Polisen kunde inte hitta den raderade mobilkamerafilmen som de två tilltalade hävdade kunde bevisa deras oskuld.
Först när försvaret fick ut telefonen kunde de hitta filmen.
Men då hade killarna redan dömts – två gånger.

Vi börjar från början.
I oktober i fjol anmälde två unga kvinnor två unga män för våldtäkt.
De unga männen fälldes för brottet i både tings- och hovrätt. Domstolarna ansåg att målsägarnas uppgifter var tillförlitliga och skador på den ena unga kvinnan fanns med i bevismaterialet.
Så som det sedan ofta går till hängdes de unga männen ut med namn och bild på diverse sajter.
De stängdes av från skolan de gick på.
En av dem fick påhälsning utanför dörren av ett gäng som kallade honom våldtäktsman.
Men de unga männen hävdade hela tiden sin oskuld och menade att det fanns bevis för den: en raderad mobilkamerafilm av en av de påstådda våldtäkterna som visade det motsatta – frivilligt samlag.
Men trots att polis fick i uppdrag under både tings- och hovrättsförhandlingen att försöka hitta den raderade filmen kammade de noll båda gångerna.
Det fanns ingenting där menade de.
Killarna stod på sig.
Den unge man som filmat sa om och om igen till sin advokat Björn Hurtig att filmen faktiskt hade funnits, han hade filmat samlaget men raderat den då tjejen bad honom.
Försvarsteamet bad upprepade gånger om att få ut telefonen för att kunna undersöka innehållet på nytt, men först efter att hovrättens dom fallit, som än en gång befann killarna skyldiga till våldtäkt, hävdes beslaget.
När försvaret gjorde sin egen analys av mobilen fann man en filmsekvens och flera hundra stillbilder från händelsen på telefonen.
Försvaret menar att bilderna visar att samlaget var frivilligt.
Högsta domstolen beslutade i går, efter att själva ha fått se filmen, att målet nu ska tas om i hovrätten, att det finns så pass mycket nya bevis i fallet att den tidigare domen undanröjs.
De väljer att inte bara ta om målet för den unge man som syns på filmen utan även för den andre.
Vad gäller de unga männens skuld eller oskuld, att komma fram till vad som egentligen hände den där oktoberkvällen på hemmafesten, är nu upp till hovrätten att på nytt bedöma.
Film eller inte så kan de fortfarande komma fram till att det handlar om våldtäkt, och det beslutet kan vara rätt. Om det vet vi ingenting.
Men om polisens och rättens hantering av detta kan man säga mycket.
Vare sig det är okunskap eller ovilja som låg bakom att de inte kunde finna den raderade filmen, en film som en annan it-tekniker utan problem senare kunde hitta i tumnagelgalleriet i mobiltelefonen, så är det lika allvarligt vilket som.
Och att rätten inte ville lämna ut mobiltelefonen till försvaret förrän domen redan fallit är även det anmärkningsvärt.
Advokat Björn Hurtig säger att han är mycket kritisk till hur fallet har hanterats. Att det är ett allvarligt problem om inte polisen har bättre it-kunskaper än de som de visat i detta fall.
Många framtida rättsfall, liksom många som redan tagits upp i rätten och tas upp just nu, kommer att innehålla bevisning som hämtas från sociala medier, datorer och telefoner.
Om inte polisens kunskaper är bättre än de som demonstrerats i detta fall är det ett allvarligt hot mot rättssäkerheten.