Dagens häktningsförhandling mot Anders Behring Breivik demonstrerade med all önskvärd tydlighet det viktiga i att inte beröva terroristen dennes grundläggande rättigheter. Rättssäkerheten måste gälla även de mest avskyvärda brottslingar.
Det här må låta som ett självklart påstående, men faktum är att det funnits åtskilliga krav på att de juridiska förhandlingarna kring terrordåden ska hållas bakom stängda dörrar.
Argumenten är goda: Breivik ska inte tillåtas förvandla häktningsförhandlingar och rättegång till ett pr-jippo där han får en möjlighet att sprida sitt förvirrade budskap om hur muslimer och kulturmarxister är på väg att ta över Europa.
Men det är samtidigt ett argument som bygger på det felaktiga antagandet att en domstol är en plats där människor tillåts prata vilken smörja som helst. Så är det dessbättre inte, vilket dagens förhandling var ett utmärkt exempel på.

Domaren gav Breivik en minut. En minut som terroristen använde till sitt sedvanliga trams om att han befinner sig i krig och att det är hans skyldighet att ta strid mot dem som låter ”multikulturalismen styra”.
Varför är det då viktigt att tillåta denne person att prata om det han säger ändå bara är strunt? Det är en fråga om grundläggande juridiska principer. Rätten till att få sin sak prövad offentligt är en av grunderna för en fungerande rättsstat. Det är garanten för en rättvis process.
Det är en princip som är så viktig att den utgör artikel tio i FN:s deklaration om e mänskliga rättigheterna.
Att förvägra Breivik dessa rättigheter riskerar att göra honom till en martyr i vissa kretsar, vilket är nog så farligt.
Med dagens häktningsförhandling demonstrerar Norge i stället att inte ens de mest vidriga brott får nationen att tumma på rättssäkerheten.
Det är en viktig markering med betydande symboliskt värde.