De senaste dagarna har mycket handlat om näthat.
Avsnittet av ”Uppdrag Granskning” var skakande, men för många av oss som jobbar som journalister eller i andra offentliga yrken, och om man dessutom är kvinna, var det tyvärr ingenting nytt som kom fram i programmet.
Det är vardag, sorgligt nog.
Jag sökte nyss i min mejlbox på ord som ”gruppvåldtäkt” och ”hora” och ”fitta” och jag hade glömt, eller kanske snarare förträngt, hur många mejl med det innehållet jag faktiskt fått de senaste åren.
Hur många dödshot och hot om våldtäkt och gängmisshandel jag läst (och ibland fått skrikna i telefonluren) tills jag nästan inte längre reagerar på det.
Debatten som blossat upp efter programmet är viktig. Omfattningen har för många varit okänd. Nu diskuteras frågor som under alldeles för lång tid inte ställts.
Som, ska det behöva vara så här, att man ska vänja sig vid att kallas för en fitta som borde dö? Vad vill de där näthatarna? Vad är det som gör dem så otroligt, förbannat arga att de tappar koncepterna så pass att de önskar att en person de aldrig mött ska gängvåldtas, och gärna deras barn med när man ändå är igång?
Men det som nästan är allra sorgligast med detta är att det pågår dagligen och att hatet inte bara drabbar oss journalister eller de som styr.
Det drabbar även de som inte är offentliga personer.
Vi läser om det ofta. Tjejer som våldtas och sedan, som om det inte vore nog, förföljs på internet och kallas horor och lögnare.
Eller de som mobbas i skolan, där mobbningen numera även förföljer dem in i sovrummet via datorn.
Jag läser i Arbetarbladet om en 12-årig flicka som dödshotats via en film på Youtube.
12 år gammal och någon tycker att hon ska dö och att hela världen ska veta om det.
Ärendet utreds som förolämpning.
Kanske är det där man borde börja för att stävja det som bara verkar bli allt vanligare. Sätta rätt rubriceringar, kalla saker vid dess rätta namn. Benämna dödshot för olaga hot och inte som förolämpning eller ofredande. Inte lägga ner fall utan att ens ha läst igenom anmälan ordentligt, som i fallet med 21-åriga Julia som medverkade i ”Uppdrag Granskning” och som berättade om de tusentals vidriga kommentarer och rena hot hon fick motta på H&M:s hemsida. Börja ta hoten på allvar och inte förminska dem bara för att de uttalats över nätet.
Och kanske är även ett sätt att börja genom att tänka att bara för att yttrandefriheten ger dig rätt att säga att någon är äcklig och puckad måste du faktiskt inte göra det.
Ingen borde behöva vänja sig vid att kallas fula namn eller vid att få olika sätt de ska skadas eller mördas beskrivna.
Jag blir förbannad ibland över att jag nästan gör det ibland, vänjer mig. Att jag och mina kollegor och säkert många med oss ögnar mejlen, raderar dem och sedan försöker glömma dem fast det ju aldrig riktigt går. ”Lite skit får man räkna med”, säger vi. ”De flesta som hotar gör ju faktiskt inte allvar av hoten”, tröstar vi oss med. ”ALLA drabbas ju av det här, jag har det verkligen inte värst”, säger vi till varandra som att det gör saken mindre allvarlig.
Diskussioner är alltid bra, kritik kan man framföra, men det finns så många bättre sätt att göra det på än dessa:
”Hoppas själv att du har eller får barn som blir dödade eller lemlästade av en nyimpoterad muslim. Din svenskfientliga lilla fitta. Kom ut i verkligheten lilla höna.”
”Hoppas du möter nån olik snart Linda ……. du kan ju få lika trevligt som Elin (Krantz, ung kvinna som mördades i Göteborg) fick.”
”Ja du linda hur många ska dom här satans muslimerna få misshandla hota mörda våldta råna. Din satans vänster Hora. du och helin och regeringen borde ställas till svars för det dom gör. Ni borde arkubuseras.”

Jag både tror och hoppas att det finns tusentals bättre sätt.