Varje rättegång berör på ett eller annat sätt, hur många åhörarbänkar i tingsrätter runt om i landet man än suttit på.
Det finns alltid ett offer. Det offret har familj och vänner. Detsamma gäller gärningsmannen.
Varje berättelse i varje rättssal är unik, man vänjer sig aldrig.
Men kanske blir man mer garvad, på gott och på ont.
Det trodde jag åtminstone fram till måndagen den 16 april.
Sal 250 i Oslo tingsrätt fylldes snabbt upp till bristningsgränsen. Press från världens alla hörn, anhöriga till de som dog på Utøya och i Regeringskvarteret. Överlevande som fortfarande drömmer mardrömmar om det som hänt.
Tätt, tätt packade satt de där i salen. Ibland grät de. Ibland blundade de.
Och så i mörk, fläckfri kostym med det blonda håret i en stram sidbena – Anders Behring Breivik, 33.
Vi journalister, precis som de flesta andra människor, försöker ofta hitta förklaringar till det som hänt, att se orsak och samband.
Men där, under de den vecka jag satt fyra rader bakom en man som mördat 77 och skadat 42, kunde jag varken förstå eller förklara.
Det som skedde den 22 juli är helt enkelt ofattbart.
Och då vet vi ändå vad som hände. Vi vet hur och när. Breivik själv gör till och med ett stort nummer av att förklara exakt varför det hände.
Men när en till det yttre helt vanlig kille sitter där i vittnesbåset framför de anhöriga och överlevande och säger att han inte ångrar sig, att han skulle göra om allt igen, att han önskar att han dödat alla på Utøya, då går det helt enkelt inte att ta in.
När de fasansfulla övervakningskamerafilmerna från sprängningen av Regeringskvarteret visas, när vi på en ljudlös film får se folk kastas i väg av tryckvågen, stenar flyga och glassplitter regna över Oslos gator och mannen som ligger bakom det bara ler stolt, då går det inte att förstå.
Det förblir helt enkelt ofattbart.