Förra veckan inleddes rättegången om den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Mariannelund.
Jönköpings helt nybyggda tingshus fylldes snart av media och i den sterila rättssalen satt de åtta männen på långa rader bredvid sina advokater.
Till vänster satt den 29-åriga tvåbarnsmamman som enligt åtalet var den som utsattes för det där nästan otänkbara – en våldtäkt utförd av de åtta åtalade männen och som pågick under flera timmar.
Med huvudet böjt och håret dolt under en huva tvingades kvinnan under flera timmar lyssna inte bara på åklagarens detaljerade berättelse av det han menar hände henne den där natten i december, utan även på de åtalade männens advokater och deras versioner.
Hur några av männen erkände att de visst haft samlag med kvinnan ”men det var helt frivilligt”. Och hur några av de andra männen påstod att de inte gjort något, och heller inte sett eller hört.
Den 29-åriga kvinnan, liksom vi andra, fick sitta där och på storbildsskärmar inne i salen se hennes kläder på fotografier från förundersökningen. På de avfotograferade kläderna hade de ställen där olika slags sekret hittats ringats in med pedagogiska små numreringar.
Sperma på den rutiga skjortan där. En blodfläck på de blå jeansen här. Kvinnans kläder berättade på ett torrt men skrämmande vis vad som misstänks ha hänt henne den där kvällen.
Fler bilder på storbildsskärmarna: Foton tagna med en mobilkamera en stund innan den misstänkta våldtäkten inleddes. Kvinnan ler, männen med. De ser alla ut att ha det roligt i det spartanskt möblerade rummet i Mariannelund.
I bakgrunden syns sängen där det misstänkta övergreppet sedan ägde rum.
Kvinnan har i förhör berättat hur attacken kom plötsligt. Utan förvarning slet några av männen ner henne på sängen och drog av hennes kläder.
Man behöver inte vara drabbad av sexualbrott själv för att få ont i magen bara av att tänka på hur det måste ha känts att sitta där i rättssalen förra veckan, 8 mot 1.
På ena sidan, åtta män som hävdar en sak. Att kvinnan själv ville. Att hon inledde allting själv.
På andra sidan, en tvåbarnsmamma som enligt sitt målsägarbiträde mått så dåligt efter händelsen att hon inte vågat sova själv. Att hon haft sådana fysiska besvär av gruppvåldtäkten att hon för en period tvingades sitta i rullstol.
I jobbet som rättsreporter blir det en hel del farande runt i Sverige till olika tingsrätter. Man bevakar alla möjliga fall.
Men ett av de svåraste fallen att bevaka, både ur skriftlig och personlig synpunkt, är just sexualbrott.
Det är sällan de åtalade erkänner. Ofta är bevisningen svagare än i till exempel mordfall. Mycket av den tekniska bevisningen kan skyllas på: vi hade sex men hon ville faktiskt.
I slutändan handlar mycket om offrets ord mot de åtalades.
Offren tvingas förklara exakt hur mycket de faktiskt drack den där kvällen. Kysste han/hon verkligen inte någon av gärningsmännen innan eller dansade de inte lite tätt?
Kvinnan i Mariannelundfallet har sagt att hur jobbigt det än är att sitta i rättssalen är det viktigaste för henne att männen ställs till svars för det som hände.
Vad som har hänt är ännu inte bevisat men den 29-åriga kvinnans mod är det.
För hon har rätt, hur jobbigt det än är måste gärningsmännen ställas till svars.