När den 22 juli 2011 inträffade kunde ingen tro att det var sant.
Sprängningen av Regeringskvarteret. Massakern av så många ungdomar på Utøya.
Det var så fasansfullt och ofattbart att det inte gick att ta in.
En hel värld förfasade sig.
Bakom allt låg en ung, till synes helt vanlig man från Norge. En man som noga planerat brotten och som efteråt inte visade den minsta ånger.
Han gjorde det för sitt land, sa han.
Han skulle göra om det igen, sa han.
Ingen kunde tro sina öron.
Han måste väl ändå vara ett monster, sa man. Unik i sitt slag.
Men så började pendeln svänga.
Plötsligt kom åsikter från dem som faktiskt sympatiserade med det massmördaren gjort.
I mejlkorgen kom mejl där ord som landsförrädare, kontrajihadister och kulturmarxister användes, man talade om ett samhälle där högerextrema förföljs. Om ett stundande inbördeskrig.
Känns det igen?
Det är exakt det massmördaren sagt om och om igen under rättegången.
Samtidigt på Ila fängelse började brev anlända. Kärleksbrev från unga flickor. Brev från dem som visar sitt stöd till mannen som kallblodigt sköt unga i flykt på Utøya, bara för att de inte hade samma åsikter som han själv.
”Sköt om dig”, skrev de till mannen som orsakat så många lidande.
Manifestet han skrivit, där han berättade varför han tog på sig en uniform den där dagen och kallblodigt och medvetet mördade 77 personer, visade sig innehålla ord som inte bara var hans egna. De var hämtade från nätsidor, nätsidor som i högerextrema kretsar har status, som fler än man vill tänka på besöker och ser som sin sanning.
Den tio veckor långa rättegången visade många saker.
Den visade obehagligt tydligt hur många offer det faktiskt handlar om.
Det är inte bara de 77 döda och de 42 skadade som drabbades den där dagen.
Det handlar om hela familjer som aldrig får tillbaka den de älskade, som fortfarande lyssnar efter fotstegen från sitt barn men möts av ett tyst hus. Om pojk- och flickvänner som förlorade sin kärlek, ungdomar som såg sina vänner dö. Om arbetsplatser där en eller flera stolar nu gapar tomma.
Men den visade även att mannen bakom den 22 juli inte är ensam i sina tankar.
Att hur mycket rappakalja han må tala för vissa, finns det de som ser en logisk sanning i det.
Inte bara det, det finns de som till och med tycker att det han gjorde den där dagen var ett nödvändigt ont.
För många som drabbades den 22 juli har en av de svåraste sakerna efteråt varit att hitta någon mening i det som hände.
Någon som helst mening i meningslösheten som det är att så många ryckts bort på ett fasansfullt sätt alldeles, alldeles för tidigt.
Men det finns även lärdomar att hämta.
För alldeles tydligt finns det fler som den norske massmördaren där ute.
Han är inte det ensamma monster han först framstod som.
Som advokat Geir Lippestad sa i slutet av rättegången: vi måste erkänna att det finns många arga, hatiska personer där ute, andra som den mördare han försvarade.
Tankar och idéer som dem som massmördaren har inte bara finns där ute, de är på frammarsch.
För att hitta någon mening i det meningslösa måste vi försöka förstå hur de skapas, hitta ett sätt att göra något åt det.
Innan något liknande händer igen.