Att hovrätten skärpte straffet betydligt för mannen som slog ihjäl sin hustru är utmärkt.
Tingsrätten bortsåg i anmärkningsvärd utsträckning från vittnesmålet från parets son, som tvingades bevittna dödsmisshandeln.
Det här är ett fall som vid en första anblick ser ut att, som åklagare Ulrika Åberg hävdar, vara mord.
En man misshandlar sin fru hänsynslöst och slänger sedan ut henne död eller döende genom fönstret från andra våningen.
Grovt vållande till annans död och misshandel, ansåg dock tingarätten och dömde mannen till fem års fängelse och tio års utvisning.
Hovrättens dom på åtta års fängelse och 15 års utvisning är viktig på två punkter som hänger ihop.
Domstolen anser nämligen till skillnad mot tingsrätten att den hänsynslösa misshandeln var ”förhållandevis utdragen”. Detta efter att ha lyssnat på vad parets son, som befann sig i lägenheten under bråket, hade säga. I domskälen i tingsrätten fanns inte en rad om pojkens vittnesmål.
Det innebär i förlängningen också att hovrätten ändrar misshandel till synnerligen grov misshandel, vilket utan tvekan är vad det handlat om i detta fall. Sparkar och slag, med och utan tillhygge tills kvinnan inte lever längre.
Varför dömdes då inte mannen för mord? Hovrätten för ett pedagogiskt resonemang om detta. Bevisbördan ligger på åklagaren och det anses inte vara bevisat att mannen verkligen ville döda kvinnan. Inte heller anses det ställt bortom tvivel att han struntade i följderna av misshandeln.
Ett nederlag för åklagaren? För all del. Men beviskraven är och måste vara höga.
Det viktiga är att hovrätten tog intryck av sonens berättelse och skärpte den i sammanhanget anmärkningsvärt milda domen.