Domare Wenche Elizabeth Arntzen styr rättegången mot Anders Behring Breivik med vänlighet, bestämdhet och intelligent humor.
När en rasist härom dagen började gnälla om att hans vittnesmål inte fick sändas i tv förklarade hon milt att han befinner sig ”i gott sällskap”.
Åhörarna skrattade, mannen såg förvirrad ut och var möjligen ensam i rättsalen om att inte förstå att det var terroristen hon syftade på.
Att Arntzen själv drabbats av svår sorg under processen har dock inte märkts.

Exemplet ovan är hämtat från i tisdags, rättegångens 32:a dag, då högerextremist efter högerextremist trädda fram i rätten och var Breivik behjälplig med att föra ut dennes politik.
Morgonen var som alla andra morgnar i denna process: Wenche Elizabeth Arntzen kommer in i salen sist i sin svarta domarkappa och sitt vita hår, alla reser sig och slår sig ner igen först då hon behagar sätta sig.
Just denna dag lyssnade hon på utläggningar om hur de otäcka muslimerna är på väg att ta över Europa och hur kulturmarxisterna på de stora redaktionerna stryper det fria ordet.
Ibland slöt hon ögonen, vilket inte innebar att hon släppte på vaksamheten. För när babblet flöt i väg lite väl långt tog hon av sig glasögonen och bad vittnena hålla sig till ämnen som har med 22 juli att göra.

Arntzen har ett svårt jobb i denna process: Breivik ska å ena sidan ha rätt att yttra sig och kalla egna vittnen, rättegången får å andra sidan inte spåra ur och förvandas till cirkus.
Hon klarar denna balansgång utmärkt. Hon är generös, men bestämd då hon till slut säger ifrån.
Domaren är dessutom rolig, vilket med tanke på rättegångens allvar må låta en smula vanskligt. Men det är en lågmäld, intelligent och ibland bitsk humor som bara ökar hennes auktoritet.
Som när Breivik under rättegångens andra dag tilläts läsa upp en kortversion av sitt manifest.
När han pratat i nästan en timme avbröt hon honom och undrade med viss syrlighet vad i hela friden dagens inrikespolitiska situation i Japan har att göra med Utøya.
Breivik kom av sig, valde att stryka passager i sitt försvarstal och ansträngde sig sedan något för att hålla sig till saken.
Till och med han förstår vem det är som bestämmer. För det är Arntzen som gör det. Förvisso finns ytterligare en domare och tre nämndemän i detta mål, men det är hon som fattar alla avgörande beslut.

Valet av chef över det största målet i Norges rättshistoria kräver givetvis övervägningar. Det är inget som lottas ut på någon av alla domare vid Oslo tingsrett.
Arntzen har varit med länge. Jurist sedan 1986, länge anställd hos riksåklagaren, innehar som en av få domare prestigeuppdraget att övervaka den norska säkerhetspolisen.
Trots denna gedigna cv gjordes en noggrann lämplighetsprövning av henne inför processen. Det hade inte varit roligt för norskt rättsväsende om till exempel en jävsituation plötsligt uppstod och rättegången fick tas om.
Jo, förklarade Arntzen, min son är medlem i Arbeiderpartiet sedan hösten 2010, men han har inte deltagit i några möten.
Och ja, jag har haft en hel del kontakt med tidigare justitieminister Hanne Harlem, vars son överlevde Utøya.
Sant är också att jag är nära vän med systern till Gro Harlem Brundtland, som ju Breivik planerade att mörda.
Tre äldre domare drog sig tillbaka för överläggningar, men fann inga invändningar. Det har däremot massmördaren haft. Han har muttrat en del om han döms av en jurist som tillhör det socialdemokratiska etablissemanget, men förgäves.

Att domaren visar prov på visst tålamod i rättegångssalen är det minsta vi kan begära. Men just denna domare verkar ha ett oerhört tålamod. Den enda gången jag under alla dessa veckor har sett henne bli irriterad var då Breivik härom dagen tröttnade på åklagarens frågor om hur mycket tid han ägnat åt datorspel och sa att han inte lät sig förhöras om detta.
Arntzen föll ut i en skarp föreläsning med något höjd röst om att åklagarna var i sin fulla rätt att ställa de frågor de fann relevanta, varefter terroristen sjönk ihop och slutade protestera.
Att hon blev jurist är för övrigt inte konstigt. Hon tillhör en släkt med stolta juridiska traditioner. Hennes farfar, Sven Arntzen, var riksåklagare och såg till att nazistsympatisören och författaren Knut Hamsun spärrades in på mentalsjukhus under en tid efter andra världskriget.
Hennes far, Andreas Arntzen, var kändisadvokat och inblandad i ett annat stort norskt mål, som försvarare av spionen Arne Treholt, i mitten på 80-talet dömd till 20 års fängelse för landsförräderi.
Tre generationer. Tre av de mest uppmärksammade händelserna i norsk rättshistoria. Farfar hade för övrigt med en annan landsförrädare att göra, Vidkun Quisling. Han avslog dennes begäran om att få sitta i husarrest i avvaktan på verkställande av dödsdomen.

Domaren som under åtta veckor lyssnat på berättelser som få andra jurister upplever under hela sitt yrkesliv – 77 mord – går igenom en egen tragedi.
Hennes pappa dog tidigt på morgonen den 21 maj efter att ha varit sjuk länge. Familjen beslöt att inte säga något till Wenche Elizabeth Arntzen innan den dagens förhandling var över.
Men av hennes sorg har vi som på plats följer rättegången inte märkt någonting, vilket inte ska tolkas som att jag försöker antyda att denna kvinna saknar känslor.
Några gånger under de överlevande ungdomarnas berättelser har hon plockat fram sin näsduk och torkat en tår ur ögat.
Det är imponerande att se hur väl Norge sköter denna process. Och mest imponerande kanske Wenche Elizabeth Arntzen är.