Att det krävs bevis för att utfärda parkeringsböter är inget som tycks bekymra Stockholmspolisens nitiska trafikavdelning.
Följaktligen har en envis konstapel drivit en högst eventuell trafikförsyndelse hela vägen till Högsta domstolen, trots att såväl tingsrätt som hovrätt läxat upp polisen.
En oansenlig, privat parkeringsplats utanför ett bodstadshus på Stora Essingen i Stockholm har vållat denna högst besynnerliga tvists färd genom vårt redan hårt prövade domstolsväsende.
Det är blåsigt och kallt då jag åker dit i förhoppning om att försöka begripa polisens enträgna försök att bötfälla bilisten, men blir ärligt talat inte ett dugg klokare.
Den unga kvinnan som den 23 september 2011 fann boten på framrutan fattar inte heller någonting. ”Det är lite märkligt, själv har jag släppt det helt”, säger hon.
Enligt lapplisan stod bilen så slarvigt parkerad att dess bakre del hängde ut över trottoaren, varför gående inte kunde passera utan att gå ut i gatan. Aja baja, böter.
Problemet med denna beskrivning är att det inte finns någon synbar trottoar vid parkeringsplatsen, som sträcker sig från huset till vägen.
Kvinnan överklagade. Men polisen lyssnade inte på det örat utan avslog med motiveringen att ”endast tvåhjuliga cyklar eller klass II mopeder får stannas eller parkeras på gångbana”.
Bilisten vände sig till tingsrätten med en tomtkarta som visar att tomtgränsen faktiskt sträcker sig från huset till vägkanten. Således ingen trottoar för allmänheten att gå på.
Då staten inte hade lagt fram någon annan bevisning än parkeringsvaktens berättelse undanröjde tingsrätten boten och passade på att ge polisen en grundläggande snabbkurs:
”Även om processen i ärenden om felparkeringsavgift är summarisk, åligger det i princip polismyndigheten att styrka sin talan”.
Det är så jurister uttrycker sig då de påminner om att det behövs någon form av bevisning även i skitmål.
Men den ambitiöse utredaren kämpade på. Hon överklagade till hovrätten med ett nytt trumfkort: bilder på parkeringen.
Hovrätten lät sig dock inte imponeras utan avfärdade stillsamt polisen med att påpeka att det av fotografierna inte framgår att ”platsen där bilen parkerats är att anse som en gångbana”.
Nederlag således i två instanser. Men skam den som ger sig. Tänk om landets högsta jurister, normalt upptagna med viktig vägledning om hur lagen ska tolkas, kunde tänka sig att titta på ärendet?
I sin ansökan om prövningstillstånd till Högsta domstolen, som inkom för bara några dagar sedan och ännu inte har prövats, har polisen plockat ett nytt ess ur rockärmen, fyra stycken bilder från Google maps. Vad nu de ska bevisa. Det finns ju ingen trottoar.
Trafikenheten påpekar i sitt överklagande att ”en parkeringsvakts rapportering av överträdelsen innebär en stark bevispresumtion för att överträdelsen har skett. Enbart ett påstående från överklaganden om motsatsen är inte tillräckligt för att betalningsansvaret ska undanröjas”.
Om en lapplisa säger att bilen står fel så är det med andra ord så. Den petigt lagde skulle möjligen kunna ha synpunkter på denna polisiära syn på rättssäkerhet, liksom på faktumet att utredaren låtsas som att den drabbade bilisten inte har haft något annat att komma med än sitt nekande.
Vad hände med tomtkartan? Vad hände med polisens egna bilder, som inte bevisade ett dugg?
Den satiriker är inte född som har den fantasi som krävs för att skapa en byråkratisk fyrkantighet av detta slag.