Vad än annat än lagens strängaste straff var att vänta?

Erik Ljungström visade prov på oerhörd grymhet och brutalitet då han misshandlade häktesvakten Karen Gebreab till döds.

Högsta domstolen bestämde för några år sedan att livstids fängelse  endast skulle användas till de grövsta morden: till exempel om fler personer blivit mördade eller om mördaren även begått annan grov brottslighet.

Det var ett utomordentligt klokt beslut, för det fanns en tendens hos våra domtolar att börja slentriandöma till livstid. Och vad finns då kvar att ta till för en person som Ljuungström?

Han misshandlade den betydligt mindre och försvarslösa häktesvakten i flera minuter. Först med knytnävar, sedan batong. Han tog ingen hänsyn till hennes lidande, den dödsångest hon måste ha upplevt innan hon förlorade medvetandet.

Södertälje tingsrätt konstaterar att det krävs en hänsynslöshet långt utöver det vanliga för att utdöma lagens strängaste straff och att Ljungström höll henne i håret och fortsatte slå, några gånger rentav rättade till hennes kropp för att kunna åstadkomma maximal skada.

Varför dödade han Karen Gebreab? Det kommer hennes mor och bror troligen aldrig få veta. Han vägrade svara på frågor om dödsmisshandeln både i förhör och under rättegången.

Frågan är om det över huvud taget finns ett motiv.

Ljungström dömdes även för att ha försökt mördat en barndomsvän och ytterligare sju brott. Han är en osedvanligt farlig människa som måste hållas inlåst länge.

Det hade varit anmärkningsvärt om denne mördare dömts till något annat än livstid.