Den psykiskt sjuke mannen var åtalad, dömd, färdigvårdad och utvisad mindre än tre månader efter det att han bestämde sig för att mörda kungen.
Svensk byråkrati är aldrig så effektiv som när staten har något att tjäna på att det går undan.
De rättsvårdande myndigheterna i Sverige är inte alltid ett under av snabbhet. FN har klagat på orimligt långa häktningstider, ekobrottsutredningar kan pågå i åratal och högarna med inbrott bara växer på måttligt inspirerade polisers skrivbord.
Men det finns ögonblick då samarbetet mellan myndigheterna fungerar så föredömligt elegant och smidigt att inte ens populistisk missnöjespolitiker borde kunna hitta något att anmärka på.
Ta bara fallet med den uppenbart tokige mannen från Brasilien som i tron att Europa planerar att starta ett krig mot hans hemland den 6 augusti begav sig till Rosenbad för att skjuta kungen.
Polisen, normalt upptagen med att twittra om allt som rör sig och publicera händelserapporter om varenda cykelstöld, körde honom till häktet utan att knysta ett ord om saken.
Denna diskreta effektivitet blir inte mindre imponerande av att mannen var åtalad och ställd inför rätta bara drygt två veckor senare, fortfarande helt utan uppmärksamhet.
En rättspsykiatrisk utredning stökades undan föredömligt snabbt, varefter 24-åringen stoppades in på dårhus.
Att det efter endast 11 dagars vård var möjligt att utvisa en man som nyligen var så sjuk att han dillade om han var avlyssnad av diverse säkerhetstjänster berodde dock knappast på ett remarkabelt snabbt tillfrisknande.
Förklaringen är att två myndigheter samarbetat och slugt utnyttjat paragraf 17 i lagen om rättspsykiatrisk vård. Polisen ville verkställa utvisningen och då chefsöverläkaren inte hade något att invända var det bara att tuta och köra.
Visserligen var läkaren tvungen att blunda för bestämmelsen som säger att detta bara får ske om det inte finns risk för återfall i allvarlig brottslighet, men i dessa besparingstider är flexibilitet a och o.
Det går säkert att moralisera över att staten sätter en av allt att döma psykiskt sjuk och möjligen farlig människa på ett plan ut ur landet för att slippa dess vårdkostnad.
Jag nöjer mig dock med att stillsamt konstatera att svensk byråkrati kan, bara den vill.