Den 2 november 2007 knivmördades en man i sin lägenhet i Högdalen. Samma dag puttades en annan man ut framför ett framrusande tunnelbanetåg och avled.
Fram till höstas betraktades de som två skilda ärenden trots att de skedde bara 400 meter från varandra och på samma dag.
Så, för några veckor sedan, fick polisens så kallade cold case-grupp i Stockholm ett genombrott och spåren ledde fram till en 34-årig man.
Jag var med på häktningsförhandlingen mot 34-åringen som då nekade bestämt till att ha mördat någon av männen.
Men efter förhör har han nu erkänt båda morden och den 10 februari ska åtal mot honom väckas.

Detta är så klart en stor framgång för polisens cold case-grupper som annars inte lyckats lösa så många fall sedan den första gruppen startade 2003.
För att lösa gamla mordfall är inte lätt.
Spåren har kallnat. Vittnen minns inte lika mycket. Det är även svårt att bevara material från brottsplatser så att de behåller sitt bevisvärde under så många år. Ibland har bevismaterial till och med slängts.

Och så finns det så många.

Leif GW Persson och en tillsatt grupp håller på att sammanställa de olösta mordfallen i Sverige och de har räknat ut att det finns ungefär 500. 90 personer mördas varje år och i genomsnitt 15 procent av fallen får ingen lösning.
Det är en hög siffra – och hur många av dem som kommer att kunna få en  lösning är svårt att sia om.
För många av de anhöriga till offren är det ett ärr som aldrig läker, det där att inte få veta vad som hände och varför.
Jag minns en kvinna jag talade med vars dotter är försvunnen och troligtvis mördad som berättade att allt hon vill är att få en grav att gå till, och svar på vad som hände.
Så Högdalen, som nu ses som polisiärt uppklarat, ger hopp.

Om ni klickar här kan ni läsa om några av fallen som polisen jobbar med: