Fallet med den förre ministern som felaktigt i pressen hängts ut som dömd för försök till sexköp lämnar mig ingen ro.
Han kan möjligen vara oskyldig. Och hur det nu än ligger till med den saken så påminner händelsen oss om bristerna i systemet med strafföreläggande.
Vid en första anblick ter det sig onekligen glasklart ut:
Polisen spanar på känd prostituerad som hoppar in i en mans bil. De kör några kvarter, stannar, poliserna  hör dem på plats.
Kvinnan säger att hon fått 500 kronor för att suga av mannen men inte hunnit göra det. Han erkänner att så är fallet och godtar strafföreläggandet.

Men sedan blir det lite krångligt. För senare i samma förhör ändrar sig mannen och börjar neka. Han hävdar att han träffat kvinnan tidigare och erbjöd henne skjuts hem. Han säger dessutom att han är oförmögen till sex då han är medicinskt kastrerad.
I en intervju med Aftonbladet förklarar mannen varför han trots allt erkände:
– Polisen sa att jag hade att välja på att det hela gick till rättegång med offentlighet som följd eller att godkänna ett strafföreläggande.
Det låter alls inte orimligt att polisen sa så. Inte heller är det orimligt att en människa erkänner för att slippa offentlig skam.
Att gå till prostituerade är inte bara olagligt, det är även ett brott som är socialt stigmatiserande att åka fast för. Inte minst för en 80-årig före detta minister. Lika bra att ta böterna och så är saken är världen.
Jag säger inte att mannen är oskyldig. Jag säger sannerligen inte att kvinnan ljuger. Torskar babblar jämt att de bara skulle köra henne hem. Det finns inga kvinnor i världen som får skjuts hem så ofta som prostituerade i Sverige.
Men om saken gått till domstol så hade mannen med all sannolikhet berättat vad han sagt i intervjuer: att han har prostatacancer som behandlas med hormoner och som gör att all sexlust försvinner. Det var det han syftade på då han i polisförhöret berättade att han var medicinskt kastrerad.
Kanske hade han dessutom hävdat att han var en ensam, sjuk gammal man som betalade kvinnan för att ha någon att prata med. Vad vet jag.

Låter detta alternativ troligt? Inte särskilt, tycker jag själv. Men jag är inte heller säker på att jag som domare skulle anse att det var bevisat bortom allt rimligt tvivel att han verkligen försökte köpa sex.
Nu är dock den förre ministern förklarad skyldig, inte minst i mediadomstolen som sakligt sett har fel då den hävdar att han är dömd.

Systemet med strafförelägganden är i grund och botten utmärkt. Våra domstolar dignar redan tillräckligt under småmål och skulle troligen drunkna om de sköljdes över av alla fall av snatteri, mindre allvarliga fyllebråk och  fortkörningar som varje dag uppdagas.

Men nog finns det, som juridikprofessor Mårten Schultz  påpekar, brister med systemet.