Att polisen granskar hur läkaren som misstänktes för dråpet på Linnea blev behandlad i arresten är nödvändigt.
Men än viktigare är en skrivelse som anländer till Justitiekanslern inom några veckor.
Två poliser utreds för sex olika brott som ska ha begåtts mot läkaren då hon greps för snart tre år sedan.
Åklagare Håkan Roswall tog initiativ till förundersökningen efter att ha läst en lång intervju med kvinnan i Läkartidningen.
Hennes detaljerade berättelse är skakande att läsa. Hon upplevde det som att hon blev torterad under den första natten i polisens arrestlokal.
Hon säger att en manlig polis beordrade henne att ställa sig upp en gång i halvtimmen – och när hon inte gjorde det ska hon ha blivit slängd in i väggen.
Att hindra en människa från att sova är någonting diktaturer ägnar sig åt för att snabbt och effektivt bryta ner honom eller henne. Det är en behandling som är ovärdig en anständig rättsstat.

Det är dessvärre inte helt ovanligt med vittnesmål om hur anhållna och häktade förnedras, trakasseras eller rent av misshandlas.
Det är nästan alltid människor utan röster som försöker berätta: de utslagna, missbrukarna, de grova brottslingarna. De som inte blir trodda.
Skillnaden är att nu är att anklagelserna kommer från en välutbildad person som friats i ett mål som väckt stor uppmärksamhet, en välartikulerad människa som polisens internutredare kommer att sätta stor tilltro till då hon förhörs i nästa vecka.
Men hennes vittnesmål är just ett vittnesmål och lika viktigt som att ta hennes berättelse på allvar är att inte glömma den grundläggande principen att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad.

Det kommer bli mycket svårt att bevisa någonting i detta fall. Men det är av underordnad betydelse.
Det viktiga är att rättssamhället visar att det går till botten med anklagelserna, att en människa som känner sig kränkt blir tagen på allvar, att en åklagare är tydlig med att respekten för de mänskliga rättigheterna gäller även misstänkta brottslingar.
Än viktigare är för övrigt faktumet att läkaren och hennes advokat Björn Hurtig inom några veckor lämnar in en skrivelse till justitiekanslern med en begäran om att hela målet ska granskas.
De vill veta hur åtal över huvud taget kunde väckas. Det är en befogad fråga. Det var närmast plågsamt att sitta under rättegången och höra experterna lägga fram alla möjliga och omöjliga teorier om varför lilla Linnea dog.
Plågsamt därför att alla förutom åklagaren begrep att fallet var hopplöst, att det omöjligen skulle resultera i fällande dom.

Det är nödvändigt att denna juridiska skandal utreds. Det handlar inte om att leta syndabockar. Det handlar om att återupprätta en människas förlorade heder och försöka förstå hur polis och åklagare kunde haverera på detta vis.
Det är ytterst en fråga om hur intresserat rättsväsendet är av att försöka se till att mardrömmen inte sker igen.