Vissa artiklar man skrivit vill man helst glömma. Andra minns man för alltid.
En händelse i dag fick mig att komma ihåg en kvinna jag intervjuade för länge sedan.
Men vi börjar från början.
Klockan 12.03 i dag larmades polisen till Rosengård i Malmö.
När de kom dit fann de en 38-årig brännskadad kvinna. I nuläget tyder det mesta på att en man som påträffades på adressen, enligt tidningen Skånskan kvinnans egen man, hällt en brandfarlig vätska på kvinnan och tänt eld. Han misstänks nu för försök till mord.
Det är inte många timmar sedan som larmet gick och vad som hände i lägenheten i Rosengård vet vi inte än. Inte heller varför.
Men pressmeddelandet på polisens hemsida får mig, trots det kortfattade och detaljfattiga innehållet, att tänka på Yvonne, en kvinna jag träffade för några år sedan.
Hon var en helt vanlig tvåbarnsmamma fram till morgonen den 26 augusti 2005.
Den dagen kom hennes ex-sambo hem till henne. Han ville veta om hon ångrat sig, om hon ville ta honom tillbaka.
När han sa nej tog han fram en bensindunk och hällde innehållet över Yvonne och deras 19 månader gamle gemensamma son.
Sedan tände han på.
– Min kropp knastrade. Jag tänkte: nu dör jag, berättade Yvonne.
Yvonne och hennes son överlevde mirakulöst. Men spåren efter det som hänt var tydliga i hennes ansikte och på 69 procent av hennes kropp.
Jag minns hur hon visade sina händer där flera fingrar amputerats. Hennes händer hade skadats så svårt när hon desperat försökte släcka elden på sin brinnande son.
Yvonne är långt ifrån den enda kvinna som råkat ut för detta, som skadats av mannen hon en gång älskade. Något hon själv var medveten om.
– Jag vill säga till andra kvinnor att man ska ta kontakt med någon, kanske en kvinnojour, om det är en obehaglig separation. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle gå så här illa, jag hade aldrig tänkt tanken, sa hon då.
Vad son hänt i Rosengård i dag vet vi som sagt ännu inte.
Men personligen kommer jag aldrig att glömma Yvonne.