Att domstolen klarade att stå emot en upphetsad opinions krav på hårdast tänkbara straff är bra.
Men det förvånar att mannen som har beskrivits som Sveriges mest hatade kom lindrigare undan än vad till och med hans försvarsadvokat föreslog.

Tingsrätten gör en balanserad bedömning av allvaret i att stjäla från en person som ligger medvetslös på ett tunnelbanespår.
28-åringen såg Johnny falla ner och måste ha insett att han skadat sig, att han inte hade någon möjlighet att värja sig mot att bli bestulen och att han befann sig i livsfara.
Ändå valde denne man att stjäla mobiltelefon och en guldkedja och sedan hoppa upp på perrongen igen och lugnt promenera därifrån, obekymrat om hur det skulle gå för hans offer.
Men domstolen drar också den helt korrekta slutsatsen att det inte är den åtalades fel att Johnny ramlade ner på spåret och skadade sig och att han inte heller ska dömas för det.
Och hur motbjudande han än har uppfört sig så finns det ingen lag som säger att vi måste hjälpa nödställda. Huruvida vi ska försöka göra något eller inte då en människa ramlar ner på ett spår är upp till oss och vår moral.
Att domstolen resonerar korrekt behöver dock inte med nödvändighet leda till en rimlig slutsats.
Det maximala straffet för grov stöld är sex års fängelse. Som försvårande omständigheter vid bedömande av straff är om den åtalade visat stor hänsynslöshet eller offret inte haft någon möjlighet att värja sig.
Det blir mot denna bakgrund inte helt lätt att förstå hur en domstol kan komma fram till ett och ett halvt års fängelse, ett straff som är ett år kortare än vad försvarsadvokaten pläderade för.
Har domstolen i sin i och för sig hedervärda föresats att inte utdöma ett straff på moraliska grunder gått för långt åt andra hållet och lagt sig på en för låg nivå?