Man blir så väldigt, väldigt ledsen.
För några dagar sedan skrev jag om ett mordåtal som lämnats in till Attunda tingsrätt.
Det handlade om en kvinna som misstänks ha mördats av sin make, en make som tidigare var dömd för misshandel av kvinnan. Men när hon, en 36-årig trebarnsmamma, ville ha hjälp att få besöksförbud mot mannen så fick hon nej.
Några månader senare dödade han henne med flera knivhugg och dumpade hennes kropp i en vägtrumma. I dag är kvinnan död, mannen i häktet, och barnen utplacerade.

Och så läser man i tidningen om den 39-åriga mamman i Malmö, som knivmördades inför sina två små barn av sin 45-årige exsambo i fredags eftermiddag. Fallen liknar varandra på ett skrämmande sätt.
Hon ville också lämna sin man. Då satte han handfängsel på henne och hon var säker på att hon skulle dö, där i den villa som förut var deras gemensamma, en villa de delade med sina två barn. Hon fick, till skillnad mot mamman i Skepptuna, hemlig adress och ett överfallslarm i väntan på att rättegången skulle starta.
Men det hjälpte inte.
Han, mannen hon bott under samma tak som i tio år, ville inte acceptera hennes beslut.
Den 45-årige mannen tog en kniv och dödade henne med flera hugg, något han erkänt.
Nu är hon död, han i häktet, och barnen, 3 och 6 år gamla, är i jourhem.
Man blir så väldigt, väldigt ledsen.