Det som hände i Norge den 22 juli går nästan över vår, eller åtminstone min, fattningsförmåga.
77 dog den dagen.
Hundratals, långt fler än de som nämns i den pågående rättegången i Oslo, skadades.
I tingsrätten i Oslo där jag suttit många dagar, och fler kommer det att bli, och sett Anders Behring Breiviks ansikte, hört hans röst och framförallt alla de vittnesmål från de som skadades eller såg andra dö är det nästan omöjligt att ta in allting.
All smärta.
Alla nu trasiga familjer.
Överlevarnas berättelser från Utøya om hur de såg sommaridyllen förvandlas till en krigsfilm, hur de såg sina vänner dö.
Det är viktigt att deras historier får höras. Och det gör de.
Men där finns även de som hamnar lite i bakgrunden.
De som var där den där dagen men som inte skadades, men som såg scener de aldrig kommer att glömma.
För några veckor sedan vittnade Oddvar Hansen i rätten.
En allvarlig och sammanbiten man som ställde sig i vittnesbåset framför Anders Behring Breivik och som utan några värdeladdade ord eller känsloyttringar berättade om hur han och hans sambo satt i sitt vardagsrum på fastlandet mitt emot Utøya när de hörde skott från ön.
De tog sin snabbaste båt och gav sig ut på vattnet, utan en blekaste aning om vad de var på väg till.
Där möttes de av ett inferno. Ungdomar som desperat försökte fly i det kalla vattnet. Människor vid strandkanterna som skrek efter hjälp.
Oddvar Hansens berättelse har vi hört förut. Hans hjältemod den där dagen är känt. Hur han och sambon trots att de blev beskjutna av Breivik hjälpte ungdomar upp ur vattnet och körde polismän över till ön.
Men det var något han sa som verkligen grep tag i mig.
Som gjorde det så obehagligt tydligt att även de som inte sköts den där dagen skadades, kanske för livet.
Han berättade hur han och sambon under sin första vända till Utøya såg många ungdomar desperat vinka efter hjälp.
Men de kunde inte plocka upp fler då.
När de senare åkte förbi på samma plats låg ungdomarna döda. ”Som dockor”, sa Oddvar i rätten.
– Många av de som vinkade på oss första gången kanske var döda när vi kom andra gången. Det har plågat oss. Men det var ett val vi tog. Jag har funderat på många gånger om vi gjorde rätt. Men det kändes bättre att göra något, än inget, sa han i rätten med nedslagen blick.
– Det är svårt att hitta en mening med det som skett på Utøya. Unga människor sköts till döds på det mest brutala vis, det finns ingen mening med det.
Oddvar Hansen ses som en hjälte, och det är han.
Därför är det lätt att glömma att även han är ett offer för Anders Behring Breivik.