan plats mellan sina advokater.
Vad hade jag förväntat mig av en människa som mördade 77 människor, som sköt flyende barn i ryggen, som lurade i dem att han var trygghet och tröst och räddning och sedan dödade dem?
Rimligen vad som helst, bara inte detta vänliga, trygga ansikte, den lågmälda självsäkerheten.
Efter sedvanlig formalia reste sig Breivik, drog diskret upp den ena skjortärmen något, som ville han att manschettknappen skulle synas, och började snacka skit.
Han sa sig vara militär officer i motståndsrörelsen och att han hade invändningar mot tingsrättens domare Torkjel Nesheim, som påstods ha ”fått mandat från dem som stödjer multikulturalismen”.
Ja, det var samma dravel som i det osammanhängande manifestet eller från en genomsnittlig konspiratorisk haverist på yttersta högerkanten som föredrar att bomba tidningarnas kommentarsfält framför att sköta sin medicinering.
Inte undra på att domare Nesheim fort tröttnade. Erkänner du skuld? ville denne veta.
– Jag erkänner handlingarna, inte skuld, svarade Breivik och satte sig.
Strikt juridiskt var förhandlingen trivial. Ska han få titta på tv i cellen? Ta emot besök?  Frågorna var överstökade på en halvtimme. Inte många ord om de ohyggliga brotten.
Icke desto mindre var det mycket viktiga 35 minuter som i går utspelade sig. De öppna dörrarna var ett styrkebesked av en rättsstat som beslutat att den normala juridiska gången ska gälla även de mest vidriga brottslingar.
Det har vuxit fram en rörelse som kräver en rättegång utan insyn, att Breivik inte ska tillåtas använda den för att marknadsföra sin vedervärdiga människosyn.
Det är en rimlig tankegång, men att förvägra honom grundläggande rättigheter skulle göra honom till martyr i vissa kretsar, vilket är nog så farligt.
I går framgick det med all önskvärd tydlighet att Norge inte tillåter honom göra ett makabert jippo av massmordet.
Breivik tog ny sats mot slutet, frågade domaren om han fick säga några ord direkt till ungdomarna längst bak i salen.
Jag skämdes då jag kom på mig själv med att vara fascinerad av att sitta bara några meter från den värste terroristen i Europa i modern tid.
Tonåringarna hade lyssnat spänt under förhandlingen, några av dem med ansiktet i händerna, andra höll varandra försiktigt i händerna.
– Nej, svarade domaren.
Daniel Vister tittade länge efter Breivik då denne leddes ut. Han är 18 år gammal, han hoppas att minnena en dag ska blekna.
– Jag såg honom skjuta en man. Sen la jag mig ner. Jag hörde skrik och gråt.
Han sökte sig till domstolen i går för att känna trygghet, för att få veta att den utklädde polisen från Utøya verkligen var gripen.
– Känslorna kommer tillbaka. Men nu fick jag se galningen igen, jag tror det hjälper mig komma tillbaka till livet.