Hotet mot våra politiker ett hot mot demokratin
avAtt fler än var tredje riksdagsledamot har utsatts för hot, våld eller trakasserier är tveklöst ett hot mot demokratin.
Vad har då den ansvarige ministern att säga om dessa förskräckliga siffror?
Birgitta Ohlsson gör det politiker alltid gör då de inte har något att säga: mumlar om nya kartläggningar hit och uppföljande utredningar dit.
Att regeringen förra året gav Brottsförebyggande rådet i uppdrag att börja kartlägga hot och våld mot politiker var utmärkt.
Man behöver inte påminna att Sverige har en mordstatistik beträffande ledande politiker som är kompatibel med Israels för att begripa att det finns all anledning att bilda sig en uppfattning om de folkvaldas utsatthet.
Den första rapporten, som presenterades för demokratiminister Birgitta Ohlsson i går, är ingen munter läsning.
En fjärdedel av de politiker som innehar ordförandeposter utsattes förra året för brott som de sätter i samband med sina uppdrag.
Bland riksdagsledamöter var siffran ännu högre, en dryg tredjedel.
Att sverigedemokraterna är mest utsatta (det är ett parti som onekligen väcker känslor) är lika lite överraskande som att centerpartisterna är de minst hatade (att de över huvud taget lyckas uppröra någon är gåtfullt).
De som syns mycket i medier och de som har utländsk bakgrund drabbas också mer.
Men ingen politiker ska, oavsett ideologisk tillhörighet, grad av kändisskap eller etnicitet, behöva känna sig otrygga för att de hyser de åsikter de är framröstade för att uttrycka.
Förövaren är ofta en ensam man med rättshaveristiska tendenser: i bästa fall vill de visa missnöje, i sämsta och fall hoppas de kunna tysta.
I undersökningen berättar folkvalda om överfallsalarm, hotfulla mejl, aggressiva människor på gatan.
Var tionde intervjuad undviker att driva frågor som de vet är kontroversiella för att slippa hatet.
Det är en oacceptabel situation: en miljö där politiker håller sig undan vissa ämnen är en miljö som, även om det låter högtravande, utgör ett demokratiskt hot.
Min åsikt är inte originell, den delas till exempel av demokratiminister Birgitta Ohlsson.
Hon deklarerade i går att BRÅ kommer få pengar för att göra en liknande utredning nästa år och hade i övrigt inte mycket mer att säga än att hoten riskerar att skapa självcensur.
Inga tankar om varför endast var femte politiker polisanmäler brotten de utsätts för eller varför så många som 60 procent av dem jnte vet vem de ska diskutera säkerhetsfrågor med.
Inte heller någon idé om hur vi ska bemöta den eskalerande hatkulturen på nätet som vulgariserar och förråar samhället.
Om ingenting görs så kommer till slut endast de allra hårdaste och tuffaste söka sig till politiken.
Låter det som ett samhälle vi vill ha?