Det är oftast överfallsvåldtäkterna som hamnar i tidningen.
De som skett utan förvarning, i skydd av mörkret, i en park på väg hem från krogen.
Fruktansvärda brott där nästan aldrig gärningsman och offer känner varandra och där våld och hot oftast är inblandat.
Men sedan finns det de våldtäkter som det nästan aldrig skrivs om. Som inte hamnar i media och som kanske aldrig ens leder längre än till en polisanmälan.
Det är de våldtäkter som sker inom relationerna. Bakom gardinerna på det alldeles normala parhuset, i dubbelsängen av en man som man trodde man kände bäst av alla i hela världen. Hemma hos kompisen som plötsligt inte tar ett nej. Eller på festen där tjejen i det närmaste är medvetslös och efteråt kanske tänker den allt för vanliga men så väldigt felaktiga tanken: Jag får skylla mig själv.
I fjol anmäldes 6 509 våldtäkter enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.
Det är 17 våldtäkter varje dygn.
Jag tänker på det när jag läser Corren i dag. Där står om en våldtäkt som inte fått något eko utanför Östergötlands gränser. Kanske är fallet helt enkelt för ”vanligt”.
En ung kvinna somnar på en fest. En 20-årig man inleder ett övergrepp på den sovande kvinnan. När hon vaknar får hon panik, hon knuffar bort mannen och kallar på hjälp.
I dag dömdes han till ett år och tio månaders fängelse för våldtäkten.
Det är däremot inte vanligt.
För den 20-årige mannen är en av få som döms. Bara i ungefär 13 procent av våldtäktsfallen åtalas en gärningsman för våldtäkten.
Och enligt siffror från Brå är det endast 23 procent av sexualbrotten i Sverige som faktiskt anmäls. Mörkertalet är enormt.
Allting hamnar som sagt inte i tidningen. Men siffrorna, låt oss åtminstone minnas dem.

 

Siffror från Brå.

• 16 900 sexualbrott (innefattar inte bara våldtäkter utan alla typer av sexualbrott) polisanmäldes (2010)
• 98 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (2010)
• 26 procent av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem (2008)